Jag har precis ringt en rad telefonsamtal i Cyberpunk 2077, och varje samtal jag har är som att bli slagen i magen om och om igen. Mina val i Phantom Liberty har lett mig hit, så jag har bara mig själv att skylla, men jag valde dem medvetet för att få uppleva det nya slutet som introducerades i expansionen. Inför lanseringen av spionthrilleräventyret i Night City med Idris Elba i huvudrollen fanns det inget som gjorde mig mer upphetsad än nyheten att expansionen skulle öppna upp för ett nytt slut för V. Med teasingen om ett möjligt livräddande ”botemedel” undrade jag hur det skulle kunna avsluta historien, och om det skulle ändra min uppfattning om vad jag anser vara det bästa Cyberpunk 2077-slutet.
Jag trodde, ganska förhoppningsfullt, att Phantom Liberty skulle kunna ge V ett bättre avsked än några av de slutsatser vi redan har i huvudspelet. Men ingenting kunde ha förberett mig på hur påverkad jag skulle bli av det slut som det faktiskt levererar. Det visar sig att det verkligen finns ett botemedel, men för mig är kostnaden för det alldeles för hög, och det har bara gjort mig ännu mer övertygad om att det bästa slutet i Cyberpunk 2077 är det första jag någonsin upplevt som har funnits där från allra första början.
Varning: Cyberpunk 2077 och dess Phantom Liberty-expansion spoilers framöver
Främling i folkmassan
(Bildkredit: CD Projekt Red)
När jag skrev om möjligheten till ett nytt slut förra året tänkte jag på frågan som fixaren Dexter DeShawn ställer till oss i början av Cyberpunk 2077. Vill vi sträva efter ett lugnt liv, eller gå ut i en ”flamma av ära”? Jag anade inte att jag skulle få se vad det lugna livet faktiskt skulle innebära för V, för på sätt och vis är det vad Phantom Liberty erbjuder. Jag tänkte bara aldrig på att du skulle förlora så mycket i processen för att få det. I en expansion som handlar om att luras, där det ständigt ifrågasätts vem man kan lita på och varje beslut i Dogtown är moraliskt grått, visste jag aldrig om jag gjorde ”rätt sak”. Vad jag däremot visste var att oavsett vad jag tyckte om det så skulle jag bli tvungen att göra upp med Soloman Reed och hjälpa till att fånga Songbird för att få det utlovade botemedlet.
Jag har precis ringt en rad telefonsamtal i Cyberpunk 2077, och varje samtal jag har är som att bli slagen i magen om och om igen. Mina val i Phantom Liberty har lett mig hit, så jag har bara mig själv att skylla, men jag valde dem medvetet för att få uppleva det nya slutet som introducerades i expansionen. Inför lanseringen av spionthrilleräventyret i Night City med Idris Elba i huvudrollen fanns det inget som gjorde mig mer upphetsad än nyheten att expansionen skulle öppna upp för ett nytt slut för V. Med teasingen om ett möjligt livräddande ”botemedel” undrade jag hur det skulle kunna avsluta historien, och om det skulle ändra min uppfattning om vad jag anser vara det bästa Cyberpunk 2077-slutet.
Jag trodde, ganska förhoppningsfullt, att Phantom Liberty skulle kunna ge V ett bättre avsked än några av de slutsatser vi redan har i huvudspelet. Men ingenting kunde ha förberett mig på hur påverkad jag skulle bli av det slut som det faktiskt levererar. Det visar sig att det verkligen finns ett botemedel, men för mig är kostnaden för det alldeles för hög, och det har bara gjort mig ännu mer övertygad om att det bästa slutet i Cyberpunk 2077 är det första jag någonsin upplevt som har funnits där från allra första början.
Varning: Cyberpunk 2077 och dess Phantom Liberty-expansion spoilers framöver
Främling i folkmassan
(Bildkredit: CD Projekt Red)
När jag skrev om möjligheten till ett nytt slut förra året tänkte jag på frågan som fixaren Dexter DeShawn ställer till oss i början av Cyberpunk 2077. Vill vi sträva efter ett lugnt liv, eller gå ut i en ”flamma av ära”? Jag anade inte att jag skulle få se vad det lugna livet faktiskt skulle innebära för V, för på sätt och vis är det vad Phantom Liberty erbjuder. Jag tänkte bara aldrig på att du skulle förlora så mycket i processen för att få det. I en expansion som handlar om att luras, där det ständigt ifrågasätts vem man kan lita på och varje beslut i Dogtown är moraliskt grått, visste jag aldrig om jag gjorde ”rätt sak”. Vad jag däremot visste var att oavsett vad jag tyckte om det så skulle jag bli tvungen att göra upp med Soloman Reed och hjälpa till att fånga Songbird för att få det utlovade botemedlet.
När allt var klart ringde jag Reed från taket och det dröjde inte länge förrän jag fördes bort för operation för att bli av med det livshotande engram som satt fast i mitt huvud. Efter att ha tagit ett bitterljuvt farväl av Johnny Silverhand vaknar V upp två år senare i en sjukhussäng, och även om de lever är det liv de en gång hade över. Du är i princip berövad allt du känner till. Implantaten och merc-livsstilen är borta, och alla människor som du har lärt känna under tiden fram till den här punkten har gått vidare. Att återvända till en Night City V inte längre är bekant med – ensam och utan de gatusmartheter de en gång hade – kändes bara så hjärtskärande för mig. Det kanske är det närmaste man kan komma ett lugnt liv, men när V försvann in i publiken strax innan eftertexterna rullade tänkte jag samma sak: hur ser egentligen ett lyckligt slut ut för V?
God natt och lycka till
(Bildkredit: CD Projekt Red)Att göra tunnelbanan
(Bildkredit: CD Projekt Red)
Skapandet av Cyberpunk 2077:s tunnelbanesystem: ”Från dag ett ansåg vi att NCART först och främst var en rollspelsfunktion”
För mig är svaret på den frågan kamratskap. Night City kan vara en väldigt ensam plats. Efter att ha förlorat sin bästa vän ställs V inför det ständiga hotet från engrammet och alla faror i själva metropolen. Det är därför det gör så stor skillnad att ha människor som man kan lita på, och det finns ingen annan grupp som kommer att hålla dig om ryggen som Aldecaldos. Mina favorituppdrag i Cyberpunk 2077 kretsar alla kring nomaderna. Med tiden börjar Panam och Aldecaldos verkligen kännas som att V har hittat en familj, och de erbjuder en plats utanför staden som känns som hemma. De erbjuder sig att hjälpa dig, utan att ställa några frågor, och det finns en sådan känsla av gemenskap och kamratskap hos dem. Jag blev så fäst vid Panam, Mitch, Carol och resten av den närmaste gruppen, och att vända mig till dem i slutet av min första körning kändes som det naturliga valet.