När The Walking Dead avslutade sin sista säsong i slutet av 2022 var jag orolig för vad som skulle hända med dess universum på den lilla skärmen. Med ett gäng spin-offs som redan var på gång verkade det som om zombien var på väg mot mållinjen; dess avslutning saknade insatser och var full av för många karaktärer, av vilka många garanterat skulle leva vidare efter det allra sista avsnittet.
Även om huvudserien verkligen hade ökat sin känsla för spektakel under sina senare år, hade den allvarligt förlorat synen på vad vi verkligen ville ha. Nu känner jag mig dock oväntat säker på franchisens framtid.
Det beror till stor del på The Walking Dead: Daryl Dixon, den Norman Reedus-ledda uppföljningsserien som såg den överlevande titeln spolas upp i Frankrike och försöka navigera apokalypsen medan han reser från Marseille till Mont Saint Michel i Normandie. Den gav mig det jag hade saknat så mycket med The Walking Deads tidiga säsonger som en långvarig tittare: olika typer av vandrare, innovativa nya attacker från de odöda och några välbehövliga nya landskap. Men kanske viktigast av allt var att den förstod hur mycket vi fans längtade efter mindre rollbesättningar och intimitet mellan karaktärerna – och oj, vad den levererade.
Nya karaktärer, gamla trick
(Bildkredit: Emmanuel Guimier/AMC)
ClÉmence PoÉsy visade sig vara ett underbart tillskott till handlingen och erbjöd styrka och stål som kunde matcha fansens favoriter som Carol eller Maggie. Hon balanserade det dock med en engagerande, realistisk värme; hennes drogmissbrukare som blivit nunna, Isabelle, lockade Daryl ut ur sitt skal mer än någon nära honom i The Walking Dead hade gjort, kanske någonsin. Under The Walking Deads 12-åriga sändning har Daryl egentligen bara delat ett band med Carol och det är rent platoniskt (ledsen, Caryl shippers). Det fanns ett flashback-avsnitt i säsong 10, där han till synes inledde, njöt av och avslutade ett förhållande med en kvinna som heter Leah – men jag tror inte att jag är det enda fanet som föreslår att ju mindre vi pratar om det desto bättre. Daryl Dixon är inte explicit när det gäller att det finns mer mellan huvudpersonen och Isabelle, men det antyder definitivt något djupare. I slutändan skulle detta vara ett välkommet nytt territorium för den långhåriga ensamvargen och fansen, med tanke på hur romantik har saknats i hela The Walking Dead-universumet de senaste åren.
Daryls band till den unge Laurent (Louis Puech Scigliuzzi) var också förtjusande, eftersom vi såg honom omfamna att vara en fadersfigur. Visst, han tog alltid hand om Rick och Michonnes småttingar RJ och Judith Grimes, men eftersom båda deras föräldrar fortfarande var vid liv betraktades han alltid mer som en farbrorstyp. Laurents pappa var också en skurk, vilket helt klart väckte stora beskyddarvibbar hos Daryl, förmodligen för att hans egen pappa också hade varit dåliga nyheter. Sårbarhet! Jag hade glömt att det existerade i den här världen.
Daryl Dixon, showen, var inte bara högtidlig och allvarlig, märk väl. Jag fnissade av skräckblandad förtjusning när ”brännarzombierna” introducerades och skrek av upphetsning när Isabelles systrar med dräkt samlade ihop sina armborst för att slåss mot Madam Genets hotfulla milis. Vi fick också walkerorkestrar, dragshower, fight clubs, en tillbakablick på utbrottet i Paris och en episk Melissa McBride cameo i finalen som har fått mig att längta efter den Carol-centrerade andra säsongen.
Det är inte så att The Walking Dead: Dead City, spin-offen som föregick Daryl Dixon, inte var sevärd, den täckte bara vältrampad mark. Jag menar, behövde vi verkligen se mer av Maggie och Negan som försöker komma över de obeskrivliga saker som den senare gjorde i gläntan i säsong 7:s öppning? För oss hade det gått 7 år sedan Negan slog ihjäl Maggies make Glenn framför ögonen på henne. För dem, ännu längre… snacka om överdrifter.
De som hoppas
(Bildkredit: AMC)
Lyckligtvis har jag inga sådana farhågor när det gäller den kommande The Walking Dead: The Ones Who Live, som kommer att återförena oss med Rick och Michonne, två karaktärer som vi inte har sett på flera år. Det faktum att vi inte har en aning om vad som har hänt med dem – bortsett från de sista sekunderna av The Walking Dead säsong 11 – gör att spin-offen verkar ännu mer mystisk och spännande. Och om det är känslomässiga bågar jag är ute efter kan jag inte tänka mig något bättre än att se två tidigare partners hitta varandra efter ett decennium. Medan vi väntar på att Daryl ska samla mod och, förhoppningsvis, ta steget med Isabelle, är jag säker på att The Ones Who Live kommer att mätta oss hungriga kärleksälskare. Allt kan trots allt inte vara blod och tarmar.
På vissa sätt är det synd att The Walking Dead i princip har varit tvungen att börja om igen. Jag gillade faktiskt Ezekiel, Yumiko, Connie och en handfull andra nykomlingar som dök upp senare i serien. Men jag kan inte förneka att originalet inte klarade av att hantera sina många, många, många huvudroller. Med spin-offs – som uppenbarligen kommer att korsa någon gång, vad med Jadis / Anne som ska visas i The Ones Who Live och Fear the Walking Dead’s Morgan hoppar över staden på jakt efter Rick – The Walking Dead franchise trycker på reset-knappen, trimmar fettet och hoppas kunna återställa sig tillbaka till sina glansdagar. Som det ser ut nu har jag all tro på att den kan göra just det.
The Walking Dead och The Walking Dead: Daryl Dixon är tillgängliga på AMC+ i USA. Den förstnämnda kan streamas på Disney Plus i Storbritannien, men den sistnämnda har ännu inte fått ett brittiskt lanseringsdatum.