Den första akten i Baldur’s Gate 3 kan bli ganska mörk. Beroende på vilka val du gör kan du slakta en massa oskyldiga människor, lämna en kvinna fångad i en brinnande bur och till och med knuffa upp en ekorre i ett träd. Men även om du väljer att begå alla dessa grymheter, gör du det mot en sagolik bakgrund. Om du letar på rätt ställen får du ett äventyr i Bröderna Grimm-stil fyllt med humor och en hel del festande. Och jag är här för att berätta för dig att allt kommer till ett slut i akt 2.
Om du har spenderat mer än några timmar med Baldur’s Gate 3 vet du att du pekas ut till en plats som heter Moonrise Tower, väster om det område du startar spelet i. Utan att avslöja för mycket är det en plats som har fördärvats något av de tvivelaktiga fantasyaktiviteter som har ägt rum där, och jag har inte kul.
Underdark-sidan
(Bildkredit: Larian)
För en sak finns det en verklig betydande svårighetsspik. För min Baldur’s Gate 3-recension tillbringade jag lång tid i akt 1 och undersökte i stort sett alla berättelsetrådar jag kunde hitta, och när jag nådde Moonrise var jag orolig att jag skulle vara övernivåerad. Jag hade inte behövt oroa mig – vid ett tillfälle vandrade jag in i en övergiven byggnad för att hitta en miniboss som var tre gånger så stor som min största gruppmedlem, som kunde springa i ohyggliga hastigheter och tydligen inte kände någon smärta. Jag flydde därifrån till en annan byggnad, där en hemsk pansarvarelse – uppenbarligen systern till det monster jag just hade sprungit ifrån – försökte utpressa mig innan hon slog mig hårdare än något i akt 1 hade lyckats med.
Jag hoppade från miniboss till sidouppdrag ett tag, i hopp om att fortsätta min strategi att se så mycket av Baldur’s Gate 3 har att erbjuda, men så småningom bestämde jag mig bara för att gå till huvuduppdraget. Min förhoppning var att jag kanske skulle få tillräckligt med utrustning eller XP för att komma närmare min RPG-komfortzon – en plats där jag fortfarande måste engagera min hjärna för att vinna, men där jag behåller en fast fördel över mina motståndare. Tyvärr var det inte så, och jag tillbringade vad som måste ha varit timmar i en fängelsehåla som var påfrestande för både mitt parti och mina pannlober eftersom det vävde samman knepiga strider, komplexa pussel och plågsam karaktärsutveckling.
Allt detta var kopplat till en uppriktigt miserabel värld. Medan solen sken starkt på druidlundarna och goblinlägren i akt 1, äger den andra akten rum i en del av Sword Coast som är fylld av ett bokstavligen allt förtärande mörker. Om du går för långt bort från allfarvägarna kommer du att straffas för det redan innan du har råkat snubbla in i en bosskamp. I tandem dödade det min lust att utforska, och medan några av de bästa bitarna av de första timmarna med spelet är de saker du hittar nästan av misstag, känns det som att jag aldrig kommer att veta vilka hemligheter som gömmer sig runt Moonrise Tower, eftersom jag helt enkelt inte ville spendera någon extra tid där. På samma sätt har min snabba inställning till huvuduppdraget inneburit att ett gäng intressanta sidouppdrag har lösts automatiskt, vilket innebär att jag behöver en ny genomspelning om jag vill se dem i arbete. Men just nu sprintar jag mot Baldur’s Gate och ser mig aldrig om.
Månsken
(Bildkredit: Larian)
Hur mycket jag än vill lägga Moonrise Towers bakom mig, har det några försonande egenskaper. De hemska syskonen (och deras bror) erbjuder tillsammans några av de mest intressanta fiendemekanikerna och cutscene-alternativen som jag har sett i spelet hittills, och har verkligen rättfärdigat mitt påstående att din första Baldur’s Gate 3-spelning bör vara en bard för deras förmåga att pratas runt snarare än att konfronteras rakt på sak.
Det finns också en riktigt utmärkt fängelsehåla, lätt en av de bästa i spelet. Jag ska inte gå in på spoilerterritorium, men den knyter sömlöst ihop huvuduppdraget med berättelserna om två av spelets ursprungskaraktärer. Det är en lång, invecklad handske som testar alla dina färdigheter om du vill få ut det mesta av den; strid, pussellösning, tal, skattjakt, färdighetskontroller – du måste lyckas med dem alla om du vill få ut det mesta av just den här fängelsehålan. Den visuella designen är så tydlig och effektiv att den fick mig att känna deja vu för en hel generation av CRPG-spel som jag aldrig hade spelat. Och allt kulminerar i en komplex bosskamp och ett potentiellt plågsamt beslut; jag snubblade från den fängelsehålan nästan på knä både fysiskt och känslomässigt, pressad till gränserna för vad Baldur’s Gate 3 har att erbjuda.
Dessa ögonblick – i kombination med lite klassisk fantasyberättelse – är precis tillräckligt för att rädda Act 2, men jag är fortfarande lite besviken. Jag tävlar bokstavligen för att komma bort från Moonrise Towers, och jag kan känna hur mycket av spelet jag missar i processen. Det är uppenbart varför detta händer – om akt 1 visar dig vad det här spelet kan vara, sätter akt 2 upp insatserna inför akt 3. Men efter att den glada, sagolika tonen i det förra spelet fick mig att känna att jag hade sett allt det hade att erbjuda, är jag besviken över att veta att jag går miste om den upplevelsen i det senare. För tillfället lockar staden Baldur’s Gate, och jag vill bara komma tillbaka till den fullfjädrade äventyrssandlåda som Larian erbjöd under de första timmarna efter den ödesdigra Nautiloid-kraschen.
Den goda nyheten är att jag råkade skapa det bästa möjliga Baldur’s Gate 3-gänget.