När The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom kom tidigare i år var jämförelser mellan det och Elden Ring en självklarhet. Båda är vidsträckta actionrollspel som utspelar sig i fantastiska världar fulla av faror och löften. Båda utforskar teman som förvrängda tidscykler, världsförödelse på grund av dåliga aktörer och godhet kontra ondska. Båda är intelligenta vidareutvecklingar av sina skapares bästa idéer, de tänjer på gränserna och sätter nya standarder i den öppna sandlådans värld. Och när det gäller fanfarer är båda, helt enkelt, het skit.
För det mesta tycker jag att dessa jämförelser är rättvisa. Förutsatt att de görs med en större bild, bredare perspektiv, finns det likheter mellan de två. Vad jag är mindre intresserad av är dock de noggranna, ofta skohornade observationerna sida vid sida som gräver i varje spels mekanik, stridssystem och narrativa strukturer. I det avseendet kunde Elden Ring och Tears of the Kingdom inte vara mer olika.
Men jag tycker att det är värt att prata om monstervariationen.
Tillbaka med en smäll
(Bildkredit: Nintendo)OLIKA PERSPEKTIV
(Bildkredit: Nintendo)
Att spela Zelda Tears of the Kingdom med ADD: ”Jag älskar det, men det är nästan för tätt packat med innehåll”
Det gamla ordspråket som säger att ”siffrorna inte ljuger” kan vara missvisande när det saknar sammanhang, men låt oss ta reda på siffrorna innan vi fortsätter. Det här är uppskattningar från spelad erfarenhet och en hel del wiki- och guide-läsning, men Elden Ring har cirka 140 unika fiendetyper och 157 bossmöten. Ett antal av dessa bosstrider återanvänds över hela kartan, till exempel Tree Sentinels och Erdtree Avatars – vilket gör att siffran sjunker till 100-ish unika bossmöten.
Tears of the Kingdom har å andra sidan 110 olika monstertyper, men mindre än 30 av dessa är unika. Mot Breath of the Wilds ~16 fiendetyper är detta ett ganska betydande hopp, men ett antal av Tears of the Kings bestar är återvändande fiender från dess omedelbara föregångare. Vilket i ärlighetens namn är logiskt, med tanke på att en stor del av Tears of the Kingdom utspelar sig i samma del av Hyrule fem år in i framtiden. De böljande kullarna på den stora platån har märkbart utvecklats under den mellanliggande perioden, men dess fientliga invånare har inte förändrats så mycket.
Jag, liksom i stort sett alla Zelda-entusiaster jag har pratat med under de senaste veckorna, har blivit helt överväldigad av Tears of the Kings uppfinningsrika och intuitiva nya förmågor, inte minst Fuse och Ultrahand. Jag skulle kunna tillbringa timmar med båda, skulptera konstiga och underbara skapelser tills korna (eller jättehästarna) kommer hem, och förstärka mina vapen och rustningar med de mest olämpliga av förstärkningar. Det faktum att det här spelet överhuvudtaget kan existera på den åldrande Switch-hårdvaran – i handhållet läge utan problem, inte mindre – med så många uppdrag och intressepunkter är en bedrift i sig, men det kan också vara anledningen till att fiendernas variation är så begränsad.
(Bildkredit: FromSoftware)
Tears of the Kingdom förtjänar de lovord det har fått (det är med råge mitt Årets spel just nu), men jag tycker att dess brist på fiender är en fläck på en annars underbar upplevelse”.
Jag är inte säker på att Tears of the Kingdom behöver samma antal fiendetyper som Elden Ring, men när du redan har mött flera av samma skurkprofiler tidigare – och har lärt dig deras rörelser och attackmönster – då förloras överraskningsmomentet helt och hållet. I Elden Ring känns nästan alla fiender du möter nya och fräscha – mot spelets Dark- och Demon’s Souls-linje och det bredare ekosystem som dessa skurkar existerar inom. Den omedelbara effekten av detta är att Elden Rings Lands Between känns tätt och levande; Tears of the Kingdom kan ibland kännas ganska isolerat, med strider som känns repetitiva.
Vem bryr sig, eller hur? Jag har till och med sagt det själv, det här är två olika spel från två olika utvecklingsteam, som råkar dela samma genre och liknande nivåer av hype före och efter lanseringen. Men de är också måttstocken som många andra spel framöver kommer att mäta sig mot, och därför anser jag att jämförelsen, och distinktionen, är viktig. Visst, Tears of the Kingdom förtjänar mer än väl de lovord det har fått hittills (det är med råge mitt Game of the Year just nu), men jag tycker att bristen på variation bland fienderna är en skönhetsfläck på en annars underbar upplevelse.
Att jämföra två fantastiska spel med varandra är bara värdefullt till en viss punkt, och jag är mer allmänt glad över att leva i en tidslinje där båda spelen existerar samtidigt. Med det sagt, om Tears of the Kingdom hade haft Elden Rings omfattande lista över fulingar skulle det gå från ett fantastiskt spel till en all-time i mina ögon. Om man vänder på steken kan man säga samma sak om Elden Rings brist på uppfinningsrikedom i jämförelse med Tears of the Kingdom. Men jag antar att det är en artikel för en annan dag.
Här är de bästa Zelda-spelen som är värda att ta med på ett äventyr idag