Att hålla sig vaken i 14 timmar på en flygning från Hong Kong till Amsterdam var förvånansvärt enkelt. Min erkänt dåliga hållning och den resulterande nacksmärtan märktes inte ens när jag satt där med ögonen fastklistrade på min Switch-skärm medan kabinljusen dämpades och gav min fulla uppmärksamhet åt The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Det kändes som ett fönster till en enklare tid på många sätt, men det gjorde mig också mer än lite frustrerad.
Det finns ett element av plikttroget handhållande i det här spelet som jag inte hade märkt 2017, och kanske är det därför som The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom kändes så utmanande i kontrast. Faktum är att den tyngre lutningen mot utforskning av öppna världar fick mig att spela Tears of the Kingdom mer som Elden Ring. Men i Breath of the Wild, utan The Depths eller Sky Islands för att distrahera mig från mitt uppdrag, är det en mycket mer linjär upplevelse som känns nästan gles i jämförelse. Med facit i hand kan jag nu uppskatta det som den perfekta träningsplatsen för Tears of the Kings mer komplexa system – och det gör mig både orolig och förväntansfull inför hur nästa Zelda-spel kan komma att utveckla saker och ting ytterligare.
En länk i tiden
(Bildkredit: Nintendo)Vart ska vi nu?
(Bildkredit: Nintendo)
Så här känns Tears of the Kingdom när du har ADD.
Jag ska vara ärlig: en av mina största invändningar mot Tears of the Kingdom var hur lite kartinformation och riktning du får efter att ha klarat av det inledande Great Sky Islands-segmentet. Att hoppa in i Hyrule och vandra runt på en karg karta känns svindlande och skrämmande i båda spelen, men i Breath of the Wild hade jag glömt hur mycket hårdare tyglarna dras åt redan från början.
Jag skickas direkt till Kakariko Village för att träffa Impa efter att ha stigit ner från den stora platån, och därifrån avslöjar hon mer än gärna var alla gudomliga bestar finns. Även att ta sig till Zoras domän känns något enklare i Breath of the Wild, till den grad att jag nästan börjar ogilla hur enkelt allt är att hitta. Det känns som om min mamma rycker mig i ärmen när vi korsar en trafikerad gata; jag är fullt kapabel att göra det själv, men samtidigt vet jag att hennes envishet kommer från en plats med vägledning. Denna vägledning är något som jag kanske hade välkomnat lite mer av i uppföljaren, men nu känner jag igen Breath of the Wild som det mer lydiga yngre syskonet.
Att hålla sig vaken i 14 timmar på en flygning från Hong Kong till Amsterdam var förvånansvärt enkelt. Min erkänt dåliga hållning och den resulterande nacksmärtan märktes inte ens när jag satt där med ögonen fastklistrade på min Switch-skärm medan kabinljusen dämpades och gav min fulla uppmärksamhet åt The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Det kändes som ett fönster till en enklare tid på många sätt, men det gjorde mig också mer än lite frustrerad.
Det finns ett element av plikttroget handhållande i det här spelet som jag inte hade märkt 2017, och kanske är det därför som The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom kändes så utmanande i kontrast. Faktum är att den tyngre lutningen mot utforskning av öppna världar fick mig att spela Tears of the Kingdom mer som Elden Ring. Men i Breath of the Wild, utan The Depths eller Sky Islands för att distrahera mig från mitt uppdrag, är det en mycket mer linjär upplevelse som känns nästan gles i jämförelse. Med facit i hand kan jag nu uppskatta det som den perfekta träningsplatsen för Tears of the Kings mer komplexa system – och det gör mig både orolig och förväntansfull inför hur nästa Zelda-spel kan komma att utveckla saker och ting ytterligare.
En länk i tiden
(Bildkredit: Nintendo)Vart ska vi nu?
(Bildkredit: Nintendo)
Så här känns Tears of the Kingdom när du har ADD.
Jag ska vara ärlig: en av mina största invändningar mot Tears of the Kingdom var hur lite kartinformation och riktning du får efter att ha klarat av det inledande Great Sky Islands-segmentet. Att hoppa in i Hyrule och vandra runt på en karg karta känns svindlande och skrämmande i båda spelen, men i Breath of the Wild hade jag glömt hur mycket hårdare tyglarna dras åt redan från början.
Jag skickas direkt till Kakariko Village för att träffa Impa efter att ha stigit ner från den stora platån, och därifrån avslöjar hon mer än gärna var alla gudomliga bestar finns. Även att ta sig till Zoras domän känns något enklare i Breath of the Wild, till den grad att jag nästan börjar ogilla hur enkelt allt är att hitta. Det känns som om min mamma rycker mig i ärmen när vi korsar en trafikerad gata; jag är fullt kapabel att göra det själv, men samtidigt vet jag att hennes envishet kommer från en plats med vägledning. Denna vägledning är något som jag kanske hade välkomnat lite mer av i uppföljaren, men nu känner jag igen Breath of the Wild som det mer lydiga yngre syskonet.
Det är en märklig känsla att vandra runt i ett Hyrule som känns mycket mer kargt än i mina senaste äventyr i Tears of the Kingdom. Muskelminnet gör att jag ofta glömmer vilket spel jag spelar, och mer än en gång kommer jag på mig själv med att försöka smälta kristaller till mina vapen. Att plocka upp saker med Magnesis känns som ett stort steg tillbaka från de oändliga möjligheterna i Ultrahand, främst för att det finns väldigt få saker i Breath of the Wild som verkar vara gjorda av metall förutom Guardian-reliker och vrak, och jag får mitt livs skräck första gången en av dem vaknar upp när jag närmar mig den för att leta efter delar. Ändå var jag glad över att återförenas med mina älskade fjärrbomber och Cryosis-runor. Om jag hade haft dem i Tears of the Kingdom hade jag förmodligen klarat spelet mycket snabbare.
(Bildkredit: Nintendo)