Sigurd Styrbjörnsson, som jarl, make och bror, suger fullständigt. Assassin’s Creed Valhalla är splittrande på många sätt, men när det gäller Eivors enarmade adoptivsyskon står jag fast vid mitt omdöme. Det enda bra Sigurd gjorde i hela spelet (förutom att ge oss det dolda bladet) var att få sitt vanföreställda jag kidnappat. När han gjorde det var det synd att jag var tvungen att rädda honom.
Jag kan redan höra dina protester. Det är sant att det finns en enorm plot twist mot slutet av spelet som är tänkt att förklara bort Sigurds uppriktigt ruttna beteende, men mitt grepp är inte med nordisk mytologi. Det är det faktum att du, fram till den punkt där vi upptäcker roten till Sigurds problem, ges möjlighet att faktiskt välja sida med honom. Inte nog med det, om du följer din magkänsla istället för ditt huvud tre gånger eller mer kommer du att få det ”dåliga” slutet. Ubisoft vill att jag ska bry mig om detta absoluta skräp till människa, och jag vägrar. Spelet är mycket roligare, mer tillfredsställande och mer realistiskt när du ger Sigurd en bit av ditt sinne. Och stjäl hans fru också, förstås.
Spoilers för slutet framöver
Ge honom vad han tål
(Bildkredit: Ubisoft)Dit och tillbaka igen
(Bildkredit: Ubisoft)
Med så många vackra miljöer, här är en titt på hur Assassin’s Creed-kartorna är estetiskt jämförbara.
Minnesvärda karaktärer är kärnan i de bästa Assassin’s Creed-spelen, och i fallet Valhalla finns det många av dem. Med undantag för min hjälte Axehead är Sigurd en av de mest minnesvärda bara för att spelets klumpiga huvudberättelse handlar om att följa honom runt Ye Olde England och rädda hans nacke gång på gång. Kontinentens storlek överskuggas bara av Sigurds ego, något vi snabbt får reda på när vi först sätter vår fot i Ravensthorpe.
Du hinner knappt nå långhuset innan Sigurd berättar för dig och hans fru, Randvi, att han är på väg till Leicestershire. Eivor får ta hand om Ravensthorpe i hans frånvaro, och det enda tack du får för att ha plundrat närliggande kloster, byggt upp stadens rykte och allmänt varit en jarlskona i hans frånvaro är en hel massa ingenting. Detta skulle vara logiskt om du bestämde dig för att behålla hans far Styrbjörns rikedomar – som du rättmätigt vann åt honom under spelets tidiga timmar, så rättvisa är rättvisa. Jag lämnade dem dock kvar i Fornburg och fortsatte att bygga Ravensthorpe på egen hand, så en liten klapp på axeln från min käre bror hade varit trevligt.
Bortsett från bristen på hyfs är Sigurds handlingar helt enkelt inte logiska innan vi får reda på att han är en vis man. Enligt min mening tjänar de inget annat syfte än att göra mig – och som standard Eivor – upprörande arg. Att stödja Sigurd får Eivor att framstå som en lika dålig ledare i min bok. Det betyder att det inte bara är roligare, utan att trotsa min bror är det enda sättet jag kan spela Assassin’s Creed Valhalla i god tro. Det faktum att spelet försöker straffa oss för att vi inte ställer oss på hans sida är något jag aldrig kommer att förstå, men som jag gärna trotsar i min nuvarande genomspelning.
Få det att verka vettigt
(Bildkredit: Ubisoft)
Kontinentens storlek förminskas bara av Sigurds ego, något vi snabbt får reda på när vi först sätter vår fot i Ravensthorpe.
Sigurds dom över Eivor kommer precis i slutet av spelet, efter avslöjandet att hans sinne inte var hans eget. Det leder oss till frågan om varför Sigurds strejker ens existerar, och varför vi borde ha böjt oss för hans vilja. Visst, det visar sig att de båda verkligen är gudar förkroppsligade, men om man tittar på det från Eivors ursprungliga perspektiv är det inte vettigt att göra något annat än att samla sig mot honom.
När han blir kidnappad av Fulke har Sigurd gjort tillräckligt för att förtjäna ett slag i ansiktet. När du försöker hindra honom från att fördubbla sin ed till Thegn Geadric ger han sig på Eivor för att han lägger sig i och skriker blodigt mord. I efterhand visar det sig att hans aggression berodde på att den nordiska guden Tyrs medvetande vaknade i honom, men vid den tidpunkten visste inte Eivor det. Sigurd väljer Basim framför sitt eget syskon, så naturligtvis tog jag chansen att presentera båda deras näsor för Eivors knytnävar. Att skydda Ravensthorpe och bygga vänskapsband över hela landet är precis vad du har blivit tillsagd att göra; varför skulle inte Eivor slå Sigurd i ansiktet efter att han satt dessa allianser i fara?
(Bildkredit: Ubisoft)
Sigurds fem slag är inte värda den tveeggade ”gåva” du får när dammet har lagt sig. Han erkänner att hans äktenskap med Randvi var ett fredsbevarande arrangemang, så det är bara hans stolthet som såras av ditt förhållande. Och inte nog med det, han drar upp dig för att du trotsade hans grymma beslut att straffa en av dina klanmedlemmar orättvist. Varför är det inte Sigurd som ber om ursäkt för att han var en idiot och förlåter Eivor för allt ovan? Det känns som ett knep från Ubisoft för att ge oss illusionen av valfrihet när båda vägarna leder till samma ställe.
I slutändan förblir din Assassin’s Creed Valhalla-upplevelse oförändrad oavsett om han följer med dig tillbaka till Ravensthorpe eller inte: Eivor blir fortfarande jarlskona och Sigurd är fortfarande obsolet, så jag är helt obekymrad över hans åsikt om mig. Jag har haft jättekul med att peka långfinger åt honom hittills, och jag kan inte vänta tills han lämnar mig och sin frånskilda fru för att fortsätta vår dalliance i den ljuva förvissningen att vi inte kommer att behöva fjäska för hans arrogans längre. Det tycker jag låter som ett ganska bra slutspel för Eivor.
Basim återvänder i ett av de kommande Assassin’s Creed-spelen på Ubisofts checklista.