Vem är egentligen Hideo Kojima? Skaparen och regissören av Metal Gear Solid-serien och den postapokalyptiska sci-fi-filmen Death Stranding från 2019 hyllas som en av spelbranschens främsta auteur-regissörer. Men hur aktiv Kojima än är på sociala medier, där han ofta låter sin cinefila flagga vaja, är hans liv fortfarande i stort sett okänt.
En ny dokumentär, Hideo Kojima: Connecting Worlds i regi av Glen Milner, berättar inte riktigt sin huvudpersons livshistoria. Den ägnar ingen tid alls åt att fördjupa sig i bråket mellan Kojima och Konami, den japanska speljätten som gjorde sig en förmögenhet på att producera spel som Metal Gear Solid-serien – och inte heller nämns Silent Hills, Kojimas inställda skräckspel, som föregicks av P.T., det korta ”playable teaser”-skräckspelet från 2014. I stället ägnar dokumentären sin timslånga speltid åt att utforska Kojimas konstnärskap och personlighet, och avslöjar en excentrisk, självutnämnd mikromanager vars återkommande berättarteman och vemodiga önskan att koppla samman världen bottnar i en barndom full av nyfikenhet.
Förutom intervjuer med Kojima innehåller dokumentären även intervjuer med hans medarbetare på studion Kojima Productions, andra branschkändisar och Hollywood-vänner som Norman Reedus, George Miller, Grimes och Mads Mikkelsen, som ger sina egna glimtar av Kojimas ogenomskinliga geni. Efter världspremiären på Tribeca Film Festival följer här åtta saker som vi lärt oss om Hideo Kojima och skapandet av Death Stranding från filmen.
Death Stranding var ett riskfyllt projekt
(Bildkredit: Kojima Productions)
För att ordentligt etablera de känslomässiga insatserna inleder regissören Glen Milner dokumentären med en vag översikt över Kojimas avhopp från Konami (som aldrig nämns vid namn) och återetableringen av Kojima Productions under Sony. Filmen börjar 2016 – det finns en bild där Kojima packar upp en ny dator till kontoret – och utvecklingen av Death Stranding inleds.
Kojima är en viktig person i spelbranschen, men han har fortfarande mycket att bevisa när han står på egna ben. På Konami var Kojimas jobb, med hans egna ord, att ”skydda vinsten” och företagets varumärke. När han utvecklade spel för Konami var företaget tillräckligt stort för att stötta teamen genom kommersiella misslyckanden. Men nu är Kojima oberoende, och Death Stranding är ett originellt koncept i ett medieekosystem som domineras av beprövade immateriella rättigheter. Kojima säger i filmen: ”Om jag gör bort mig kommer jag inte att få någon lön.”
Dessutom är Death Stranding inte ett renodlat actionspel. Istället följer Death Stranding några av Kojimas personliga filosofier och politiska ståndpunkter och ger spelarna kontroll över en kurir vars jobb är att leverera paket till kolonier och återupprätta ett satellitnätverk, allt medan de färdas genom ett stort postapokalyptiskt USA översvämmat av monster. Med tonvikt på enspelarspel, överlevnad och en melankolisk stämning som nu verkar vara en föraning om Covid-19-pandemin, var Kojimas eget team tveksamma till spelets ursprungliga koncept. Enligt Kojima var responsen från alla ”i stort sett negativ”.
Kojimas fars död ledde till hans spelkarriär
(Bildkredit: Konami)
Connecting Worlds är långt ifrån en djupgående biografi över Kojima. Även om Kojima nämner sina föräldrar och sin barndom i Osaka, ser vi inga visuella bevis på Kojimas uppväxt. Inga familjefoton, inga hemfilmer. Vi får inte ens veta Kojimas föräldrars namn.
Vi får dock veta lite om dem. I filmen nämner Kojima att hans fars död i princip gjorde det möjligt för honom att försörja sig på videospel. Som Kojima förklarar hade videospel ett dåligt rykte i Japan i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Kojimas mamma accepterade dock sin sons ambitioner. Kojima säger att hans familj tyckte att han slösade bort sina möjligheter, och att han var helt säker på att hans far inte heller skulle ha godkänt det. Det låter dystert, men vad skulle Hideo Kojima vara idag om han hade lyssnat på sin far?
Kojima är en mikromanager
(Bildkredit: @HIDEO_KOJIMA_EN)
Detta kanske inte är så förvånande med tanke på att spelproduktion är ett uppifrån och ned-samarbete, men Hideo Kojima erkänner gärna att han är något av en mikromanager. Han engagerar sig villigt i så många aspekter av produktionen. I filmen ser man Kojima inleda långa diskussioner om till synes små saker, som hur vägarna är utformade och färgvalen i HUD:en på skärmen.
Kojima skämtar om att han utför buggkontroller i sina drömmar. Vissa talking heads i filmen, som CHVRCHES-sångaren Lauren Mayberry, ifrågasätter om Kojima sover överhuvudtaget.
Kojimas filmiska influenser
(Bildkredit: Columbia Pictures)
Det är ingen hemlighet att Hideo Kojima älskar film. ”70 % av min kropp är gjord av filmer”, står det i biotexten på hans engelskspråkiga Twitter. I dokumentären säger Kojima att film är ”som solljus” för honom.
Det är naturligt att en film om Kojima fördjupar sig i hans kärlek till filmkonsten. Spelregissören nämner några av sina favoritauteurs som David Lynch, David Cronenberg och Stanley Kubrick; ett sådant avslöjande kan belysa några av Kojimas tidigare verk, som de dominerande antikrigsteman som finns i både Kubricks Dr. Strangelove och Kojimas Metal Gear Solid.
Dokumentären avslöjar åtminstone en film som Kojima visade för utvecklarna av Death Stranding: den biografiska filmen Loving Vincent från 2017. Filmen, som regisserats av Dorota Kobiela och Hugh Welchman, berättar om Vincent Van Goghs liv och de tragiska omständigheterna kring hans död, med ett nytt sätt att animera som försöker återskapa stilen i Van Goghs berömda målningar.
Kojima nämner inte uttryckligen någon anledning till varför han visade Loving Vincent för utvecklarna av Death Stranding. Det kan vara den nedstämda tonen i filmen som Kojima ville ha i spelet. Kanske var det dess vilja att experimentera som Kojima ville att hans medskapare också skulle göra. Kanske var det helt enkelt filmens fängslande konstnärskap som han ville att alla skulle inspireras av. Kanske var det allt ovan.
Stjärnorna i Death Stranding hade svårt att förstå det
(Bildkredit: Sony)
Kojimas kärlek till filmer sträcker sig även till hans arbete med videospel, med en handfull arthouse- och Hollywoodstjärnor knutna till Death Stranding.
Oscarsvinnaren Guillermo del Toro, som lånar ut sin personlighet till en karaktär i spelet, är en av Kojimas mest hängivna anhängare och verkar vara den som har gjort Kojima bekant med skådespelare som Norman Reedus, Lea Seydoux och Mads Mikkelsen. I dokumentären berättar Reedus på ett lustigt sätt hur han introducerades för Kojima via del Toro, som ringde honom i förväg och bad honom att bara säga ”ja” till allt Kojima sa till honom.
Alla skådespelare medger att de hade svårt att förstå Death Stranding. Troy Baker, som spelar antagonisten Higgs Monaghan, säger att han var tvungen att ”droppmatas” med berättelsen för att förstå den. Med tanke på detta och den krävande produktionen, som inkluderade omfattande voice-over och motion-capture, är det ingen överraskning att Death Stranding gick över huvudet på en del. Men alla inblandade skådespelare säger att de helt enkelt tillät sig att ”lita på” Kojima, precis som de gör med alla filmregissörer, och att de fann detta förtroende givande.
Hideo Kojima har en antikrigspolitik i sina spel
(Bildkredit: Konami)
Kojima avslöjar i dokumentären att hans föräldrar överlevde andra världskriget och uthärdade så mycket lidande utan att verkligen förstå dess fulla magnitud. I filmen beskrivs Kojimas pacifism utifrån hans ärvda trauman, vilket kan förklara varför spel som Metal Gear Solid, hur coola de än är, inte hyllar krigshjältar som andra videospel.
Kojima säger att han tycker att krigsspel är ”obekväma” och att han när han började göra spel omkring 1986 ”inte ville skildra strid som hjältemod”. Alla som har spelat Metal Gear-serien vet att direkta strider knappast är rätt sätt att spela dem på, och att smygande inte bara är det enda möjliga alternativet utan också kräver precision för att bli rätt, annars riskerar spelaren att utsättas för fara.
Hur 1970 års Japan Expo ledde till Death Stranding
(Bildkredit: Kojima Productions/505 Games)
Kojima beskriver sin barndom som introvert men full av nyfikenhet. Han flydde ofta från den verkliga världen genom science fiction-litteratur och populärkultur. En sådan överaktiv fantasi hade vissa nackdelar, eftersom Kojima avslöjar att han fruktade att gå hem ensam efter skolan som ett resultat av att hans föräldrar arbetade långa timmar. Även som vuxen står Kojima inte ut med att vara ensam i mörkret.
Detta avslöjande i dokumentären kan förklara P.T. I en intervju med Eurogamer 2012 sa Kojima att han var intresserad av att göra ett skräckspel just för att han är ”lite av en räddhare”, så han kanske vet hur man skrämmer publiken på ett sätt som genreveteraner inte gör. Flera år senare satte Kojima eld på spelvärlden med P.T., en spelbar demo av en föreslagen Silent Hill-uppföljare som Kojima och Guillermo del Toro regisserat tillsammans och som utan förvarning ställdes in.
Men Kojimas nyfikenhet från barndomen uppmuntrade honom att fascinera sig för världen utanför hans kvarter i Osaka. År 1970 stod hans hemstad värd för Japan World Exposition, eller Expo ’70, som Kojima säger var första gången han träffade och såg människor från hela världen. Många av mässans attraktioner hade demonstrationer av den senaste tekniken – arkivbilder i dokumentären visar människor som provar ”videotelefoner” – vilket fick Kojima att tro att teknik är vägen till världsfred. Det är svårt att inte se hur Kojima närmar sig spel på samma sätt, med Death Stranding som handlar om att sträva efter att knyta samman människor i en värld av isolering.
Hur Kojima ser på Death Stranding i ljuset av pandemin
(Bildkredit: Sony)
Death Stranding släpptes först för PS4-konsoler den 8 november 2019. I december skapade de första fallen av det nya coronaviruset rubriker, och i mars 2020 observerade världen utbredd karantän.
Death Stranding utspelar sig inte i en apokalyps orsakad av ett luftburet virus. Men spelets dystra atmosfär, tillsammans med teman som kollektiv isolering, samhällets förfall och det vardagliga men ändå nödvändiga behovet av arbetskraft, lämpar sig för en verklighet som så många upplevde under den globala pandemin. Tidningar som NPR kommenterade Death Strandings kusliga förutseende som ”en lång meditation om död, ensamhet och samhörighet”, och ”en stillsam reflektion över hur vi bygger broar till varandra även när vi är i fara”.
I dokumentären kommenterar nu Hideo Kojima och andra personer spelets oavsiktligt lägliga berättande. Några skämtar om att Kojima är en ”halvprofet”, medan del Toro ger en mer spetsig observation om att Death Stranding var ”ett Covid-spel innan Covid [hände].” För sin del avvisar Kojima alla föreställningar om att han kan se in i framtiden. Allt han ville, och fortfarande vill, är att spel ska knyta samman människor över hela världen.
Här är den absoluta, definitiva och helt odiskutabla listan över de bästa Metal Gear-spelen