London och romantiska komedier hör ihop som en Joni Mitchell-CD och julgråt, men ingen av dem har blivit film på samma sätt som Rye Lane. Raine Allen-Millers debutfilm, som släpptes i våras, följer två främlingar som träffas på en galen resa runt stadens gator i ett försök att hämnas på sina respektive ex.
Filmen handlar om kärleken mellan Dom (David Jonsson) och Yas (Vivian Oparah), två singlar i 20-årsåldern som möts på en gemensam väns fotoutställning efter att Yas hört Dom gråta på unisex-toaletterna. Men det är inte bara det – det är också ett kärleksbrev till sin miljö. Det är alltid kul att se den plats där man bor på film, men det London som används i romantiska komedier är vanligtvis reserverat för turistfällor som Westminster eller välbärgade bostadsområden som Notting Hill.
I Rye Lane går, springer och mopedåker vi istället genom Peckham och Brixton och stannar till vid lokala landmärken som Peckhamplex Cinema, Brockwell Park, Windrush Square och Rye Lane Market. Det här är inte en polerad version av London, men det är inte heller en grynig, dyster version – det är staden i all sin röriga, eklektiska prakt.
Det här är den riktiga staden, där människor bor, arbetar och blir förälskade. Det finns inga Bridget Jones-liknande lägenheter i Rye Lane – Dom var tvungen att flytta tillbaka till sina föräldrars hus efter uppbrottet, och Yas bor i ett hus med ett tidigare vardagsrum som sovrum. Manuset, som skrevs av Nathan Bryon och Tom Melia, utspelade sig ursprungligen i Camden i norra London, men Allen-Miller, som flyttade till Brixton vid 12 års ålder, visste att miljön måste förändras med henne själv vid rodret.
(Bildkredit: Searchlight Pictures)
Det som verkligen håller ihop filmen är dock Jonsson och Oparah. Paret, som båda gör sina första huvudroller på storbildsskärmen, utstrålar charm och karisma och studsar mot varandra med en gnistrande kemi. Det här är två personer som man kan tro kan bli förälskade. Med sina 82 minuter är Rye Lane inte en sekund för lång. Sprudlande, kinetisk och full av energi rullar kameran iväg tillsammans med Dom och Yas, och storstadens alla löften flyger med dem i medvinden. Att se dem känns som om vi har hoppat på Yas lånade moped för en åktur, men den centrala romansen känns aldrig förhastad. Varje ögonkontakt och försiktig flirt känns välförtjänt, och deras första kyss känns helt svindlande.
Och det handlar inte bara om ”rom”. Manuset är genuint roligt, och huvudrollsinnehavarna levererar också humor. Oparah säljer skickligt in Yas till publiken, en karaktär som kanske hade blivit irriterande med ett mindre smart manus eller en mindre skicklig skådespelare, medan Jonsson ser till att den blygare, mer försiktiga Dom fortfarande håller måttet. De känns båda som riktiga människor, rädda för att titta för nära på vad de vill ha ifall det smälter bort.
En romantisk komedi är inte komplett utan en konflikt i tredje akten som hotar det centrala paret, men den här tropen fungerar bara om vi kan se båda synvinklarna. För småaktigt på ena sidan och vi blir frustrerade, för elakt på den andra sidan och den slutliga upplösningen kommer inte att sitta rätt. Rye Lane hanterar detta på ett skickligt sätt, med ett förräderi med låg insats som är logiskt från båda sidor. Dom och Yas oundvikliga försoning är också uppfriskande normal. Det finns en stor gest, visst, men det är ett ögonblick som känns förankrat i både karaktärerna och den värld de lever i.
Rom-coms är byggda för eskapism och Rye Lane uppnår just det, samtidigt som den känns grundad i realism och jordnära charm. Kort sagt, det är allt du vill ha från en romantisk komedi. Alla kännetecken för genren finns här, men det finns en underliggande känsla av nytänkande och fräschör. Med två karismatiska huvudrollsinnehavare vid rodret och stöd av en tredje medspelare i södra London sätter Rye Lane romantiska komedier tillbaka på kartan.
Rye Lane strömmas nu på Disney Plus och Hulu. För fler av årets bästa filmer, kolla in vår lista över de bästa filmerna 2023, som röstats fram av Total Film-teamet.