Det är inte alltid man inser hur mycket man behöver någon annans ord för att ge form åt sina egna känslor förrän de gör det. I Baldur’s Gate 3 hade jag först missat Karlachs berättelse på grund av ett misstag jag hade gjort tidigt i Smaragdlunden. Därför kunde jag knappt vänta på att få träffa en karaktär som hade blivit en sådan fanfavorit, och vissa gick till och med så långt att de kallade henne den bästa följeslagaren i spelet. Vad jag dock aldrig hade kunnat förutse var hur mycket hennes berättelse och vissa dialograder skulle påverka mig när jag äntligen fick henne att ansluta sig till mitt sällskap.
”Men ensamhet som är så djup går in i märgen”, säger Karlach när jag frågar hur det känns att inte ha kunnat röra vid någon under så lång tid. ”Nu när jag är här – bland vänner – kan jag känna hur den brinner ur mig. Lite i taget, steg för steg.” Jag fann mig själv sjunka in i orden i den första raden, och var och en av dem skar rakt in i hjärtat på mig. Det säger sig nog självt att jag är väldigt olik Karlach i Baldur’s Gate 3. Hur mycket jag än önskar att jag var det, är jag till att börja med inte en tuff Tiefling med en älskvärd personlighet. Inte heller har jag en infernalisk motor till hjärta som får hettan att stiga från min hud och bränna alla som vågar röra vid mig. Våra omständigheter må vara olika, men jag kände igen mig i den känsla hon beskriver.
Den djupa ensamheten som kommer av att inte riktigt kunna få kontakt med eller komma nära någon. Det är en känsla som jag har burit på länge, som en tyngd som vägrar att flytta på sig. Den finns alltid där, och ju längre den håller i sig, desto svårare och mer omöjligt känns det att verkligen komma någon nära igen. Men Karlach tappar aldrig hoppet, och hennes drivkraft och beslutsamhet att en dag kunna beröra dem som står henne nära förankrade mig oväntat.
Hjärta fullt av värme
(Bildkredit: Larian Studios)
Jag tror att den här känslan bara har intensifierats under de senaste åren som ett resultat av den globala pandemin. När nedstängningen först började här i Storbritannien bodde jag ensam på en plats som var ganska ny för mig. När jag kämpade för att komma till rätta och känna mig som hemma efter att ha flyttat från familjen fick isoleringen som följde mig att dra mig in i mig själv ännu mer. Jag kanske inte bokstavligen brinner som Karlach, och har en synlig, praktisk anledning till hur avlägsen jag känner mig från alla andra, men jag ser ändå så mycket av mig själv i hennes kamp. Som den eldiga Tiefling förklarar har hon inte kunnat röra vid någon sedan hon fick sin infernaliska motor i helvetena, och hon skulle ge nästan vad som helst för en kram, eller till och med en klapp.
Musikaliskt lagd
(Bildkredit: Larian Studios)
I min andra bard-run har jag förvandlat Baldur’s Gate 3 till en fullfjädrad musikal
Det fanns en tid då kramar kändes som en ganska vanlig sak i mitt liv; en kram från en familjemedlem, en kram från en vän. Men nu när jag ibland går i månader utan en kram inser man hur mycket man kan ta dessa interaktioner för givna. När det var som värst, under pandemin, hade det gått nästan två år innan jag fick krama någon, och jag är säker på att många där ute kan relatera till den upplevelsen. Även om alla har olika behov och önskemål har det fått mig att inse hur viktigt mänsklig kontakt är för mitt eget välbefinnande.
Karlach uttrycker att hon är förståeligt rädd för att röra vid någon av rädsla för att skada dem. Efter att ha varit fast i Avernus är hon så tacksam över att äntligen vara omgiven av människor hon bryr sig om i lägret, vilket gör att hennes kamratskap med dig och gruppen känns mycket mer meningsfullt. Någonstans längs vägen blev jag rädd på ett annat sätt. Rädslan för att låta mig själv vara sårbar och öppen igen, för att komma nära någon. Efter att ha tillbringat så mycket tid ensam, kunde jag ens komma ihåg hur man gör det längre? Det är något jag kämpar med än idag, men det är något så uppmuntrande med Karlachs personlighet. Även efter att hon har fått en så dålig hand ger hon aldrig upp och vill alltid se det från den ljusa sidan när hon kan. Hur kan man inte bli inspirerad av det?
En varm kram
(Bildkredit: Larian Studios)
”Ibland stöter man på berättelser, karaktärer eller särskilda ögonblick i spel som man inte visste att man behövde, och för mig var det Karlach i Baldur’s Gate 3.”
Så när jag började lära mig om Karlachs bakgrund och hennes djupt rotade önskan att få röra och känna igen, var jag fast besluten att hjälpa henne att göra just det. Min egen personliga koppling till hennes berättelse fick mig att vilja hjälpa henne, och jag blev förvånad över hur engagerad jag blev efter bara några få samtal med henne. Även om detta delvis beror på hur mycket hennes berättelse resonerade med mig på en personlig nivå, talar det också till föreställningen från Samantha BÉart och Larians skrivande som väcker Karlach till liv. Varje replik talade till mig och sägs med sådan känsla – man kan höra hennes smärta i varje ord.
Karlach bad aldrig om att detta skulle hända, och allt i mitt hjärta skrek att hon förtjänade att vara nära människor igen. Kanske, bara kanske, tänkte jag, om jag trodde det om henne, kunde jag börja tro det om mig själv. Efter att ha säkrat lite infernaliskt järn och träffat smeden Dammon kan du hjälpa Karlach att uppgradera sin motor för att minska värmen som hon avger. Sedan, i akt 2, börjar saker och ting gå framåt ordentligt.
Den begåvade smeden arbetar fram en tillfällig lösning som gör att hon kan röra sig igen, och när den väl är installerad kan du testa dess effektivitet i vad som kanske är ett av de mest rörande ögonblicken. När jag såg svaret ”ge henne en kram” kunde jag inte klicka på det snabbt nog. Kramen är otroligt hjärtevärmande och med ett mjukt leende säger Karlach bara: ”Tack”. Jag kunde inte sluta gråta när jag tog in scenen. Jag var tvungen att lägga ifrån mig handkontrollen i minst tio minuter för att njuta av glädjen i den enda interaktionen. Det kändes så meningsfullt att ha hjälpt henne att röra sig igen och att ha varit en del av det. Och även om det träffade mig på ett sätt som jag inte hade väntat mig, kändes det så givande att ha hjälpt henne att nå dit.
Ibland stöter man på berättelser, karaktärer eller särskilda ögonblick i spel som man inte visste att man behövde, och för mig var det Karlach i Baldur’s Gate 3. Jag kunde aldrig ha förutsett hur mycket hennes berättelse och kamratskap skulle komma att betyda för mig på ett personligt plan när jag missade henne första gången. Men trots hur hennes berättelse fortsätter att utvecklas fick hon mig på något sätt att känna mig hoppfull och mindre ensam. Hon kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta på grund av det.
Att gå på cirkus i Baldur’s Gate 3 påminde mig om mitt favorituppdrag i Dragon Age Inquisition.