Det börjar med att Kingpin förtalar Spider-Man i direktsändning. Sedan infiltrerar Peter Parker i sin ikoniska blå och röda dräkt Doctor Octopus gömställe och dödar massor av hans ansiktslösa gorillor. Senare räddar seriens stjärna MJ från fara och kastar allt han har på Sandman, The Lizard, Electro och de olika andra superskurkarna som terroriserar New Yorks gator och kloaker.
En av dessa skurkar är Venom, och den jäveln är den mest ihärdiga och obevekliga av dem alla. Och även om allt detta låter som scener från Insomniacs Marvel’s Spider-Man och dess uppföljare, Marvel’s Spider-Man 2, är det i själva verket hämtat från konsolspelens 16-bitars glansdagar för nästan 30 år sedan.
Nät och flöde
(Bildkredit: Sony)CITIES: SKY LIMITS
(Bildkredit: Sony)
Marvel’s Spider-Man 2 har en så levande öppen värld att jag nu vill att Insomniac ska bygga en GTA 6-rivaliserande brottssimulering
Om du har läst vår recension av Marvel’s Spider-Man 2 vet du att jag är ett stort fan av Insomniac Games och Sony Interactive Entertainments senaste actionäventyr. Ännu mer än föregångaren från 2018 är det mästerliga sättet att balansera berättande och skådespel – med införandet av symbiotdräkten, och senare Venom som en fullfjädrad karaktär, ansvarig för mycket av den utställningen i spelets sista tredjedel. Mycket av detta bör man uppleva själv, så jag kommer inte att avslöja detaljerna här, men jag kan säga att Venoms utveckling under spelets cirka 20 timmar i Story Mode innebär att den svartklädde sabotörens karaktär utvecklas från en biroll till en stjärna i centrum i en rasande takt.
Alla som känner till Marvel’s Spider-Man 2 vet redan vad som gör Venom speciell här – och även om det definitivt är en av karaktärens bästa videospelsframträdanden någonsin, har den svarta kostymen fyllt roller av varierande betydelse i Spider-Man-videospelens pantheon i över 30 år.
I Marvel vs Capcom 2 från 2000, till exempel, fyller den muskelknutte Eddie Brock symbiotdräkten och ger en rad utomjordiska förmågor till de snabba 2D-striderna. I Spider-Man: The Video Game från 1991 är Venom ett stort odjur som hindrar Spidey från att ta sig fram i arkadexklusivens överdrivet stridslystna sidledsrullande beat ’em up-miljöer. Venom var ospelbar i 2000 års PS1-klassiker Spider-Man, men driver mycket av spelets berättelse och levererar en av karaktärens mest sofistikerade spelframträdanden genom tiderna. Och när det gäller stil har Venom sällan sett så bra ut som han gjorde i 2005 års Ultimate Spider-Man.
Min favorit kom dock till Sega Genesis (eller Mega Drive som den kallades i Storbritannien) 1995. Det här spelet, med den enkla titeln ”Spider-Man”, var ett sidorullande actionspel där Peter Parkers alter ego ställdes mot en variant av The Sinister Six, den här gången ledd av The Kingpin. Med Electro, The Hobgoblin, Sandman, The Lizard och Doc Oc som resten av supergruppen var Venom i det här fallet bara en extra superskurk – men en som förföljde dig från nivå ett ända fram till den slutliga uppgörelsen med Wilson Fisk.
(Bildkredit: Marvel)
”Ofta utan förvarning dök Venom upp från off-screen vid de mest obekväma tillfällena, nästan alltid när du annars var fastlåst i en strid med skurkar eller bossar.”
Ofta utan förvarning svängde Venom från skärmen vid de mest obekväma ögonblicken, nästan alltid när du annars var låst i striden med skurkar eller chefer. För att göra saken värre, utan någon hälsofält att tala om, var du ofta osäker på hur länge symbioten skulle hänga kvar, så du var alltid tvungen att jonglera med uppgiften samtidigt som du höll Venom på armlängds avstånd genom att slå A och B – allt medan du körde igenom spelets tankkontroller och otympliga webbskjutningsmekanik.
I ett fall låg jag och brottades med slutzonsbossen The Lizard vid foten av den labyrintiska kloaknivån, och se där, Venom tvingade sig in i ekvationen. Jag tyckte att rytmen i att slåss mot båda samtidigt var så utmanande att jag var tvungen att använda min Game Genies hack för obegränsad hälsa bara för att ta mig vidare till nästa nivå. Jag var bara nio år gammal när jag köpte Spider-Man 1995 – rabatterat i fyndlådorna på baksidan av min lokala Woolworths-butik – men jag minns den där kraftmätningen lika tydligt som dagen.
Det säger förstås en hel del om hur mycket Venom i den här skepnaden har fastnat hos mig. Spider-Man på Mega Drive/Genesis byggde på den animerade serien med samma namn som först sändes mellan 1994 och 1998, men även om jag verkligen gillade Spidey, den här versionen av The Sinister Six och spelets hänsynslösa plattformsspel var det Venom som oroade mig mest och visade sig vara en formidabel och helt oförutsägbar fiende i vad som redan var ett riktigt oförlåtande spel.
Venom i Marvel’s Spider-Man 2 är ett kraftpaket som stjäl showen, och den här skepnaden passar helt och hållet spelets berättelse och flöde. Det är lätt en av de bästa tolkningarna av den vilda symbioten – både på film och i serier, tycker jag – men jag skulle också gärna se en mindre framträdande roll i framtiden, i samma anda som 95-klassikern 28 år senare. Bara tanken på en mindre karismatisk Venom som förföljer Miles och Peter på avstånd är tillräcklig för att få mig att rysa, och som utan ceremoni verkar likna, jag vet inte, Pyramid Head i Silent Hill 2. Jesus Kristus, det är en tanke. Jag kanske har fel. Vissa saker kanske är bättre att lämna i det förflutna.
Kolla in de bästa Spider-Man-spelen som svingar sig runt hustaken just nu