Den här bedårande lilla mördaren är ett mysterium förpackat i en gåta förpackad i en oförglömlig karaktärsdesign. En serie robotar som fjärrstyrs av en mänsklig mördare? En talande björn med en rad mekaniska dubbelgångare? En kännande AI med ett oändligt utbud av självförstörande björnavatarer?
Tre spel senare vet vi fortfarande inte. Det tredje spelet fördjupar bara mysteriet. Vem eller vad Monokuma än är, så är de en mördare. Av gymnasieelever, inte mindre! Ändå är det lätt att glömma (eller åtminstone nedprioritera) detta när man spelar Danganronpa. Det finns en lekfull men ändå elak studs i deras röst, och det där skrattet – puhuhuhu! – är aldrig långt borta.
Björnens nödvändighet
(Bildkredit: Spike Chunsoft)Skulle du gå tillbaka?
(Bildkredit: Spike Chunsoft)
Skaparen av Danganronpa-serien säger att de kan återvända till serien i framtiden
Viktigare än dödandet av Monokumas identitet är förmodligen de fruktansvärda ordvitsarna som de kastar överallt. De skulle passa in här. Du vet, bortsett från mördandet och kidnappningen.
Den skruvade humorn är det som gör den terroriserande teddybjörnen lika tilltalande som skrämmande. Trots att Monokuma tvingar in ett gäng främlingar i en livsfarlig situation vägrar han att ta det på allvar. Det hela förvandlas till ett spel, en serie verkliga mordgåtor som inte tar slut förrän en person står kvar… eller alla är döda.
Morden – åtminstone de som begås av den kramgoa hjärnan – är flamboyanta, komplicerade och genomsyras av en mörk humor. Björnen anpassar varje mord efter offret. Monokumas handlingar är omöjliga att försvara, men björnen/roboten/AI:n/personen/whatever själva?
En av de mest minnesvärda skurkarna i fiktion, och väldigt lätt att hylla.
Den här artikeln publicerades först i tidningen PLAY – prenumerera här för att spara på omslagspriset, få exklusiva omslag och få den levererad till din dörr eller enhet varje månad.