I videospel ska du definitivt inte försöka sänka din hälsa med flit, eller hur? Ändå är jag här, i Divinity Original Sin 2, och lägger den logiken direkt i papperskorgen. Just nu försöker jag aktivt att bli skadad mitt under en strid. Jag kämpar inte ens tillbaka, jag spammar bara slutvändning för varje gruppmedlem tills en karaktär tar tillräckligt med träffar. Allt med det känns fel – som om jag förbereder mig för att falla – men efter att ha sett hur det kan gå om jag gör något annat måste jag följa mina instinkter. Om jag bara håller ut kan jag undvika blodsutgjutelse. Jag bara vet det. Det är bara tack vare Larians senaste rollspel som jag känner mig säker på att kunna testa den här teorin, för om Baldur’s Gate 3 har lärt mig något så är det att lösningarna eller metoderna för att lösa konflikter inte alltid är de mest konventionella.
Mycket riktigt slutar striden inte med min död utan när min karaktärs hälsofält blir tillräckligt lågt. Alla som är inblandade i striden överlever och min beslutsamhet att avstå från att slå tillbaka belönas direkt som ett resultat av detta. Jag har velat prova Divinity Original Sin 2 i * åratal*, och möten som det här får mig att sparka mig själv för att det tog mig så lång tid. Som en hård RPG-fan har jag länge haft ett intresserat öga kastat på Larians mycket hyllade äventyr. Det har trots allt många ingredienser som talar direkt till mig: följeslagare, romantik, val och konsekvenser och en rejäl portion rollspel. Det har rekommenderats till mig flera gånger om sedan det först släpptes 2017, men det var inte förrän jag behärskade Baldur’s Gate 3 som jag verkligen kände mig säker på att jag kunde gå vidare med dess system.
En ny början
(Bildkredit: Larian Studios)
Efter att ha återvänt till Dragon Age Origins på grund av Baldur’s Gate 3, blev suget efter att prova något nytt i samma anda bara större. Mina tankar gick omedelbart till Divinity Original Sin 2, och som tur var råkade Definitive Edition vara på rea på PS4. Alla stjärnor verkade stå i linje, och jag var tvungen att ta det som ett tecken; nu var det rätt tid att äntligen dyka in.
I videospel ska du definitivt inte försöka sänka din hälsa med flit, eller hur? Ändå är jag här, i Divinity Original Sin 2, och lägger den logiken direkt i papperskorgen. Just nu försöker jag aktivt att bli skadad mitt under en strid. Jag kämpar inte ens tillbaka, jag spammar bara slutvändning för varje gruppmedlem tills en karaktär tar tillräckligt med träffar. Allt med det känns fel – som om jag förbereder mig för att falla – men efter att ha sett hur det kan gå om jag gör något annat måste jag följa mina instinkter. Om jag bara håller ut kan jag undvika blodsutgjutelse. Jag bara vet det. Det är bara tack vare Larians senaste rollspel som jag känner mig säker på att kunna testa den här teorin, för om Baldur’s Gate 3 har lärt mig något så är det att lösningarna eller metoderna för att lösa konflikter inte alltid är de mest konventionella.
Mycket riktigt slutar striden inte med min död utan när min karaktärs hälsofält blir tillräckligt lågt. Alla som är inblandade i striden överlever och min beslutsamhet att avstå från att slå tillbaka belönas direkt som ett resultat av detta. Jag har velat prova Divinity Original Sin 2 i * åratal*, och möten som det här får mig att sparka mig själv för att det tog mig så lång tid. Som en hård RPG-fan har jag länge haft ett intresserat öga kastat på Larians mycket hyllade äventyr. Det har trots allt många ingredienser som talar direkt till mig: följeslagare, romantik, val och konsekvenser och en rejäl portion rollspel. Det har rekommenderats till mig flera gånger om sedan det först släpptes 2017, men det var inte förrän jag behärskade Baldur’s Gate 3 som jag verkligen kände mig säker på att jag kunde gå vidare med dess system.
En ny början
(Bildkredit: Larian Studios)
Efter att ha återvänt till Dragon Age Origins på grund av Baldur’s Gate 3, blev suget efter att prova något nytt i samma anda bara större. Mina tankar gick omedelbart till Divinity Original Sin 2, och som tur var råkade Definitive Edition vara på rea på PS4. Alla stjärnor verkade stå i linje, och jag var tvungen att ta det som ett tecken; nu var det rätt tid att äntligen dyka in.
Det första jag var tvungen att bestämma var vem jag skulle spela som, vilket inte är någon enkel sak när du välkomnas in i ett spel med en rad spännande etablerade karaktärer att välja mellan. Precis som Baldur’s Gate 3 låter Divinity skapa din egen anpassade karaktär eller spela som en av de förgjorda ursprungskaraktärerna. Efter att ha läst många, många reddit-trådar var konsensus att spela som en ursprungskaraktär var ett bra samtal för nybörjare som jag, och även om det finns många fall som gjorts online om vem som är bäst att välja, bestämde jag mig för att gå efter det ursprung som kallade mig mest. Oftast dras jag till personer med en silver tunga, de med skurkaktiga egenskaper, en air av mystik eller någon med en kreativ känsla. I Baldur’s Gate 3 är barden överlägset min favoritklass när det gäller rollspel.
Utveckling av karaktärer
(Bildkredit: Larian Studios)
Min favorit-NPC i Baldur’s Gate 3 är allt jag älskar med Larians RPG: ”Jag hade ingen aning om att det skulle finnas Rolaniter eller en Rolan-nation eller Rolan-imperium”
Med det i åtanke kryssade Lohse för många av dessa rutor för mig av den möjliga uppställningen. Hon är inte bara en musiker och artist med en gycklares kvickheter, hon har också en ganska spännande hemlighet. Enligt Lohses egna ord är hennes kropp ”en lekplats för sprites, andar … och värre”, och en röst som är högre än alla andra verkar vara ute efter att ta över hennes kropp. Faktum är, som jag skulle komma att upptäcka senare, att just den rösten var det som ledde till den olyckliga skärmytslingen där jag var tvungen att låta henne bli träffad flera gånger om för att undvika att döda en alv som jag hade hjälpt till att rädda ögonblicket innan.
Jag har knappt skrapat på ytan av hennes berättelse än så länge, men redan från början älskar jag hur Divinity Original Sin 2 gav mig dialogalternativ som är unika för Lohse och hennes talanger. Jag kände redan att jag spelade i hennes skor från den minut jag vaknade på ett skepp, fångad och krage av Magisters. Hela upplägget av äventyret är också lika lockande som Baldur’s Gate 3, när min resa ombord på det seglande fängelset tar en hård vändning tack vare en mystisk figur som släpper loss förödelse och en … kraken? Jag vet fortfarande inte vad som pågår eller vad som väntar Lohse, men jag längtar efter att få ta reda på det.
En del att spela
(Bildkredit: Larian Studios)
I videospel ska du definitivt inte försöka sänka din hälsa med flit, eller hur? Ändå är jag här, i Divinity Original Sin 2, och lägger den logiken direkt i papperskorgen. Just nu försöker jag aktivt att bli skadad mitt under en strid. Jag kämpar inte ens tillbaka, jag spammar bara slutvändning för varje gruppmedlem tills en karaktär tar tillräckligt med träffar. Allt med det känns fel – som om jag förbereder mig för att falla – men efter att ha sett hur det kan gå om jag gör något annat måste jag följa mina instinkter. Om jag bara håller ut kan jag undvika blodsutgjutelse. Jag bara vet det. Det är bara tack vare Larians senaste rollspel som jag känner mig säker på att kunna testa den här teorin, för om Baldur’s Gate 3 har lärt mig något så är det att lösningarna eller metoderna för att lösa konflikter inte alltid är de mest konventionella.
Mycket riktigt slutar striden inte med min död utan när min karaktärs hälsofält blir tillräckligt lågt. Alla som är inblandade i striden överlever och min beslutsamhet att avstå från att slå tillbaka belönas direkt som ett resultat av detta. Jag har velat prova Divinity Original Sin 2 i * åratal*, och möten som det här får mig att sparka mig själv för att det tog mig så lång tid. Som en hård RPG-fan har jag länge haft ett intresserat öga kastat på Larians mycket hyllade äventyr. Det har trots allt många ingredienser som talar direkt till mig: följeslagare, romantik, val och konsekvenser och en rejäl portion rollspel. Det har rekommenderats till mig flera gånger om sedan det först släpptes 2017, men det var inte förrän jag behärskade Baldur’s Gate 3 som jag verkligen kände mig säker på att jag kunde gå vidare med dess system.
En ny början