I Baldur’s Gate 3 lockar en bugbear en hord av goblins mot porten till Smaragdlunden. Bakom honom tornar ett stort ogre upp sig och två gigantiska spindlar skuttar nerför en stig för att ansluta sig till striden. När drowen Minthara går upp på avsatsen för att leda den efterföljande striden hörs en kör av metallklirr när goblinerna skakar sina grova vapen i luften. Sedan vänds all uppmärksamhet mot Zevlor. Som ledare för de tieflings som nu är tvungna att försvara sig börjar Zevlor hålla ett samlande tal. ”Jag vet att ni alla är rädda… men jag vet också att ni har kämpat hela era liv”, ropar han medan den inspirerande musiken börjar svälla.
Plötsligt känns det som om jag befinner mig i en scen hämtad direkt från Sagan om ringen: De två tornen, men istället för en armé av orcher är det goblins, och istället för kung Theoden som talar till sitt folk vid Helms Deep är det Zevlor inför en folkmassa av tieflings. Med nästan 400 timmar bakom mig och flera körningar i Baldur’s Gate 3 hittills kan jag inte riktigt tro att det har tagit mig så lång tid att bevittna detta. Vem hade kunnat tro att en avvikelse från min beprövade metod för att rensa ut goblinlägret skulle placera mig mitt i en Lord of the Rings-strid med höga insatser. Det skulle vara episkt om det inte vore för det faktum att jag inte kan skaka av mig känslan av skuld över att det här händer överhuvudtaget.
Dubbelkorsning
(Bildkredit: Larian Studios)
Efter att ha påbörjat runt sex olika genomspelningar sedan jag fick tag på Larians RPG i år, bestämde jag mig för att det var hög tid att göra saker lite annorlunda under en viss uppdragslinje. När det gäller att bli av med goblinledarna i lägret i akt 1 hade jag alltid gjort exakt det. Det hade nästan blivit rutin för mig att attackera alla tre ledarna under förevändningen att jag var en ivrig anhängare av Den absoluta.
Jag hade trots allt lärt mig av ett av de största misstagen jag hade gjort i min första runda någonsin, och min största prioritet var alltid att se till att tieflings var i säkerhet. Så när det var dags för mig att tala med Minthara slutade det alltid på samma sätt: Jag slogs mot drow Nightwarden där och då istället för att hjälpa henne att hitta lunden. När alla ledare var besegrade och lägret rensat återvände jag sedan för en natt av festligheter för att fira att alla hade klarat sig oskadda.
Frälsare
(Bildkredit: Larian Studios)
Baldur’s Gate 3:s mest utmanande trofé är också den mest moraliskt belönande
Jag har alltid varit övertygad om att detta var det bästa resultatet, men en dag, under en annan efterföljande spelomgång som Warlock, fick jag en idé. Det var som om en glödlampa tändes över mitt huvud, och jag kunde bara inte skaka av mig den fråga som plötsligt hade bildats i mitt sinne. Jag har alltid vetat att Minthara är en möjlig följeslagare om man tar en viss väg, men efter att ha hört om de uppoffringar som måste göras när det gäller tieflings har jag fortfarande inte kunnat förmå mig att göra det.
Men tänk om det fanns ett sätt för mig att få henne på min sida – åtminstone tillfälligt? Även om det gjorde mig orolig, vad skulle hända om jag berättade för henne var lunden fanns och sedan vände mig mot henne senare? Skulle det ens vara ett alternativ? Kunde jag fortfarande göra rätt mot tieflings om jag gick den här vägen? Att döma av hur många val Baldur’s Gate 3 erbjuder, var jag ganska säker på att jag kunde, och jag var bara tvungen att testa det och se vad som hände.
(Bildkredit: Larian Studios)
Nu var jag fast besluten att lura tieflings för att sedan lura Minthara som om jag var med i något slags fantasyavsnitt av 24, allt jag behövde göra var att sätta igång det. Att välja dialogalternativet för att avslöja lundens plats kändes så fel, och reaktionen det väckte från Karlach fick mig omedelbart att ifrågasätta mitt beslut för bara en bråkdels sekund. Tack och lov kunde jag ge min eldiga följeslagare ett svar som gjorde mig mer övertygad än någonsin om att jag kunde spela det här på mitt sätt, och jag kunde försäkra henne om att jag hade en plan för att hjälpa tieflings – för det hade jag verkligen. Vid den tiden tänkte jag också att om allt detta blev fruktansvärt fel, är det inget som en äldre räddning inte skulle fixa.
Efter att jag avslöjat lundens läge för Minthara och varnat Halsin för den förestående attacken, var allt som återstod att göra att ta en lång vila och vakna upp för att möta konsekvenserna … och försöka sätta min plan i verket. När Minthara instruerade mig att döda Zevlor och öppna porten insåg jag att jag absolut inte kunde genomföra min plan. Jag vägrade henne rakt av, och en strid i Sagan om ringen-stil där jag ställdes mot hennes styrkor blev min belöning.
Men när en tiefling som jag tidigare hade talat med dog i klorna på en spindel under den andra omgången av striden, fick jag skuldkänslor. Det här hade inte behövt hända – det visste jag alltför väl från tidigare uppdrag. Detta kunde helt och hållet ha förhindrats, vilket fick mig att känna tyngden av varje dödsfall. Även om jag fortfarande försvarade lunden kunde jag inte riktigt dämpa känslan av förlust genom den häftiga striden som jag aldrig hade upplevt förut. Men om jag aldrig hade testat ett nytt sätt hade jag helt missat en av de mest episka scenerna före en strid. Ibland lönar det sig att våga sig på en knepigare väg, men om jag vill rädda alla tieflings kanske jag ska hålla mig till den metod jag känner till i framtiden.
Karlachs hjärtesorg i Baldur’s Gate 3 talade direkt till min egen isolering, och den tog mig helt på sängen.