Jag hade sönder min favoritklocka när jag spelade Bloodborne första gången. Igår kväll rullade jag fotleden när jag spelade Lies of P. Det är värt att notera att jag inte är särskilt olycksbenägen i verkliga livet, men jag respekterar de omständigheter som ledde till båda dessa videospelrelaterade missöden. Båda kunde ha undvikits, men om sanningen ska fram är jag också lite glad att de inte gjorde det.
Kanske är detta slutspelet för Soulslike action RPG-fans som jag själv. Kanske blir alla så småningom så uppslukade av dessa snabba, riskfyllda, jävligt hårda ansträngningar att vi till slut vill skada oss själva fysiskt. Kanske blir detta Dark Souls av att spela videospel, där masochisten i oss tar över för att bryta den fjärde väggen genom att bryta sönder våra värdefulla ägodelar.
(Bildkredit: Neowiz)PINOCCHI, YO
(Bildkredit: Neowiz)
Lies of P recension: ”en kraftfull utmanare på Soulslike-scenen”
Jag tror dock inte att detta är fallet. Jag älskar en bra virtuell skrämsel, men det är något extra speciellt med ARPG-spel som rör sig i skräckens mörka vatten, där allt som får dessa spel att ticka är uppskruvat flera steg enbart genom rädsla – till den punkt där du slåss mot deras tuffaste skurkar i spelet och har stigit upp på dina fötter i den faktiska verkligheten. Du hoppar från ena foten till den andra i vardagsrummet, förflyttar din vikt med varje slag på skärmen, lutar dig mot tunga attacker och kastar dig från sida till sida när din angripare avancerar. I riposte rör du dig snabbt. Du slår din handled mot den öppna spisen. Du går omkull på fotleden. Du slår sönder din klocka och skadar din fot. Du skriker av smärta – i spelet och i verkliga livet – och sedan tar du dig samman, dammar av dig och försöker igen. Och det är fantastiskt.
Genom allt detta har Bloodbornes konstiga, eteriska Lovecraftian-estetik och teman galvaniserat dess förkärlek för kosmisk skräck redan 2015. Enligt min mening är det fortfarande det bästa exemplet på att utgå från en redan känd formel – som myntades av Demon’s Souls och populariserades av Dark Souls – och förbättra den, i det här fallet genom att göra det svårare, snabbare och läskigare. Vem kan glömma den gastkramande striden med Mensis mardröm, eller uppgörelsen med Mergos våtsyster? Den ultimata duellen med Gherman bland de rykande blomsterrabatterna i Hunter’s Dream hemsöker fortfarande mina verkliga mardrömmar.
Bloodborne är därför lätt utvecklaren FromSoftwares mest plågsamma spel. Och medan Lies of P har dragit träffande jämförelser med den mardrömslika världen Yharnam när den kom den här veckan, tror jag att det är Neowiz Games senaste skapelse som faktiskt kan styra framtiden för skräck i detta utrymme framöver.
Splinter helvete
(Bildkredit: Neowiz)
”Lies of P’s lösa Pinocchio-grund låter spelet luta sig helt in i hur jävla skrämmande skyltdockor är”.
Därmed inte sagt att Bloodborne inte är lika skrämmande idag som det var när det släpptes för åtta år sedan. Dess teman med blod som valuta, dimensionshoppande och förvridna civila som terroriseras av saker som bultar på natten är fortfarande gastkramande briljanta. Men Elden Ring och till och med Dark Souls 3 har sedan dess höjt ribban så mycket – i allt från strider till världslayout och bossmöten – att den övergripande effekten av Bloodborne oundvikligen har fått sig en liten törn. Gael har fader Gascoine-vibbar, Abyss Watchers känns som Lady Maria, Oceiros the Consumed King (med ett påhittat gråtande barn och allt) skulle vara som hemma i Yharnam, och så vidare.
Där Lies of P stiger över är i sin mästerliga balans mellan inflytande och unikhet. Det är tydligt inspirerat av FromSoftwares katalog, särskilt Bloodborne, men dess nya tolkning av den terrordrivna sidan av Soulsike-formeln fungerar på så många nivåer. Dess lösa Pinocchio-grund låter spelet luta sig helt mot hur jävla skrämmande skyltdockor är – i allmänhet, men dubbelt så mycket när de reser sig från en tidigare orörlig position innan de kommer mot dig med trubbiga föremål. Samma estetik gör att bossarna i Lies of P kan avvika från Bloodbornes antropomorfa bestar och ofta ge dem steampunk-inspirerade egenskaper som inte skulle vara malplacerade i något som BioShock eller Fallout-serien.
(Bildkredit: Neowiz)
”Det är först när ett spel gör praktiska skrämselbilder som denna rättvisa som du inser hur mycket det saknas någon annanstans; och det är först då du inser hur mycket mer det behövs i en större skala”.
Även om spelet är utformat för att efterlikna en svunnen tid, återspeglar det faktum att staden Krats marionettbefolkning har gjort ett våldsamt uppror mot den allseende Grand Covenant och slaktat den mänskliga befolkningen i processen, något mer futuristiskt – där en annars passiv befolkningsgrupp har flyttat för att störta staten. Jag är inte den första att säga det, men den här inramningen är ett smart sätt att locka spelare, att köpa in sig i spelvärlden och dess berättelse, och att få spelare att fortsätta djupare och djupare in i den mardröm som världen själv har skapat.
På en tematisk nivå speglar det senare naturligtvis Bloodborne ganska nära. Men där Bloodborne nästan uteslutande har haft den råa beteckningen som Dark Souls men skräck över tid, kan Lies of P – och för mig borde det absolut – markera en ny gryning för Souls-liknande action-RPG-terror. Det är först när ett spel gör praktiska skrämmer som denna rättvisa som du inser hur saknad det är någon annanstans; och det är först då du inser hur mycket mer det behövs i större skala. I sin tur kan Lies of P öppna dammluckorna för uppfinningsrik och innovativ Souls-liknande skräck framöver. Mina smycken och min fysiska hälsa är fördömda.
Älskar du dina ARPG? Varför inte kolla in de bästa spelen som Elden Ring ute nu?