Efter succén med sin icke-fiktiva långfilmsdebut The Assistant, ett indie #MeToo-drama som hyllades internationellt, kände regissören Kitty Green att det var dags att åka hem. Den australiensiska filmskaparen hade alltid velat göra en film i sitt hemland sedan hon lämnade filmskolan, men möjligheten att återvända till down under hade aldrig dykt upp … förrän nu. Men Green tänkte inte åka dit ensam – skådespelaren Julia Garner skulle följa med henne.
Jag antar att jag lockades av ämnet här eftersom jag trodde att Julia kunde vara en del av det.
Den prisbelönta Ozark-stjärnan hade skapat ett djupt band med Green under arbetet med The Assistant, där Garner spelade en ung kvinna som arbetar på ett filmproduktionsbolag och blir alltmer medveten om det lömska övergrepp som omger henne. Green visste att vad hon än gjorde härnäst måste ske i samarbete med skådespelaren, vilket hon förklarade för GamesRadar+: ”Vi arbetar väldigt bra tillsammans. Jag presenterar något för henne och frågar om hon vill dyka ner i det med mig, och hon är alltid redo. Hon kan göra allt eftersom hon är så kapabel. Jag behöver aldrig oroa mig eftersom hon alltid klarar det. Jag antar att jag lockades av ämnet här eftersom jag trodde att Julia skulle kunna vara en del av det.”
Det ämne som Green hänvisar till är berättelsen i hennes senaste film The Royal Hotel, som följer två unga amerikanska backpackers när de tar ett jobb på en avlägsen australiensisk pub för att tjäna lite extra pengar. Men väl där konfronteras Hanna (Garner) och Liv (Jessica Henwick) med en situation som snabbt växer utom kontroll tack vare de lokala oregerliga männen.
Att ta ställning
(Bildkredit: Universal Pictures)
Filmen bygger på regissören Pete Gleesons dokumentär Hotel Coolgardie och Green har funderat på det här projektet sedan hon såg filmen första gången när hon var jurymedlem vid en australiensisk filmfestival 2017. Som hon berättade drog dokumentären till sig hennes uppmärksamhet av två viktiga skäl: ”Jag hade aldrig sett Outback representerad på det sättet tidigare, genom en kvinnlig lins och utlänningar som försöker förstå kulturen. Dessutom dör ofta kvinnliga backpackers i filmer, det är en skräckfilmstrope. Jag ville göra något som utmanade det och istället titta på vänskap, styrka och identitet.”
Som en del av Greens avsikt att bryta mot reglerna och undergräva stereotyperna slutar hennes film ganska annorlunda än dokumentären och är verkligen inte vad publiken förväntar sig. Slutet har faktiskt väckt en del motreaktioner, särskilt från manliga tittare som Green noterar, men hon står fortfarande fast vid sitt beslut: ”Dokumentären har ett mycket dystert slut och jag ville göra vår egen version. För mig var det viktigt att tjejerna segrade eller åtminstone tog ställning. Jag vet att det är lite fräckt och gör folk arga, som vi har haft några manliga recensenter på Letterboxd som säger att tjejerna går för långt. Men hela filmen handlar om ett beteende som aldrig går över gränsen, och eftersom det inte gör det tycker folk att tjejerna inte borde ta ställning i slutet. Men vi är stolta över det eftersom det säger att vi inte ska behöva tolerera något av det där.”
Vi är stolta över det eftersom det säger att vi inte ska behöva tolerera något av det.
Istället för att fokusera på om flickorna kommer att överleva dessa händelser, vilket är typiskt för en skräckfilm, frågar The Royal Hotel istället om de överhuvudtaget ska behöva gå igenom detta. Frågan är inte om de kommer att klara sig, utan om de borde göra det. Filmen balanserar på en knivsegg av spänning och det är ofta oklart för oss om kommentarerna från de lokala männen är skämt eller hot, vilket utforskar manlig aggression. Och våra två huvudpersoner reagerar väldigt olika, vilket för Green representerar verkligheten i dessa situationer för kvinnor: ”De två försöker ta reda på om de är säkra eller inte. Liv är mer bekväm och accepterar dessa människors trasiga tillstånd, medan Hanna är mer försiktig. Det är en kamp vi har som kvinnor i dessa utrymmen när vi försöker lista ut allt. Vi ville också säkerställa att dessa män inte var tvådimensionella skurkar – de måste vara verkliga och autentiska. De har alla sina svagheter vilket innebär att när de försöker få kontakt med dessa tjejer, misslyckas de misärfullt. De söker alla efter anslutning.”
Förlorad i översättning
(Bildkredit: Universal Pictures)
För att ge liv åt de manliga karaktärerna arbetade Green med den manliga medförfattaren Oscar Redding på manuset. Hon beskriver hans bidrag som avgörande: ”Språket var verkligen viktigt och därför arbetade jag med Oscar som är från det regionala Australien och fortfarande bor där. Tillsammans kom vi fram till det genom att ta med saker vi hade hört i våra egna liv – det blev en fin balans som kändes verklig men inte överdrivet skriven. Jag behövde det när jag skrev på eftersom jag inte hade tillbringat så mycket tid ute på pubar som dessa på ett tag, så jag behövde någon som kunde ge den rösten. Vi kämpade om manuset vilket hjälper eftersom den kampen finns i själva manus – mellan tjejerna och staden.”
Det är en kamp som ger mycket att tänka på och som utmanar publiken, precis som The Assistant gjorde. Green är inte säker på vad hon ska göra härnäst, även om det finns några idéer som bubblar, men två saker är säkra – hon vill arbeta med Garner igen (naturligtvis) och, som alltid, kommer det att provocera tittarna. Vi kan redan inte vänta.
The Royal Hotel kommer att släppas på brittiska biografer den 3 november.
För fler kommande filmer som du bör hålla utkik efter, kolla in våra rekommendationer.