Det var ett bra år för skräck. Faktum är att det var ett riktigt bra år för skräck – både för franchise-uppföljare med stor budget och för oberoende enstaka filmer. Men medan du tittade på Evil Dead Rise på en första dejt eller gömde dig bakom dina popcorn under Skinamarink, fanns det en läskig film som kan ha glidit igenom sprickorna. Renfield, eller ”Nicolas Cage Dracula-filmen” som Googles söktrender skulle ha det, kom och gick utan att göra ett pip – trots att den förtjänade så mycket mer.
Låt oss reda ut en sak: det här är inte en vanlig skräckkomedi. Även om Dracula är camp och Nicolas Cage som skådespelare i sig är campig, vänder sig filmen bort från det chockerande och absurda och presenterar en allvarlig historia med rötter i något vi sällan ser i mainstream-media: överlevande narcissistiskt missbruk. Draculas och Renfields partnerskap, som går tillbaka ända till 1931, fungerar som en smart metafor för giftiga, missbrukande relationer som ibland tar många år att lämna.
Obekant mark
(Bildkredit: Universal Studios)
Om du inte känner till det så introducerades karaktären R.M. Renfield för första gången i Bram Stokers gotiska skräckroman ”Dracula” från 1897. Han är den älskvärde shmuck som hjälper greven att förvandla Mina Harke till en vampyr i utbyte mot odödlighet, och som till slut blir hans eviga tjänare (och förlorar sitt förstånd) som ett resultat. Han gjorde sitt första (icke tysta) framträdande på vita duken i Todd Brownings pre-code-skräckfilm Dracula från 1931, där han spelades av Dwight Fye och greven spelades av ingen mindre än Bela Lugosi. Filmen från 2023 återskapar på ett smart sätt svartvita scener från originalet, där Cage ersätter Lugosi och Nicolas Hoult Frye, för att förklara hur vår antihjälte hamnade i Draculas slott från första början.
Men den här Renfield är inte som någon annan Renfield vi har sett på film (och vi har sett över 20 hittills). Den här Renfield är ett slags medborgargarde: han är inte längre villig att ta ett oskyldigt liv för att föda sin mästare, utan jagar och dödar de missbrukande partnerna till personer som regelbundet deltar i en stödgrupp för överlevande narcissistiska övergrepp. Det är här som Renfield inser att han själv befinner sig i ett misshandelsförhållande och där filmen blir en hoppfull allegori för att lämna det. Mellan de imponerande koreograferade slagsmålsscenerna där ben knäcks och lemmar huggs av med dekorativa serveringsfat upprepar Renfield affirmationer om självkärlek, styrka och självkänsla. Han hanterar en självhjälpsbok som om den vore en träpåle.
Men missta dig inte, det är Hoults starka prestation som gör att den här versionen av Renfield lyckas. Hans orubbliga uppriktighet i både filmens roligaste och mest känslomässiga ögonblick gör att denna berömda bristfälliga karaktär inte bara blir någon vi vill heja på, utan också slå våra armar om. För att inte tala om juxtapositionen av Renfields ömma, sårbara interaktioner och ryggradsnypande, skallkrossande närstridsscener – där Hoult utan ansträngning övergår från orolig till krigare på några sekunder.
Burens raseri
(Bildkredit: Universal Studios)
Det är svårt för mig att förstå det faktum att inte tillräckligt många människor gick på bio för att se den här filmen, vilket resulterade i dess status som en ”flopp” på biograferna. Anledningen kan ligga i den (mycket begränsade) marknadsföringen, som främst fokuserade på Cages greve Dracula. Missförstå mig inte: det är coolt, det är riktigt coolt (och var anledningen till att jag, en självutnämnd Nicolas Cage stan, var upphetsad över filmen i första hand). Cage kanaliserar sin berömda ”Cage Rage” till något lugnare och mer kontrollerat, vilket resulterar i en greve som varken är sexig eller mystisk, utan läskig, kultledarliknande och rasande hela tiden. Han bär också sammetskostymer, smyckade ringar på varje finger och har två rader med vassa, små tänder som ser ut som om de tillhör en piraya.
Men jag antar att konceptet med Cage som Dracula, en ikon som spelar en ikon, inte var lika spännande för resten av världen. I verkligheten har han ganska begränsad speltid (men han gör absolut det mesta av den) och filmen fokuserar faktiskt på tre olika intriger – med Awkwafinas polis Rebecca Quincy som kämpar för att ställa sin fars mördare inför rätta bland de manliga överordnades ständiga gasljus och Ben Schwartz okvalificerade brottsboss Teddy Lobo som kämpar med sina egna hang-ups om självvärde och syfte. Åh, nämnde jag att Schwartz spelar en våldsam sociopat med en halstatuering som är rädd för sin egen mamma?
Här finns också den otroligt roliga ensemblen i gruppterapin, ett soundtrack med Beastie Boys och My Chemical Romance-nåldroppar, smarta spel på kanoniska vampyrhistorier som går bortom kors och vitlök, och några riktigt häpnadsväckande gore som får Hostel att se tamt ut. Det är lite överallt, visst, men det finns verkligen något för alla.
Renfield är en märklig och oväntat djup skräckkomedi som förtjänade så mycket mer erkännande år 2023. Oavsett om du älskar Nicolas Cage, själv har överlevt övergrepp eller bara vill se galet våld som varvas med lika galen humor – Renfield har allt. Det är en vilt kreativ uppföljare till en nästan 100 år gammal film, och den blåser nytt liv i några av fiktionens och filmens mest älskade skräckikoner. Dessutom har Ben Schwartz en halstatuering. Bättre än så kan det inte bli.
Renfield strömmar nu på Prime Video. För mer, kolla in vår ranking av de bästa Nicolas Cage-filmerna.
För mer information om årsskiftet, kolla in våra guider till de bästa filmerna 2023 och de bästa TV-programmen 2023.