Min uppskattning av programledaren, Norwich-bon och Bond-entusiasten Alan Partridge började 1997 med I’m Alan Partridge S1 (den bästa sex avsnitt långa Brit-com serien någonsin?). Efter det slukade jag vinjetter från The Day Today och On the Hour samt talkshowen Knowing Me, Knowing You.
Jag fastnade för dialogens rena citerbarhet: ”Back of the net!” ”Cashback!” ”Jurassic Park!” Men det var mer än bara one-liners – den hårklyvande nördigheten, den obefogade arrogansen och desperationen skapade en komplett komedikaraktär, snarare än bara ett lager av slagord.
Naturligtvis lyckas karaktären till stor del på grund av Steve Coogans fantastiska, decennielånga komiska prestation. Men det är också mycket tack vare Neil och Rob Gibbons, som har skrivit för varje Partridge-projekt sedan 2010 års Mid Morning Matters. Dessa korta sketcher, som ursprungligen skapades som sponsrat innehåll, hade ingen rätt att vara så roliga som de var. Partridges outtröttliga livslängd cementerades med självbiografin I, Partridge: We Need to Talk About Alan från 2011.
Här var en karaktär vars komiska förmåga kunde utnyttjas i så många sammanhang, från falska radiosändningar till falska pratshower till falska dokumentärer. Och det är innan man räknar in böcker, memoarer, reseberättelser… Han arbetar även med film (även om Alpha Papa är mitt minst omtyckta Partridge-projekt).
Nu när karaktären är så etablerad kan du släppa in honom i vilket medium som helst. Podcasts, ytterligare böcker, ett live-evenemang på scen (Stratagem) och mycket mer visar att han är lika rolig som han alltid har varit. Den senaste TV-serien This Time… var en av hans bästa produktioner.
Kungens kröning visade att Alan kan kasta sig in i vilken händelse som helst med sin egen unika kommentar. På sociala medier lyser ”Accidental Partridge” upp mitt flöde och fångar riktiga människor som snubblar in i Partridgeanska faux pas. Och jag kan inte höra talas om en dokusåpa som låter hemsk utan att föreställa mig Norfolks finaste man liggandes på en Travel Tavern-säng, talandes i sin diktafon.
Alan Partridge har varit rolig i mer än 30 år, och han bör fortsätta att få uppdrag i årtionden framöver. Eller är det bara jag?
- Är det bara jag, eller borde clowner inte få vara med i skräckfilmer?
- Är det bara jag, eller är det här den bästa tiden för animerad film?
- Är det bara jag, eller borde superhjältar vara mindre buffliga?