För några år sedan hade jag möjlighet att spela en kort demo av Harold Halibut, ett spel som jag inte hade hört talas om tidigare. Det var en möjlighet på distans, en del av Tribeca Games Festival, och därför var det omedelbart och uppenbart jankigt redan innan de olika buggar som är förknippade med tidiga versioner smög sig in. Men stop-motion-estetiken, de fysiska kulisserna och den torra humorn i spelet fick mig att fastna redan från början på ett sätt som få andra spel någonsin har gjort. Och nu när jag äntligen har spelat en version av Harold Halibut som är så väldigt nära att släppas på min egen dator, tycker jag att det är rättvist att säga att min tidigare förälskelse har blommat ut till välförtjänt kärlek.
Min enda invändning här är att jag naturligtvis älskar Harold Halibut. Jag dras personligen till alltför ambitiösa verk som kanske snubblar lite här och där, snarare än tekniskt perfekta verk som saknar en viss passion. Jag tar en sving mot staketet framför en bunt varje gång, och utvecklaren Slow Bros. spenderar mer än ett decennium på att försöka bygga ett äventyrsspel med fysiska modeller och uppsättningar är absolut det förra oavsett vad du tycker om slutresultatet.
Harold Halibut är i grund och botten ett äventyrsspel. Det är inte riktigt peka-och-klicka eftersom du kan rumla runt i 3D-utrymme, men det handlar funktionellt om att prata med människor, lösa pussel/problem och bocka av en lista med olika dagliga uppgifter som sträcker sig från att mata fisk till att fixa en 3D-skrivare som till synes inte ens är trasig – killen ville bara att du skulle få en stöt när du rörde vid en gnistrande tråd inuti.
Kör igång rörelsen
(Bildkredit: Slow Bros.)INDIE SPOTLIGHT
(Bildkredit: Raw Fury)
Älskar du indiespel? Kolla in vår veckovisa Indie Spotlight-kolumn för fantastiska mindre kända pärlor som du kan spela just nu
När det gäller hur skanningarna av de fysiska modellerna interagerar med varandra med tanke på att spelaren har betydande kontroll över Harold, är den korta versionen att allt fungerar bättre än man kan förvänta sig samtidigt som det ibland också skapar tydliga problem. Harolds fötter rör uppenbarligen inte trapporna riktigt rätt när den klättrar upp för dem, till exempel, och en toalettdörr som kan svänga fram och tillbaka är en trevlig liten touch tills spelare kommer upp på den och snabbt rör sig fram och tillbaka, vilket skickar den vilt runt i badrummet innan den snäpper tillbaka till sin ursprungliga position.
För några år sedan hade jag möjlighet att spela en kort demo av Harold Halibut, ett spel som jag inte hade hört talas om tidigare. Det var en möjlighet på distans, en del av Tribeca Games Festival, och därför var det omedelbart och uppenbart jankigt redan innan de olika buggar som är förknippade med tidiga versioner smög sig in. Men stop-motion-estetiken, de fysiska kulisserna och den torra humorn i spelet fick mig att fastna redan från början på ett sätt som få andra spel någonsin har gjort. Och nu när jag äntligen har spelat en version av Harold Halibut som är så väldigt nära att släppas på min egen dator, tycker jag att det är rättvist att säga att min tidigare förälskelse har blommat ut till välförtjänt kärlek.
Min enda invändning här är att jag naturligtvis älskar Harold Halibut. Jag dras personligen till alltför ambitiösa verk som kanske snubblar lite här och där, snarare än tekniskt perfekta verk som saknar en viss passion. Jag tar en sving mot staketet framför en bunt varje gång, och utvecklaren Slow Bros. spenderar mer än ett decennium på att försöka bygga ett äventyrsspel med fysiska modeller och uppsättningar är absolut det förra oavsett vad du tycker om slutresultatet.
Harold Halibut är i grund och botten ett äventyrsspel. Det är inte riktigt peka-och-klicka eftersom du kan rumla runt i 3D-utrymme, men det handlar funktionellt om att prata med människor, lösa pussel/problem och bocka av en lista med olika dagliga uppgifter som sträcker sig från att mata fisk till att fixa en 3D-skrivare som till synes inte ens är trasig – killen ville bara att du skulle få en stöt när du rörde vid en gnistrande tråd inuti.
Kör igång rörelsen
(Bildkredit: Slow Bros.)INDIE SPOTLIGHT
(Bildkredit: Raw Fury)
Älskar du indiespel? Kolla in vår veckovisa Indie Spotlight-kolumn för fantastiska mindre kända pärlor som du kan spela just nu
När det gäller hur skanningarna av de fysiska modellerna interagerar med varandra med tanke på att spelaren har betydande kontroll över Harold, är den korta versionen att allt fungerar bättre än man kan förvänta sig samtidigt som det ibland också skapar tydliga problem. Harolds fötter rör uppenbarligen inte trapporna riktigt rätt när den klättrar upp för dem, till exempel, och en toalettdörr som kan svänga fram och tillbaka är en trevlig liten touch tills spelare kommer upp på den och snabbt rör sig fram och tillbaka, vilket skickar den vilt runt i badrummet innan den snäpper tillbaka till sin ursprungliga position.
Det finns en fysikalitet och taktilitet i Harold Halibut som är svår att överskatta. Detta är uppenbarligen en av de stora aspekterna av spelet, och tydligt från början, men även då är det en annan sak att faktiskt uppleva. Varje liten sak har en textur, och alla modeller har sömmar och så vidare. Miljön är fantastisk och farsartad, men det känns aldrig som om Harold Halibut är något annat än realistiskt.
När man tittar på en scen som spelas upp får man en känsla av att animatörerna befinner sig precis utanför bilden och väntar på att byta ut en ny mun för att fånga ytterligare en del av en sekund av dialogen. Det är inte helt sant, men det framkallar den känslan hela tiden, vilket är en prestation i sig. Det handlar inte om att jaga fotorealism på något sätt, men blodet, svetten och tårarna bakom ansträngningen att verkligen göra Harold och hans värld ger ständigt utdelning. Det finns en anledning till att det finns en särskild knapp för att zooma in, så att du kan ta in alla de minsta detaljerna.