Lille Timmy dog av en olyckshändelse, men hans ande är fortfarande bunden till vår värld och spelar upp hans död om och om igen. Det är här Conrad Stevensons Paranormal P.I. kommer in i bilden. Till skillnad från andra spel som Phasmophobia, Devour eller Forewarned är mitt mål här inte att helt enkelt identifiera en entitet och fly innan den dödar mig. Istället ska jag fördjupa mig i berättelserna om varje ande i en långformad singleplayer-kampanj.
Att kliva in i Stevensons skor som ett inbitet fan av Phasmophobias online co-op-format var en avväpnande upplevelse, om än en tillfredsställande sådan. Det finns ingen minskande sinnesmätare att oroa sig för när jag dröjer mig kvar i mörkret, inte heller hotet om att utlösa en dödlig jakt med en förbannad tarotlek. Jag kan inte ens ta med mig en vän den här gången. De två spelen har samma förstapersonsperspektiv och många av samma verktyg, men utan hotet om att dö på jobbet handlar Conrads äventyr mer om att hjälpa andar att gå vidare än att jaga dem.
Vänner på andra sidan
(Bildkredit: D&A Games)
Indieutvecklaren D&A Games har skapat en autentisk simulering av paranormala utredningar som sätter berättande och metodik i främsta rummet. Nyckeln till framgång? Att behandla varje hemsökelse som en aktiv brottsplats.
Conrad Stevenson’s Paranormal P.I. börjar med att den nyutbildade Conrad etablerar sig som både utredare och museiintendent. Som enspelarspel har Conrad Stevenson mer naturalistiska inslag än Phasmophobia. Jag måste kolla Conrads e-post via hans kontorsdator inför varje uppdrag och vänta på att bli inbjuden att undersöka nya platser. När jag väl har blivit inbjuden måste jag använda onlinearkiv för att samla anteckningar som kan vara användbara för mig. Från lagfarter till tidningsurklipp kan jag samla upp till sex intressepunkter att skriva ner innan jag beger mig till en hemsökt plats, och de bevis jag samlar in verkar påverkas av mina anteckningar.
Indie Spotlight
(Bildkredit: Prismatika)
Station to Station kom runt min oduglighet för pusselspel genom att tilltala min 30-åriga besatthet av ånga
Under en utredning kan jag ha upp till fem verktyg på mig vid varje given tidpunkt och cykla igenom dem med hjälp av siffertangenterna på mitt tangentbord. Det är ungefär där likheterna med Phasmophobia slutar. Efter bara två timmar står det klart att Conrad Stevenson kräver att du har ett mer metodiskt förhållningssätt till spökjakten. Identiteten på den person vars ande dröjer sig kvar spelar faktiskt roll, och varje prestation är relaterad till specifika enheter som du kan driva ut eller släppa under spelets gång. Upprepade besök på en plats är inte bara uppmuntrade utan nödvändiga; det finns flera spöken som hemsöker varje karta, och alla bevis som du samlar in eller hittar kan analyseras på Conrads kontor för att avslöja nya anteckningar som du kan ta med dig nästa gång. Ju fler anteckningar du tar med dig till en undersökning, desto mer sannolikt är det att du utlöser komplexa spökmanifestationer – och får reda på hur du befriar dem.
Sökarens kryp
(Bildkredit: D&A Games)
En av de mest unika sakerna med Conrad Stevensons Paranormal P.I. är hur berättelserna om varje spöke avslöjas. Vissa spöktyper har reliker som behövs för frigivningsritualerna, ankarföremål som håller dem bundna till det dödliga planet när de borde ha gått vidare. Efter att bara ha spelat ett par timmar av spelet hittills har jag ännu inte hittat min första relik. Jag håller långsamt på att avslöja identiteten på två spöken som hemsöker källaren och barnens sovrum i en rymlig bungalow, och även om jag redan misstänker att en av dem är en poltergeist, förbättras chansen att hitta reliker genom att hitta anmärkningsvärda bevis.
I barnens sovrum hittar jag ett svartvitt fotografi som är för suddigt för att man ska kunna urskilja några detaljer. Det verkar föreställa en man och en kvinna på deras bröllopsdag, och även om det inte erbjuder mycket annat direkt, säger en text på skärmen att jag ska kolla mina arkiv när jag kommer tillbaka till kontoret för att lära mig mer om det.
…en otroligt tillfredsställande, ofta känslomässig upplevelse, i det kanske mest autentiska spökjaktsspelet hittills.
Dessa fall av mer detaljerad undersökning är vad som skiljer Conrad Stevenson från sina konkurrenter, vilket kräver att jag går igenom mina fynd och pusslar ihop inte bara vem anden är, utan hur och varför de dog. Jämför detta med Phasmophobia, där du kan ställa dumma frågor till spöken med en ouija-bräda och få ditt förstånd att vackla, och Conrad Stevenson känns som ett meningsfullt pusselspel mer än en fullständig skräckfest.
Med det sagt är det fortfarande kusligt. Varje ljusflackning gör mig nervös, liksom det avlägsna knarret från en golvplatta på andra sidan det tomma huset, men Conrad Stevenson’s Paranormal P.I. är en överraskande innerlig detektivresa. En varning: Jag har hört att vissa av dessa spöken har mycket, mycket dystra bakgrundshistorier. Från seriemördare till före detta slavar – att veta mer om de liv som föregick dessa hemska dödsfall hjälper Conrad att ge dem frid. Denna medkänsla för de döda ger en otroligt tillfredsställande, ofta känslosam upplevelse i det kanske mest autentiska spökjaktsspelet hittills.
Conrad Stevenson’s Paranormal P.I. finns nu ute på PC. Om du vill se vad vi har roat oss med kan du gå vidare till vår Indie Spotlight-serie, eller se vilka releaser vi har att se fram emot med vår sammanställning av kommande indiespel.