Att gå upp mot de tuffaste bossarna hittills i Lies of P skulle alltid bli svårt för en Elden Ring-fantast som jag, men just nu är jag på topp. Med hörlurar runt halsen och volymen nedskruvad är allt jag kan höra det skarpa väsandet från min egen röst när jag räknar mig igenom Fallen ärkebiskop Andreus attackmönster. ”Ett och två, tre och hit, fyra, fem…sex-sju-hit.” Mina händer skakar fortfarande av adrenalinkickar – jag är så nära att göra slut på den här monstret för gott, och det är vanligtvis här jag skulle vackla.
Jag har länge dragits till några av de bästa FromSoftware-spelen för deras fantastiska designkoncept, men jag är också drabbad av en fruktansvärd förbannelse: Jag är helt enkelt inte särskilt bra på att spela dem. Missförstå mig inte, jag har spelat en hel del Elden Ring, Lords of the Fallen och Bloodborne tidigare, men bara för att överge var och en efter att ha stött på en tegelvägg. Men när jag satte mig ner för att spela Lies of P har jag äntligen lyckats. Genom att behandla detta tuffa action-RPG som det rytmspel jag älskade när jag var 7 år har jag besegrat mina egna nervösa nerver – och faktiskt blivit bättre på att spela det.
Starkare än igår
(Bildkredit: THQ)Verkligt fördärvad
(Bildkredit: FromSoftware)
Här är allt vi vet om DLC:n för Elden Ring: Shadow of the Erdtree
Allt började med Britney. Många millenniegenerationer kan säga samma sak, men i det här fallet pratar jag specifikt om Britney’s Dance Beat. Det var ett av de första PS2-spelen som jag minns att jag köpte till mig själv istället för min bror – inte för att han inte lät mig försöka med 50 Cent Bulletproof eller Fahrenheit också – och jag minns att jag gjorde det till mitt uppdrag att bli helt lysande på det. Att få en perfekt poäng på Slave 4 U var svårt 2002, men jag anade inte att min militanta metod att stänga av ljudet på TV:n och helt enkelt skrika beat-räkningarna högt skulle komma tillbaka för att tjäna mig väl cirka 22 år senare.
Att gå upp mot de tuffaste bossarna hittills i Lies of P skulle alltid bli svårt för en Elden Ring-fantast som jag, men just nu är jag på topp. Med hörlurar runt halsen och volymen nedskruvad är allt jag kan höra det skarpa väsandet från min egen röst när jag räknar mig igenom Fallen ärkebiskop Andreus attackmönster. ”Ett och två, tre och hit, fyra, fem…sex-sju-hit.” Mina händer skakar fortfarande av adrenalinkickar – jag är så nära att göra slut på den här monstret för gott, och det är vanligtvis här jag skulle vackla.
Jag har länge dragits till några av de bästa FromSoftware-spelen för deras fantastiska designkoncept, men jag är också drabbad av en fruktansvärd förbannelse: Jag är helt enkelt inte särskilt bra på att spela dem. Missförstå mig inte, jag har spelat en hel del Elden Ring, Lords of the Fallen och Bloodborne tidigare, men bara för att överge var och en efter att ha stött på en tegelvägg. Men när jag satte mig ner för att spela Lies of P har jag äntligen lyckats. Genom att behandla detta tuffa action-RPG som det rytmspel jag älskade när jag var 7 år har jag besegrat mina egna nervösa nerver – och faktiskt blivit bättre på att spela det.
Starkare än igår
(Bildkredit: THQ)Verkligt fördärvad
(Bildkredit: FromSoftware)
Här är allt vi vet om DLC:n för Elden Ring: Shadow of the Erdtree
Allt började med Britney. Många millenniegenerationer kan säga samma sak, men i det här fallet pratar jag specifikt om Britney’s Dance Beat. Det var ett av de första PS2-spelen som jag minns att jag köpte till mig själv istället för min bror – inte för att han inte lät mig försöka med 50 Cent Bulletproof eller Fahrenheit också – och jag minns att jag gjorde det till mitt uppdrag att bli helt lysande på det. Att få en perfekt poäng på Slave 4 U var svårt 2002, men jag anade inte att min militanta metod att stänga av ljudet på TV:n och helt enkelt skrika beat-räkningarna högt skulle komma tillbaka för att tjäna mig väl cirka 22 år senare.
Kanske var detta en tidig indikation på den ADHD som jag senare diagnostiserades med, men nu är jag medveten om att jag blir väldigt överväldigad av hög musik när jag försöker fokusera på en komplex uppgift. Inte distraherad: överväldigad, eftersom en del av min hjärna är desperat att lyssna på den. Detta gjorde att jag satte mig ner för att spela och skriva min Lies of P-recension, inte för att jag är rädd för dockor eller något, utan för att jag var genuint upprörd över hur svårt det var för mig att hålla fokus under stora, viktiga strider. Mitt kolibrihjärta har alltid varit snabbt på tårna när den där dramatiska boss fight-musiken sätter igång. Du vet vilken typ: spöklika körröster som varvar i brådskande unison, låter som något som liknar en opera i helvetet medan mörka stråkar och mässingsinstrument sväller i bakgrunden och påminner dig om att den här killen du slåss mot, som troligen har ett namn som ”Deathbringer, Eater of Suns”, är en mycket stor grej. Den påtagliga dramatiken får mina handflator att svettas och mina muskler att krampa medan jag spelar Lies of P, nästan som en kamp- eller flyktreaktion. Fyra försök mot Scrapped Watchman görs innan jag instinktivt sliter av mig headsetet och bestämmer mig för att bara räkna.
(Bildkredit: Neowiz)
Min militanta metod att stänga av TV:n och helt enkelt skrika slagräkningen högt skulle komma att tjäna mig väl.