Jag tvivlar på att någon av oss förväntade sig Prince of Persia Metroidvania på våra 2023/2024 bingobrickor, men jag är glad att det händer. Efter att ha tillbringat fyra timmar med Prince of Persia: The Lost Crown är det lätt att se att Ubisoft Montpellier har skapat något alldeles speciellt. Å ena sidan är det ett utmärkt Metroidvania-spel som utspelar sig i Mount Qafs ständigt föränderliga värld, och å andra sidan är det ett Prince of Persia-spel som lever upp till de speltyper som serien skapade för några decennier sedan, om än med en unik och modern twist.
Dess Metroidvania-struktur och faktumet att du inte spelar som prinsen själv kanske inte direkt har fallit i god jord hos fansen, men jag har en känsla av att även de mest inbitna anhängarna av den gamla skolan kommer att bli positivt överraskade av den riktning som Ubisoft Montpellier har tagit serien i.
(Bildkredit: Ubisoft)
Jag tillbringade cirka fyra timmar med Prince of Persia: The Lost Crown, med början från spelets öppning som introducerar dig till vår hjälte Sargon och bandet av Immortals som är bundna att skydda Prince of Persia och resten av den kungliga familjen. Men det dröjer inte länge förrän prinsen kidnappas och de odödliga beger sig till Mount Qaf för att jaga hans kidnappare. Här börjar saker och ting genast bli tidsmässiga, eftersom kidnapparna anlände till Mount Qaf bara några timmar före De odödliga, men på något sätt är 30 år äldre än de var förra gången vi såg dem. Det är uppenbarligen bara början på hur The Lost Crown kommer att leka med tiden, eftersom jag senare får i uppgift att återförenas med en av de odödliga som har en båge så att jag kan skjuta ett glödande lila klot som håller en del av ett område i stasis, mitt i kollapsen.
Senare får jag bågen till synes från en version av mig själv, så tidsfluktuationerna fortsätter. Det kanske inte är tidsmanipulation från början, men det är så tydligt att de är på väg.
Tid och rum
(Bildkredit: Ubisoft)
Redan innan du börjar få olika verktyg som ökar Sargons krafter och öppnar upp nya områden på kartan – i sann Metroidvania-stil – är Sargon en smidig förflyttare beväpnad med en svärdsduo som används för att attackera och parera de olika fiender han kommer att stöta på. Att parera är löjligt viktigt, oavsett om det handlar om att slå bort inkommande attacker från vanliga fiender eller dra av de snygga avslutningsrörelserna som tar en nödvändig bit av en boss ganska lyxiga hälsobar. Dessa specialattacker är också vackra inslag som verkligen framhäver den serietidningsliknande stilen i spelet, med färgblixtar som bakgrund till filmiska och akrobatiska sparkar, slag och andra brutaliteter.
Sargon kan också kanalisera den heliga energin som flödar genom honom för att släppa loss andra förmågor, varav den första är Athra Surge. Den omger honom med ett blått ljus som låter honom släppa loss kraftattacker när en mätare har fyllts. Du låser upp fler Athra-krafter när du spelar och du kan sedan byta ut dem när du besöker ett Wak-Wak-träd, som fungerar som de manuella kontrollpunkterna i Prince of Persia.
(Bildkredit: Ubisoft)
Striderna är svåra, men inte frustrerande, vilket jag älskar. När du misslyckas är det så lätt att se varför, och det gör det mer givande än själsdödande att ta sig an en boss upprepade gånger – särskilt när spelet ger dig möjlighet att bara starta om striden istället för att teleportera dig tillbaka till det sista Wak-Wak-trädet. Pareringsfönstren är precis tillräckligt generösa för att hålla dig på tårna utan att det känns som billiga skott, och att ducka är en så smidig del av striden att du alltid känner dig kapabel att ta dig an flera fiender samtidigt – även om det inte alltid går som planerat.
Bossarna är hämtade direkt från persisk folklore, vilket bidrar till den imponerande visuella förmågan hos The Lost Crown. Bara under de första fyra timmarna kämpade jag mot allt från ett massivt vildsvin med horn som spöade mig fler gånger än jag vill erkänna, till ett gigantiskt, bevingat lejon med horn och skorpionstjärt. Dessa bossar är lika imponerande i sin design som de är fysiska, och vissa strider tar ganska lång tid att slutföra – även när saker och ting går bra.
Tid och plats
(Bildkredit: Ubisoft)
De fina bilderna stannar dock inte efter striderna, utan Mount Qafs till synes mycket expansiva karta erbjuder ett stort utbud av temaområden som är härliga överraskningar att upptäcka. Det här är gudarnas, eller jinnarnas, hem och det finns ett visst mystiskt element i det som finns att hitta här. Det är en fantastisk karta från allt jag har sett hittills, och i klassisk Metroidvania-stil skrapar jag verkligen bara på ytan efter fyra timmar i vad Ubisoft Montpellier hävdar är en 20-25 timmars upplevelse i sin helhet – beroende på hur många gånger du dör.
Du kommer att vilja utforska kartan i sin helhet också, eftersom rörelserna i Prince of Persia: The Lost Crown har samma känsla av flöde som du får när du spelar Rayman Origins eller Rayman Legends, vilket är logiskt eftersom det här är samma studio. Sargons hopp, klättringar, vägghopp och luftsprång kombineras för en helt underbar Det är en utmärkt sidoscrollande plattform i den meningen, med massor av utmaningar när det gäller de faror du måste navigera och pussel du måste lösa.
(Bildkredit: Ubisoft)
En av dessa utmaningar som jag stötte på tidigt var en fångvaktare. Det jag trodde var nästa bosskamp innebar i själva verket att jag fångades av vaktens glödande lila fångststång och skickades direkt till fängelset. Första gången jag skickades dit var jag tvungen att bryta mig ut, men sedan innebar nästa (få) gånger bara att spåra mina steg för att komma tillbaka till där jag var, och be för att jag höll mig borta från fångvaktarens blick. Det var en överraskning som påminde mig om vakterna i Metroid Dread, men utan frustrationen av upprepade dödsfall.
Intressant nog, med tanke på att spara tid, uppmuntrades jag att välja det guidade spelläget, snarare än utforskningsläget, som ger dig platsen för nästa mål och markerar blockerade vägar på kartan. Det verkar också lämna små spår av gyllene, skimrande Wak-Wak-löv som låter dig veta den allmänna riktningen du behöver fortsätta resa i – i något som liknar Elden Rings Sights of Grace, men lite mindre tvetydigt. Det är en praktisk visuell ledtråd för dem som inte är bekanta med de labyrintiska kartor som förknippas med Metroidvania-titlar, och det är extra praktiskt när du vet att det finns en portalsvingande fångvaktare som bara väntar på att sätta dig tillbaka i en cell igen.
(Bildkredit: Ubisoft)
Spelets unika skärmdumpsfunktion är också ett innovativt sätt att göra spelet mer lättillgängligt. Du får en slags kamera som låter dig ta en ögonblicksbild av ett område och fästa den på din karta, så att du kan påminna dig själv om en viss oframkomlig fara som du vill komma tillbaka till senare eller ett område av intresse. Det är ett så snyggt sätt att påminna dig om allt du har sett när du utforskar, utan att behöva bläddra tillbaka genom ditt skärmdumpbibliotek eller handskrivna anteckningar och undra ”Var var det nu igen?”.
Ubisoft Montpellier har tydligt tänkt på två viktiga spelartyper här – Metroidvania-älskarna och Prince of Persia-stansarna. Det finns smarta sätt att göra detta tillgängligt för fans av långvariga serier, men utan att späda ut det som gör en bra Metroidvania som Hollow Knight. Jag tycker att vi alla borde vara väldigt glada över att det här släpps i januari, för jag kan verkligen inte vänta med att spela mer.