Varning: Spoilers för akt 2 i Baldur’s Gate 3
Finns det något bättre än att stöta på en uppriktigt störande boss och använda dina övertalningsförmågor för att undvika att slåss mot dem helt och hållet? Tja, vad sägs om att ta sig ur ett blodigt möte genom att övertyga de nämnda bossarna att göra ditt jobb åt dig genom att ta sig själva ur bilden? När jag tog mig igenom akt 2 i Baldur’s Gate 3 för att nå de mytomspunna Moonrise Towers, snubblade jag över bryggeriet The Waning Moon. Den slitna byggnaden hade uppenbarligen sett bättre dagar, precis som de flesta byggnaderna i området, men det som fanns där inne fick mig att tappa hakan.
Där inne stod en groteskt utseende man med en stor, utstickande mage. Hans ansikte var täckt av en huva och tarmliknande trådar slingrade sig över hans bröstkorg som om de var fastspända för att stödja den gigantiska tunnan på hans rygg. Jag gjorde mig redo; om videospel har lärt mig något så är det att han hade chefsmaterial skrivet över hela sig. När jag försiktigt tog mig över tröskeln märkte jag snabbt att han inte var fientlig, och det var inte heller någon av zombiebesökarna som vandrade runt i rummet. Utan något annat val gick jag fram till baren som han skötte och satte mig motvilligt.
Innan jag visste ordet av var jag inlåst i en strid av ett annat slag mot denna olycksbådande figur som visade sig vara Thisobold Thorm. Inga slag utdelades, inget blod spilldes. Istället blev ord mitt främsta vapen. Just nu använde jag mina färdigheter som bard på ett bra sätt. Med lite list lyckades jag undvika att dricka en enda droppe av den tvivelaktiga dryck han försökte servera, och efter att ha klarat flera övertalningskontroller lyckades jag inte bara få användbar information ur honom, utan jag lyckades också få honom att dricka tillräckligt för att spricka. Hans kärlek till dryck var hans fall. Vem kunde ana att ett samtal med mig kunde vara så dödligt?
Gå bard, eller gå i strid
(Bildkredit: Larian Studios)Djurens svar
(Bildkredit: Larian Studios)
Att intervjua djur i Baldur’s Gate 3 är min nya favoritsysselsättning i RPG
Att bestämma mig för att spela som en bard under mitt första Baldur’s Gate 3-spel har absolut betalat sig på mer än ett sätt. Som en spelare som älskar att använda övertygande färdigheter till min fördel och prata mig ur farliga scenarier, drogs jag omedelbart till bardlivet. Dessutom förlorar det aldrig sin charm att spela luta på ett ögonblicks varsel. Men jag har ständigt imponerats av hur mycket det kan påverka riktningen på min resa i den värld som Larian har väckt till liv. Så många dialogalternativ har matats in i min bardpersona, och många tillfällen har dykt upp där det har tagit mig ur knepiga situationer. När jag fick se detta verkligen lysa var i akt 2, där jag, precis som min bartender med stor mage, fick övertyga flera chefer att i huvudsak göra mitt jobb åt mig och bespara mig besväret.
Ett av de mest minnesvärda tillfällena var när jag stötte på det mardrömslika House of Healing. Efter att ha stött på några obehagliga sjuksköterskor som tog hand om lik, blev jag snart vittne till en mycket hemsk scen. En läkare vid namn Malus Thorm stod i mitten av en operationssal och torterade en mycket upprörd patient. Med sina vassa mekaniska klor hade den förvirrade läkaren alla förutsättningar för att bli en formidabel fiende, och jag hade ingen lust att möta honom om jag kunde undvika det. Med tanke på hur mitt möte med Thisobold utspelade sig hoppades jag kunna göra ungefär samma sak med den här nervösa doktorn. När vi började prata dök det upp en övertalningskontroll som jag absolut var tvungen att ta. Ett lyckat tärningsslag ledde till ett mycket knivigt slut för Malus, men inte mina händer. Allt jag behövde göra var att luta mig tillbaka och titta på.
(Bildkredit: Larian Studios)
Faktum är att jag lyckades utplåna alla Thorm-”syskon” i akt 2 enbart genom dialog, vilket gjorde upplevelsen av att rollspela som bard ännu mer givande och uppslukande. Det slutade inte där heller. Under ett uppdrag i Gauntlet of Shar lyckades jag till och med övertyga en mäktig boss att döda sina egna undersåtar och sedan ta sig själv ur ekvationen, så att jag kunde gå därifrån helt oskadd. Silver-tunga eller vad? Det har funnits många tillfällen då den klassspecifika dialogen har räddat mig ur en hel del problem – och ibland satt mig rätt i det när vissa val av världar inte gick över så bra (se ovan).
Baldur’s Gate 3 är fullt av möjligheter, och det finns ingen brist på vägar att ta och upptäckter att göra. Men dess största styrka är att det ger dig möjlighet att forma din egen resa. Det lever verkligen upp till sin genre som en sann rollspelsupplevelse, och jag älskar verkligen att det låter mig prata mig ur bossstrider som bard. Jag älskar också att många andra spelare har använt sina egna färdigheter, som vår egen Austin Wood som använde karisma för att vinna över bossarna som en Paladin. Det är helt logiskt att en bard skulle kunna använda sina ord för att vinna. Jag måste ju trots allt leva för att kunna berätta om mina äventyr för andra genom sång. Det skulle inte vara bra att dö i händerna på en mäktig fiende innan världen får höra min nästa ballad.
Här är varför din första Baldur’s Gate 3-spelare bör vara en bard, D&D:s bästa-värsta klass.