Paul King fördjupar sig i bakgrunden till Roald Dahls excentriske chokladtillverkare Willy Wonka med sin nya musikaliska ursprungshistoria. Med Timothée Chalamet i huvudrollen tar Wonka med tittarna tillbaka till hans tidiga dagar och visar hur han går från att sälja choklad i en liten butik till att bli världsberömd. Den nya fantastiska filmen har fått strålande recensioner och har en stjärnspäckad rollista med bland andra Olivia Colman, Hugh Grant och Keegan-Michael Key.
Inför premiären hade Total Film möjlighet att prata med Key om hans roll som polischef i filmen. Här är vårt samtal, redigerat för längd och tydlighet.
Total Film: Berätta om din interaktion med den här historien innan du fick den här rollen. Är det något som du växte upp med att titta på eller läsa? Eller är det något som har funnits i bakgrunden med en kulturell förståelse för det?
Keegan-Michael Key: Jag skulle nog säga att det är mer det senare än det förra för mig. Även om jag är ett fan. Jag är ett stort fan av Gene Wilder-filmen, 71-filmen, och jag minns att den visades i specialprogram på TV.
Så jag var spänd, tror jag, som vilket amerikanskt barn som helst skulle vara. Det finns något så hjärtevärmande och samtidigt djävulskt i Dahls verk. För mig var det väldigt tilltalande. Det är nästan lite rebelliskt att titta på serien, på ett sätt. Och samtidigt tänker man på sig själv som ett barn som säger: ”Jag beter mig åtminstone inte som de där barnen.” [skrattar].
Jaha. ”Jag är inte Mike Teavee.”
Ja.
Det är intressant, det finns en sorts grymhet i Dahls verk ibland, som är ganska utsökt, en sorts elakhet. Under tiden kommer det här från någon som har skapat Paddington, som bara är ren förtjusning. Kan du ge mig en uppfattning om vad vi kan förvänta oss när det gäller tonen? Finns det ett element av Roald Dahls typ av grymhet och elakhet som vi gillar? Eller är det den där Paddington-sötman?
Det är lite av en hybrid, om man ens kan säga det, eftersom det verkar som om de är nästan diametralt motsatta varandra på ett sätt. Paul King, vår regissör, är bara ett vandrande hjärta – det är han verkligen. Han är bara en underbar, känslig man. Jag tror att även han försökte tillföra lite av den där grymheten så att vi skulle hedra Dahl på det sättet.
Utan att avslöja för mycket skulle jag säga att min karaktär – hur ska jag säga det – på sätt och vis håller upp Dahls mantel. Eller de upplevelser som min karaktär går igenom i filmen, bär på den Dahl-istiska… Förstår du vad jag menar?
Ja, det gör jag. Han är en sorts Miss Trunchbull i Matilda, eller de hemska mostrarna i James och jättepersikan. Han är den där groteska elakingen som får sitt straff, hoppas jag.
Ja [skrattar].
Inte för att du skulle säga det.
Ja, det finns en känsla av Dahl-ism som genomsyrar hela stycket. Men samtidigt finns det en sådan hjärtvärmande typ av oskyldig, ögonöppnande förtjusning. Jag tror att du använde termen ”förtjusande”. Det finns en förtjusning, som i sig själv är mycket utsökt, den förtjusning – den Kingianska hoppfullhet som man skulle kunna se i Paddington. Men till skillnad från Paddington är inte alla i den här världen snälla. Alla i den här världen är inte välmenande.
(Bildkredit: Warner Bros.)
Tycker du att det här är helt rätt tid för en film som den här? Vi har alla gått igenom pandemin och allt, och vi har kanske kommit ut ur det och längtat mer efter vänlighet och sötma. Och även om du säger att det finns en Dahl-iansk grymhet i den, är det i grund och botten en njutning – en verklig filmisk njutning som allt Wonka kan skapa. Och som publik längtar vi efter det?
Jag tror verkligen att vi längtar efter det. Det är nästan som om vi befann oss i pandemin, och nu har vi på sätt och vis en möjlighet att dela vänlighet med andra, ansikte mot ansikte. Så låt oss gå ut och göra det.
Det hoppas jag verkligen. Det är min känsla. När vi umgås igen, när vi stöter på varandra igen och när vi känner på varandra igen i denna sociala dans som vi kallar livet, har vi möjlighet att inte bara återknyta kontakten, utan att återknyta kontakten med vänlighet. Jag tror att den här bilden kommer att bli ett perfekt exempel på det.
Jag vet att jag säger det som en trasig skiva, men det finns en känsla av hoppfullhet i det här. Och det faktum att det inte bara är Willy, utan filmen i sig har en okuvlig anda. Jag hoppas att folk går från biografen med en mer upplyftande känsla än de hade när de gick in.
Underbart. Ja, gärna. Skriv upp mig. Jag vill ha två biljetter, om och om igen. Slutligen, vilken är din egentliga favoritchoklad?
Min favoritsak att äta? Det brukade finnas – jag vet inte om ni fortfarande gör dem – men det brukade finnas en Cadbury’s russin- och nötbar.
Frukt och nötter?
Ja, frukt och nötter. En Cadbury’s frukt och nötter. Jag växte upp väldigt nära Kanada, som är Storbritannien-lite [skrattar]. Jag växte upp ungefär 10 minuter från Kanada när jag var liten, och mina föräldrar och jag åkte ibland över gränsen, och då kunde man få riktig choklad. Man kunde få Cadburys choklad. Så det var alltid min favoritgrej.
Wonka går upp på brittiska biografer den 8 december och på amerikanska biografer den 15 december. Du kan också kolla in vår intervju med huvudrollsinnehavaren TimothÉe Chalamet, och håll ögonen öppna för fler samtal med skådespelarna och filmskaparna på webbplatsen och i Inside Total Film-podden senare i veckan.