Som Dr Grace Holloway i TV-filmen Doctor Who från 1996 kastades Daphne Ashbrook in i en värld som hon inte hade en aning om existerade. Den brittiska sci-fi-serien hade inte bara en 33-årig historia vid den här tiden, utan ”backdoor pilot”-filmen för Fox i USA hade en enorm tyngd av förväntningar – eftersom det hade gått sju år sedan programmet senast hade varit i produktion var förhoppningarna om en ny serie på topp. I denna tidigare opublicerade arkivintervju diskuterar Ashbrook sina upplevelser under inspelningen…
SFX: Visste du mycket om Doctor Who innan du började filma?
DA: Inte från början. Det pågick en utbildning på inspelningsplatsen. De allra första tre inspelningsdagarna i Vancouver var serien i Graces lägenhet. Ägaren kände till Doctor Who, så han hade sin dator uppstartad medan vi var där för att repetera, han hämtade saker från internet och sa ”Se…” Det var då jag började få lite information. Sedan började Paul [McGann] och Sylv [McCoy] och Philip [Segal, exekutiv producent] och Geoffrey [Sax, regissör] berätta lite om det för mig. Jag förstod fortfarande inte. Jag förstod fortfarande inte. Det gör jag fortfarande inte. Jag är fortfarande lite som, ”Okej, groovy. Jag hade jättekul, det var en fantastisk show. Jag älskade manuset, karaktären och allt. Så jag är okej med allt som har fortsatt. Jag är faktiskt väldigt lyckligt lottad.
Berättade inte produktionen för dig hur stor den var?
Nej, det gjorde jag inte. Jag var så ute ur slingan. Jag läste manuset, jag provspelade för den, jag hade ett callback och sedan fick jag rollen och var väldigt upphetsad, ”Åh, jag får åka till Vancouver.” När jag fick reda på att Paul var med kände jag till Withnail And I. Så jag tänkte: ”Okej, det här är coolt.” Det var ungefär allt jag visste när jag gick in. Jag hade filmat flera gånger i Vancouver, så jag var glad att jag skulle få vara där i en och en halv månad. Det är väldigt vackert. Jag tror att det är en del av anledningen till att så många människor åker dit för att filma, du har i stort sett alla fasader du behöver. Man kan få det att se ut som många olika ställen. Jag menar, fan, de fick det att se ut som San Francisco, det är inte så lätt att göra. Men de gjorde det.
Ifrågasatte du inte vad det handlade om?
Jag gillade alien-grejer, jag hade gjort några av de där showerna. Jag har definitivt en benägenhet att tänja på fantasin. Jag tror inte ens att jag riktigt förstod det när jag läste det, det var som, ”Polisbox, det är gulligt”, du vet? Hela förnyelsegrejen, jag gillar saker som får en att klia sig i huvudet och undra. Vissa sa att de kanske bara skulle ha börjat om från början utan regenerering, men jag älskade den delen. Jag tycker att det är den coolaste delen. Folk försökte verkligen hårt – jag vet att Philip och författaren [Matthew Jacobs] och BBC försökte så väldigt hårt – att hedra showen och behålla kärnan. Så jag antar att det är därför det inte var något som de övervägde. Jag tycker verkligen att det är en väldigt konstig liten pusselbit i mitten av dessa två enorma levande, andande saker. Det finns många, många, många årtionden och sedan finns det nya. Sedan finns det den här saken som på något sätt överbryggar de två versionerna, tror jag.
Du är en av få skådespelare som har varit med i både Doctor Who och Star Trek…
Min erfarenhet av inspelningen av Deep Space Nine, det var ett tungt arbete. Det var tunga lyft, det var mycket dialog. Och de tillät inte att man missade en stavelse, och då menar jag en stavelse. Jag var också fysiskt begränsad hela tiden. Det var meningen att jag skulle vara handikappad, så jag hade dessa falska hängslen över hela mig, gjorda av plast, och jag var tvungen att bära bygel. Så för att gå på toaletten var du tvungen att ta av dig allt och varje gång du tog av dig allt och vi gick på paus skulle de tejpa mig. Jag var inget annat än tejp i slutet av den showen.
(Bildkredit: Getty)
Så Doctor Who var en enklare upplevelse?
Doctor Who var frihet, mannen! Ja, jag hade på mig en fin och bekväm outfit. Det var kallt och det var natt, men när jag väl hade vant mig vid att sova var det faktiskt inga problem alls. Och skorna… Jag hade platta skor. Jag menar, det är ju helt okänt! Vanligtvis har man någon hemsk sko och springer på gatorna i mörkret. Jag hade en varm jacka som jag kunde ha på mig hela tiden. Den enda saken – det finns en brasklapp – klänningen, den stora blå klänningen… Jag var på väg ut ur den och det var svårt. De byggde den åt mig. De gjorde ett fantastiskt jobb. Men ja, det var svårt att andas i den där saken. Jag började med opera på grund av det också. Och Paul gillade det verkligen. Så han sa alltid: ”Här, lyssna på det här…”
Var du medveten om att det fanns en chans att det kunde bli en serie?
Jag tror att jag visste det, ja. Jag visste vid den tiden att de hoppades att det skulle bli en slags bakdörrspilot, vilket jag har gjort en hel del av, så jag vet vad det betyder. Jag tror dock inte att de ursprungligen tänkte att jag skulle vara en del av det. Det tror jag verkligen inte. Jag tror att jag förstod det som att Yee Jee [Tso, som Chang Lee] eventuellt skulle vara följeslagaren. Under inspelningen kom faktiskt någon från BBC och sa: ”Tror du att du skulle vara intresserad om det här plockades upp? Och jag sa: ”Ja!” Han blev livrädd. Jag tror att jag kramade honom och han flämtade. Men ja, jag skulle ha älskat det.
Är inte karaktären Grace inblandad i juridiska frågor?
Det måste vara en av de där konstiga ”ägs av Universal” [sakerna]. Sedan hörde jag att författaren äger den här karaktären. Jag vet inte ens om den författaren har fått frågan: ”Skulle du kunna släppa den här grejen så att vi kan göra några ljudböcker?” I slutändan måste någon vara tillräckligt intresserad för att faktiskt lyfta på luren och ta reda på hur det ligger till.
Eric Roberts gjorde en fantastisk prestation som mästaren…
Han gick för det, mannen. Han gick hela vägen. Vi filmade i tre veckor, tror jag, innan han ens kom till inspelningsplatsen. Så vi hade redan en rytm, vi var alla på nätterna tillsammans. Hur länge som helst blir man en liten enhet när resten av världen sover. Sedan kom Eric in tre veckor in i det hela och han var outsidern. Det måste ha varit riktigt kul för honom! Han hade bara en helt annan energi, och han spelade också den elaka killen. Jag är säker på att allt detta på något konstigt sätt hjälpte oss att uppfylla det vi var tvungna att göra. Så ja, det var lite intressant. [Skrattar]
Med Sylvester fick du också arbeta med två doktorer…
Han är den raraste människa jag någonsin har träffat. Och jag var medveten om det. Jag visste det till och med då. När de förklarade allt för mig var jag medveten om att den här mannen hade en serie och att han skulle komma hit för att ge bort sin serie. Jag tittade på honom innan jag kände honom, innan jag verkligen lärde känna honom, och jag tittade verkligen efter något som var som, ”Det här är det” och det fanns ingenting. Han hade jättekul. Han var glad över att vara där.
Du upptäckte mycket mer om hur stor The Movie var efter att ha sett dokumentären på DVD:n många år senare.
Herregud, jag är så glad att jag inte visste något av det här, för jag skulle ha fått en hjärtattack. De berg som flyttades för att få det här att hända. Jag blev bara imponerad och ödmjuk och förvånad över arbetet, sju år av slit och nästan nej, ja, nej, och alla olika versioner av saker och försök att Berätta inte för någon, men det är en peruk! TARDIS har en goth-fas… …och det har Grace också, när det kommer till kritan. Herregud, det var bara intensivt och det utbildade mig. Det var förmodligen den bästa utbildningen jag har fått när det gäller vad jag gjorde, vad jag var involverad i 1996. Mina auditions fanns inte med där. Jag var lysande! Det är allt du behöver veta. Och såg fantastisk ut!
(Bildkredit: BBC Pictures)
Dina memoarer heter Dead Woman Laughing. Finns det någon Who-relaterad anledning?
Jag tycker att det är ganska roligt och fyndigt, men ärligt talat kom titeln upp eftersom jag låg på golvet i klosterrummet och jag var död. De filmade en grej och jag började fnissa och kunde inte sluta. Vi var proffs. Vi skrattade mycket, men vi var alltid där för att agera, klipp, vi var proffs under den inspelningen, vi skojade inte, Paul och jag. Så här är jag nu och förstör tagningen. Jag skrattar och det är meningen att jag ska vara död. Så det är inte bra. Vi har gått igenom mycket, det här är mot slutet av inspelningen. Det är som, ”Strula inte, få det här gjort” och jag skrattar. Jag har varit död många gånger, och jag har skrattat många gånger när jag varit död. Så jag sa något i stil med: ”Död kvinna skrattar, herregud” och Paul sa: ”Det är namnet på din bok”, och det glömde jag aldrig. Så när jag fick idén att göra en bok var Dead Woman Laughing perfekt, eftersom jag har dött så många gånger!
Vad tyckte du om den färdiga filmen?
Första gången jag såg filmen var på Directors Guilds [premiär]. Jag varnade alla runt omkring mig: ”Jag kanske inte kan stanna i rummet eftersom jag inte tänker titta på den.” Jag reste mig upp så fort jag skulle döda Sylv och gick ut ur rummet, drack vin och väntade på att alla skulle komma ut. Sedan tittade jag på den själv ett par veckor senare, och jag tänkte: ”Herregud”, jag trodde att jag var kass och att den var hemsk. Ett decennium senare såg jag den. Och jag tänkte: ”Vet du vad? Jag klarade mig bra. Jag var okej med det och det var mycket lättare att gå på konvent och säga ”Jag gjorde vad jag kunde, Grace var ganska cool.”
Doctor Who: The Movie strömmas nu på BBC iPlayer. För mer information, kolla in våra val av de bästa nya TV-serierna som är på väg.