Varning! Den här artikeln innehåller stora spoilers för Talk to Me. Om du ännu inte har sett filmen och inte vill veta hur den slutar, vänd tillbaka nu!
Talk to Me har ett av de bästa skräckfilmssluten på senare år, så det är knappast förvånande att biobesökare har hyllat det på sociala medier sedan filmen släpptes den 28 juli. Tittarna beskriver det som ”tillfredsställande” och ”grymt” och älskar den kompromisslösa, dystra finalen – men medförfattaren Danny Philippou menar att det inte bara finns ett sätt att läsa den på.
”Jag ville verkligen att det skulle vara öppet för tolkning”, säger han till GamesRadar+. ”Det finns så många delar i slutet där vi bara har lämnat guldkorn och ledtrådar och saker överallt.
”Om du tittar på filmen igen och verkligen analyserar vad som händer i varje bildruta finns det saker som är… där. Jag kan inte vänta på att någon ska bryta ner den och hitta varenda bit och lägga pusslet. Allt har en mening.”
Med tanke på Talk to Me:s kyliga prolog, där en ung man knivhugger sig själv i huvudet för att slippa plågas av hämndlystna, våldsamma andar längre, verkar filmens slut oundvikligt i efterhand…
Filmen regisserades av Phillipou – som skrev manus till den australiensiska filmen tillsammans med Bill Hinzman – och hans tvillingbror Michael Philippou, och följer 17-åriga Mia (Sophie Wilde), som fortfarande försöker komma över sin mors plötsliga död två år tidigare. I ett försök att distrahera sig från sorgen övertalar hon sin bästa vän Jade (Alexandra Jensen) att ta med henne till en lågmäld fest, där skolans hetaste tjejer Joss (Chris Alosio) och Hayley (Zoe Terakes) är värdar för ännu en av sina berömda sÉances.
Ungdomarna är nämligen ägare till en balsamerad hand som, enligt dem, gör det möjligt för den som tar tag i den att inte bara prata med de döda utan även erbjuda sin kropp för en kortvarig besittning. Mia är inte övertygad om dess kraft, men anmäler sig själv för en tur, och blir snabbt beroende av spänningen i att kanalisera andar.
Beroende börjar gruppen trolla med spöken regelbundet, men saker och ting tar en fruktansvärd vändning när Jades yngre bror Riley (Joe Bird) insisterar på att få prova. Under påverkan av en ande börjar Riley prata med Mia som om han vore hennes mamma Rhea, och säger hur mycket hon saknar henne och hur hon aldrig skulle ha övergett henne.
(Bildkredit: Altitude Films)
Mia är desperat efter mer tid med sin avlidna förälder och tar själv tag i handen och försöker hindra gänget från att dra ut Riley efter de överenskomna 60 sekunderna. När hans besatthet pågår längre än de maximala 90 sekunderna börjar Riley, som har tagits över av andar, krossa huvudet mot närliggande ytor och sticka ut sitt eget öga. Han läggs in på sjukhus, medan Mia börjar hemsökas av syner av Rhea, som försöker övertyga Mia om att döda Riley för att få slut på hans lidande.
I nyheter som sannolikt inte kommer att chocka någon som någonsin sett en skräckfilm tidigare; visar det sig att Mia faktiskt inte pratar med sin mamma, utan ett illvilligt väsen som håller Rileys själ i helvetet och vill göra anspråk på pojken för alltid. Mia försöker länka en katatonisk Riley till handen igen, övertygad om att Riley är fångad på andra sidan på grund av att de inte har blåst ut ljuset som öppnade porten under hans första besittning, men ingenting skakar honom ur hans stupor.
Senare erkänner Mias pappa, Max, för henne att Rhea tog sitt eget liv och att han har hållit hennes självmordsbrev hemligt ända sedan han hittade hennes kropp, vilket får en förvirrad Mia att ge sig på sin pappa. Rheas spöke berättar för Mia att Max ljuger innan hon attackeras av en ond ande som utger sig för att vara hennes pappa. Under attacken slutar det med att Mia hugger sin riktiga pappa i nacken med en sax.
Manipulerad av ”Rhea” återvänder Mia till Rileys säng och upptäcker den ruttnande anden av en gammal man i hans ställe. Desperat efter att rädda Riley kör hon anden ut ur sjukhuset och till en närliggande vägkant, medan ”Rhea” fortsätter att uppmuntra Mia att döda Riley för att ”befria honom”. När Jade får syn på Mia och springer mot sin vän och sin bror kastar Mia sig ut framför trafiken.
Hon vaknar upp på vägen, skadad, och snubblar tillbaka in på sjukhuset, där hon ser en helt läkt Riley omfamna sin syster och mamma Sue (Miranda Otto). Mia ser också sin far, till synes okej trots sitt sår, gå bort från henne. Trots att hon ropar på dem alla verkar de inte höra henne. Sakta börjar ljusen i sjukhuskorridorerna att släckas och leder Mia längs en specifik väg, som leder henne till ett bord med ett ensamt ljus. Hon sätter sig ner och sträcker ut armen över bordet och griper tag i ett annat ljus som skymtar fram ur skuggorna… Därmed får hon veta att hon har gått bort och har trollats fram av en grupp män med en annan balsamerad hand.
”[Att Mia dör] var alltid det slut vi ville ha; det var något jag kom på i det allra första manuset”, förklarar Danny när vi frågar om det sista ögonblicket kom till honom under skrivprocessen, eller om det fanns där från början. ”Mycket förändrades under filmskapandet, men det förblev alltid detsamma.”
Talk to Me finns nu på biografer i Storbritannien och USA. För mer information, kolla in vår längre chatt med Danny och Michael Philippou eller vår guide till de mest spännande kommande skräckfilmerna på väg mot oss.