På pappret är Laika: Aged Through Blood den typ av spel som jag normalt skulle undvika till varje pris. Det är ett blodigt och våldsamt Metroidvania med en antropomorf prärievarg på motorcykel i huvudrollen – eller, som utvecklarna vill kalla det, ”motorvania”. Det gör inga kompromisser när det gäller behovet av att köra, skjuta, snurra och landa allt i perfekt synkronisering. Jag är rent ut sagt usel på det.
Och ändå kan jag på något sätt inte sluta spela. Det beror delvis på att jag inte har lyckats ta mig särskilt långt in i spelet, och även på att jag fortfarande har roligt trots att jag inte verkar kunna sitta kvar på min cykel längre än en minut i taget. Varje gång tar jag mig upp, dammar av mig och gör ett nytt försök. Tvätta, skölja, upprepa.
Även om jag tjatar om hur svårt Laika är, är det viktigt att först och främst förstå att detta inte är en överdrift. Jag kan inte räkna hur många gånger jag dog bara när jag försökte ta mig igenom den första delen av spelet innan det ens öppnade upp sig på riktigt. Det är lite som att spela en dödlig kombination av Excitebike och Super Meat Boy med John Wick blandat med Mad Max blandat med en fursona.
Oerhört svår ryttare
(Bildkredit: Brainwash Gang)
Världen i Laika: Aged Through Blood är ett sönderfallande postapokalyptiskt ödeland med din stam under ockupation. Spelet hymlar inte med detta och det är tydligt från början att det har begåtts fruktansvärda, fruktansvärda grymheter mot dig och ditt folk – och den inledande prologen är bara ytterligare en i en lång rad. Och när du utforskar vidare finns det ännu mer att upptäcka.
Trots den mörka och dystra bakgrunden är den faktiska miljön i Laika: Aged Through Blood en underbart återgiven, rikligt skiktad, handritad värld. Även om den naturliga benägenheten är att köra fort genom den – du är trots allt på en motorcykel under en ganska stor del av den – och det finns en solid patina av damm och inälvor på nästan varje yta, finns det också en ensam skönhet i det hela om man tar det långsamt.
Indie Spotlight
(Bildkredit: D&A Games)
Att hjälpa andar att gå vidare i detta realistiska spökjaktsspel är mycket svårare än Phasmophobia
Det här är vad som ursprungligen lockade mig till spelet i första hand, och vad som fick mig att fortsätta efter den första vågen av misslyckanden efter misslyckanden. Det är vackert att titta på och soundtrackreglerna, och båda gjorde det lite lättare att acceptera att, ja, lyfta min cykel för mycket kan faktiskt få mig att vända om och omedelbart dö. Ja, för att klara en viss utmaning måste man kunna tajma sin volt (det är så man laddar om) med sina skott (som saktar ner tiden så att man kan sikta) och sin hastighet och vinkel (man måste hålla in en knapp för att svänga åt ett annat håll) på en och samma gång.
Men när alla mekaniska funktioner samverkar och du lyckas få ihop en serie volter, skott, omladdningar och landningar så att du klarar av en del av ödemarken som du tidigare trodde var omöjligt… Det finns inget som går upp mot det. Och även om spelet är absolut straffande och brutalt, dröjer det sig inte kvar. Det går ganska snabbt att komma tillbaka efter ett dödsfall, och det finns regelbundet kontrollpunkter som du kan anpassa dig till på olika nivåer så att du sällan, om ens någonsin, är för långt borta från där du dog, både bokstavligt och bildligt talat.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att slå Laika: Aged Through Blood. Mitt jobb och privatliv ger mig ofta lite tid att spela spel för nöjes skull; utgivningsschemat för spel är fullspäckat från januari till december och något nytt är alltid på gång. Men till och med nu när jag skriver det här funderar jag på hur jag ska ta mig förbi de arga fåglarna med vapen som jag har fastnat i. Och jag misstänker att jag kommer att tänka på Laika under en lång tid efter att jag slutat spela det.
Laika: Aged Through Blood finns nu ute till PC. För fler kommande släpp på horisonten, kolla in vår sammanställning av kommande indiespel, eller se vad mer vi har njutit av i vår Indie Spotlight-serie.