Hellboy har alltid hämtat inspiration från skräck och sci-fi-idéer, så när det tillkännagavs att Big Reds skapare Mike Mignola skulle samarbeta med fansens favoritkonstnär Duncan Fegredo för Giant Robot Hellboy, var idén bara logisk. Det är Hellboy! Han styr en stor mecha-dräkt! Och han spöar skiten ur alla kaiju som kommer i hans väg.
Miniserien på tre nummer, som lanseras den 25 oktober via Dark Horse Comics, markerar Duncan Fegredos återkomst till att teckna Hellboy efter några års frånvaro. Han var seriens ordinarie tecknare mellan 2007 och 2011 och tog sig an den tuffa utmaningen att följa upp Mignola i sin egen bok. Sedan dess har han varit en regelbunden del av det utökade Hellboy-universumet och tecknade senast 2019 års Hellboy and the B.P.R.D.: Beast of Vargu one-shot.
Vi pratade med tecknaren för att ta reda på mer om den fantastiska nya serien, hans egen kärlek till monsterfilmer och hur hans arbete med karaktären har utvecklats och ”slappnat av” under åren.
(Bildkredit: Dark Horse Comics)
Newsarama: Grattis till en enormt rolig serie! Hur skulle du sammanfatta Giant Robot Hellboy för läsarna i en mening eller två?
Duncan Fegredo: Hellboy vaknar upp till chocken av att vara inrymd i en överdimensionerad metallkropp på en okänd ö med lika överdimensionerade och arga invånare. Kan han fly från ön? Kan han ens lära sig att gå i tid för att försöka?
Serietidningen har en sådan oemotståndlig premiss och för uppenbarligen tankarna till klassiska jättemonster/kaiju-filmer. Tittade du på dessa filmer för att få inspiration till teckningen? Vilka filmer?
För mig kommer varelsefilmer alltid att betyda Ray Harryhausen och hans stop motion-animerade skapelser. Som barn under det långa sommarlovet väntade jag på den oundvikliga TV-visningen av Jason and the Argonauts. De visade den varje år, och varje år slukade jag den. Det här var ett decennium före videobanden, så det enda sättet att se något var om det visades på TV eller på bio. Den gjorde mig aldrig besviken.
Mina favoritögonblick var den gigantiska statyn av Talos som knarrade till liv och den otroliga skelettstriden. Jag är säker på att du kan se vilken koppling jag hade till skeletten. Jag hade just den scenen i åtanke när jag ritade skelettarmén i Hellboy: Darkness Calls. Samma sak gäller för Talos, de scenerna visade mig hur något med den storleken och vikten borde röra sig, och hur jag skulle komponera bilden för att få den känslan av skala. När jag tänker efter gäller det även scenen där Poseidon stiger upp ur djupet, som definitivt påverkade många av scenerna i Giant Robot Hellboy.
På senare tid har jag varit ett stort fan av Gareth Edwards första film, Monsters. Hans sätt att placera utomjordiska varelser i den verkliga världen var så naturalistiskt att det var underbart. Jag påstår inte att Giant Robot Hellboy är naturalistisk, men om jag har lyckats framkalla något av den känslan av förundran hos läsarna är jag nöjd.
(Bildkredit: Dark Horse Comics)
Du har en lång historia av att teckna den här karaktären. Som konstnär, vad tilltalar dig mest med Hellboy och hans värld?
Det finns en scen i början av Hellboy: The Storm and the Fury där Hellboy och Alice vandrar på gatorna i en imaginär stad i England. Allt är väldigt normalt och Hellboy passar in, en klarröd halvdemon med nedfilade horn, som mycket sakligt går runt med sin flickvän och ingen höjer på ögonbrynen. Jag gillar verkligen det. Det är en serietidning och man kan komma undan med det på ett sätt som är svårare än i en film.
En del av det är hur du ritar Hellboy, du normaliserar honom genom hur han står, hur han reagerar, det grundar honom. Och det är Hellboy i alla hans berättelser, han är det normala, jordade centrumet i berättelsen, vi relaterar till honom, känner hans smärta. Och om Hellboy är i centrum så grundar han dig och berättelsen, oavsett hur galna händelserna som omger honom är. Jag använde ett exempel som jag ritade, men Mike har uppenbarligen gjort det här från början och det är magiskt.
Hur tycker du att din syn på karaktären har utvecklats över tid?
Jag tror att jag gradvis slappnade av i Hellboy, lärde mig att inte överdriva och att spela de lugna takterna. En av Mikes tidigaste anteckningar var att tänka på Hellboy som en gammal man och underspela hans reaktioner. I början lät jag honom agera ganska brett, överdrivet teatraliskt, det passade inte hans karaktär. Det kunde jag göra med den mycket unga Hellboy i The Midnight Circus. Det var så roligt att rita den här energibollen, inte så bra för gamle Hellboy. Giant Robot Hellboy utspelar sig förstås på 60-talet, så jag fick rita honom lite yngre och borsta upp polisongerna!
(Bildkredit: Dark Horse Comics)
Innebar just den här boken några nya utmaningar för dig som tecknare?
Det finns alltid nya utmaningar om man inte vill återanvända samma trick. Det är svårt att inte falla i fällan att upprepa sig, men om det blir tråkigt för dig så gäller det förmodligen även för läsaren.
Jag tror att den verkliga utmaningen med den här boken var att betona storleken på både roboten och varelserna, vilket inte alltid var lätt eftersom det finns väldigt få landmärken runt omkring för skaljämförelse. Med det sagt är jag glad att Mike var tillräckligt sympatisk för att inte tvinga mig att rita de här sakerna i strid i en stadsbild!
Hur känns det att arbeta med Mike Mignola på en Hellboy-serietidning igen?
Det känns helt enkelt rätt! Vi har gjort det här i några år nu, och även om det har funnits ett litet glapp så känns det bara naturligt när jag väl kom ihåg hur man gör serier igen, och accepterade hur mycket arbete de kräver.
Hur fungerar ert samarbete?
Jag är säker på att våra samarbeten fungerar som de gör för de flesta kreatörer. Mike ringer och berättar en historia för mig, medan jag lyssnar och gör uppmuntrande ljud. Mike hör dem förmodligen inte eftersom han då är i zonen och berättelsen blir mer och mer genomarbetad. Några dagar senare får jag manuset i min e-post tillsammans med alla karaktärs- och platsanteckningar som Mike tycker är viktiga. Jag läser manuset och försöker att inte göra anteckningar i marginalen, men det gör jag alltid. Historien utspelar sig redan i mitt huvud medan jag läser, vissa av dessa saker vill jag skaka av mig men jag kan inte, oavsett hur svårt jag vet att det kommer att bli att rita. Det är bättre att följa magkänslan.
Med Giant Robot Hellboy gjorde jag miniatyrer för alla tre numren innan jag tecknade de faktiska sidorna, jag försökte få till de flesta av plats-, karaktärs- och varelsedesignerna längs vägen. Miniatyrerna hade tillräckligt med detaljer för att jag skulle kunna skicka dem till Mike i bitar om 4-6 sidor och han skulle ge feedback på dem efter behov. Sedan var det bara att rita med blyerts och tuscha dem. Det är förvånande hur lika de ursprungliga miniatyrerna är på vissa av de slutliga sidorna.
Bild 1 av 5(Bildkredit: Dark Horse Comics)(Bildkredit: Dark Horse Comics)(Bildkredit: Dark Horse Comics)(Bildkredit: Dark Horse Comics)(Bildkredit: Dark Horse Comics)(Bildkredit: Dark Horse Comics)
Finns det ett enda ögonblick från den nya boken som du är mest exalterad över att läsarna ska få se?
Jag skulle ha sagt robotens första framträdande, men jag antar att det redan finns där ute i förhandsvisningar … (Se galleriet ovan – red.)
Det finns flera, som alla överraskade mig när jag tog ett steg tillbaka från den färdiga sidan, och om jag kan överraska mig själv så ser jag hellre att läsaren upptäcker dessa ögonblick själv. Det hade varit snabbare att skriva SPOILERS, eller hur?
Giant Robot Hellboy #1 publiceras av Dark Horse Comics den 25 oktober.
Det finns ett helt nytt Hellboy-spel ute just nu. Här är vårt omdöme om Hellboy: Web of Wyrd.