För flera år sedan ställde Game of Thrones-författaren George R.R. Martin den berömda (ganska torra) frågan: ”Vad hade Aragorn för skattepolicy?” Det är en underhållande, om än lite lättvindig fråga om ursprunget till modern fantasy som hjälper oss att konkretisera hans egen erkända inställning till genren: postmodernistiska, etiskt gråa, dekonstruktivistiska berättelser, rotade i känslomässig realism, historisk legitimitet och analogi.
Samtidigt finns det i Final Fantasy 16 en scen där en demon och en fenix kastar allt större lasrar på en foppad drake i yttre rymden samtidigt som de ropar uppmuntrande rader om samhörighet till varandra. Jag tror att det här är något som vi kommer att behöva prata om.
En sång om Eikons eld
(Bildkredit: Square Enix)VAD VET DU?
(Bildkredit: Square Enix)
Final Fantasy 16 recension: ”Står sida vid sida med seriens storheter”
Jag gör inte dessa jämförelser från ingenstans – Final Fantasy 16 var från början öppen och tydlig med att dess huvudsakliga inspiration var TV-serieadaptionen av Game of Thrones. Faktum är att kärnutvecklarna var ”tvungna” att titta på serien (jag undrar om de hade ögonen öppna som om de genomgick Ludovico-behandlingen), vilket serieproducenten Naoki Yoshida glatt erkände i en intervju med Eurogamer. Det finns egentligen inget att kritisera – det är inget fel med att hämta inspiration, och det finns säkert värre källor att använda sig av, förutsatt att lagens Blu-Ray-spelare alla smälte innan de kom förbi säsong sex.
Ändå kan du absolut se den inspirationen på jobbet i FF16. För att få det spoiler-tunga uppenbara ur vägen är Clive i princip Jon Snow med ett mer förödmjukande namn: den kortfattade, osäkra lurviga håriga näst bästa sonen till en lord, belastad med en pinsam härkomst som upprör hans mamma, följd runt av en stor varg och slutligen skickas bort för att slåss i något avlägset helvete som en del av en avvisad militärgrupp bokstavligen bestående av ”bastards”.
Under tiden dödas den barska och goda pappan tidigt för att han är för barsk och god, och Clives mamma förvandlas snabbt till en karaktär som bäst beskrivs som ”vi har Cersei Lannister hemma”, som står för en rik familj av rika blonda aristokrater som smyger i rikets huvudstad. Och inte nog med det, vi har en riktig karaktärsskådespelare från Game of Thrones, eftersom Ralph Ineson dyker upp som ledare för det här spelets juridiskt distinkta Brotherhood Without Banners! Det är som att spela en omgång av Var är Waldo.
När du spelar Game of Thrones…
(Bildkredit: Square Enix)
Oavsett om du ser allt detta som respektfull hyllning, ytlig efterapning, värdig inspiration eller bara opportunistiskt hoppande på en bandvagn, fungerar det inte som enkelt berättande kött. Martins författarskap är definitivt inte utan sina brister, men det säljer i allmänhet sin värld genom att engagera sig fullt ut i dess råare, otäckare element och den ständiga grå moralen, samt omfamna de små konsekvenserna av större händelser – återigen, vad var Aragorns skattepolitik? Händelser i Martins värld får ringar på vattnet och att vara god eller ond eller en viktig person är mindre viktigt än att helt enkelt förstå hur den världen fungerar.
Final Fantasy 16 har inget sådant tålamod, eller, för att uttrycka det rakt på sak, ingen sådan mognad. Händelserna är nästan alltid stora, unika och får bara konsekvenser för huvudpersonerna. Man skulle kunna tro att den pågående förstörelsen av moderkristaller och gudomliga dominanter genom hela handlingen skulle ha stora konsekvenser för världen, men Valisthea förblir i stort sett statisk och passiv, befolkningen nöjer sig med att vara bovin och foglig tills en huvudperson kan dyka upp och göra något. Vid ett tillfälle förstör Clive och Titan Eikon ungefär ett halvt land i ett gränsapokalyptiskt slagsmål, och även om det är visuellt spektakulärt tror jag inte att det ens nämns igen efter det.
Och allt detta är verkligen inte hjälpt av FF16 plockar upp några av GoT: s svårare teman i processen – slaveri och födelserätt överlägsenhet bland andra – men saknar intelligens eller mod att faktiskt säga något meningsfullt om dem, lämnar dem att hänga obehagligt i luften. Skillnaden mellan faktisk mognad och ”mogna teman” kunde inte vara tydligare.
… Du vinner eller du dör
(Bildkredit: Square Enix)
”Resultatet är ganska klent, särskilt när det ger upp det komplexa politiska dramat halvvägs igenom och bara handlar om en speciell hjälte med en pinsam frisyr som använder vänskap för att döda gud, igen.”
När jag tittar tillbaka på Eurogamer-intervjun märker jag att Naoki Yoshida var märkligt vag om varför de tog så mycket från GoT, utöver västerländsk fantasy som ”tilltalar många människor”. Här nämns inga teman eller bredare litterära idéer, bara den vaga uppfattningen att folk gillar den här typen av saker just nu – eller åtminstone gjorde de det för ungefär fem år sedan när produktionen av FF16 inleddes. Föga förvånande känns slutresultatet bara som en standard Final Fantasy-handling som ibland skriker ”FUCK!” från ingenstans när den oroar sig för att folk inte tycker att det är för vuxna.
Du behöver inte göra komplexa, utmanande berättelser som Game of Thrones, och du behöver inte heller göra traditionell, heroisk fantasy som Sagan om ringen eller… ja, Final Fantasy. Båda valen är helt giltiga, men FF16 närmar sig det förra som det senare, och resultatet är ganska dåligt, särskilt när det tydligt ger upp det mer komplexa politiska dramat halvvägs igenom och bara handlar om en speciell hjälte med en pinsam frisyr som använder vänskap för att döda gud, igen. Om du letar efter ett bra fantasyspel som bygger på arvet från George R.R. Martin, kanske du vill hålla dig till Elden Ring.
Här är 25 av de bästa rollspelen du kan (och bör) spela just nu