Jag har hamnat i ett underjordiskt fängelse i Divinity Original Sin 2, och en viss syn har just gjort mig vansinnig. En sekvens av händelser i Fort Joy som involverar en staty, en knapptryckning och en lucka har tagit mig på denna oväntade omväg, och jag har ingen aning om vad som väntar mig. Jag möts av en mörk och smutsig hall med kullerstensgolv, spindelnät i varje hörn och slitna väggar som behöver repareras. På båda sidor om mig finns dörrar som leder till en handfull celler, och efter att ha skickat min eviga följeslagare Fane att dyrka upp några lås med sina skelettfingrar börjar jag utforska.
Det är då som en plötslig våg av spänning sköljer över mig. Vanligtvis är det en kista, ett fint byte eller en särskilt spännande upptäckt som framkallar denna känsla, men just nu är jag helt uppspelt över att se en råtta springa runt i hörnet. Ja, på riktigt. *En råtta. Varför är jag så glad över att ett djur är här? Jo, det betyder att jag får använda min nyförvärvade talang, och det är utan tvekan den bästa färdigheten i spelet. Faktum är att den speglar min favoritformel i Baldur’s Gate 3, och jag kan bara inte få nog av den.
Talangen i fråga är Pet Pal, som gör att jag kan prata med djur. Jag menar, vem skulle inte vilja ha den här förmågan? Den öppnar inte bara upp en helt annan sida av äventyret, utan har redan gett mig en mängd överraskande scenarier. Efter att ha använt en liknande förmåga så mycket i Baldur’s Gate 3, har Divinity Original Sin 2 bara stärkt min önskan att se den här funktionen i fler RPG-spel. Ärligt talat, ju fler spel som låter mig konversera med djur, desto bättre.
Kommunikation med djur
(Bildkredit: Larian Studios)
Jag har hamnat i ett underjordiskt fängelse i Divinity Original Sin 2, och en viss syn har just gjort mig vansinnig. En sekvens av händelser i Fort Joy som involverar en staty, en knapptryckning och en lucka har tagit mig på denna oväntade omväg, och jag har ingen aning om vad som väntar mig. Jag möts av en mörk och smutsig hall med kullerstensgolv, spindelnät i varje hörn och slitna väggar som behöver repareras. På båda sidor om mig finns dörrar som leder till en handfull celler, och efter att ha skickat min eviga följeslagare Fane att dyrka upp några lås med sina skelettfingrar börjar jag utforska.
Det är då som en plötslig våg av spänning sköljer över mig. Vanligtvis är det en kista, ett fint byte eller en särskilt spännande upptäckt som framkallar denna känsla, men just nu är jag helt uppspelt över att se en råtta springa runt i hörnet. Ja, på riktigt. *En råtta. Varför är jag så glad över att ett djur är här? Jo, det betyder att jag får använda min nyförvärvade talang, och det är utan tvekan den bästa färdigheten i spelet. Faktum är att den speglar min favoritformel i Baldur’s Gate 3, och jag kan bara inte få nog av den.
Talangen i fråga är Pet Pal, som gör att jag kan prata med djur. Jag menar, vem skulle inte vilja ha den här förmågan? Den öppnar inte bara upp en helt annan sida av äventyret, utan har redan gett mig en mängd överraskande scenarier. Efter att ha använt en liknande förmåga så mycket i Baldur’s Gate 3, har Divinity Original Sin 2 bara stärkt min önskan att se den här funktionen i fler RPG-spel. Ärligt talat, ju fler spel som låter mig konversera med djur, desto bättre.
Kommunikation med djur
(Bildkredit: Larian Studios)
Naturligtvis rusar jag över till råttan så fort jag kan och inleder en konversation. Bara att få veta att hon heter Eddie räcker för att få mig att le, men den lilla krabaten är också ganska hjälpsam. Eddie ger mig en dyrk, eller som hon kallar det, en ”spetsig låsöppnare”, och fortsätter sedan att berätta för mig om den här platsen jag har hamnat på. Min pratstund med råttan för tankarna till otaliga tillfällen i Baldur’s Gate 3 där jag fick prata med grisar, hundar och mycket mer. När jag först klev in i Sword Coast blev jag omedelbart tagen av spådomsformeln Speak with Animals. Jag hade aldrig tidigare upplevt ett spel som lät mig göra detta, och varje gång jag stötte på ett djur i världen var jag tvungen att se vad de skulle säga. Medan blotta närvaron av vilda djur gör att virtuella miljöer känns mer levande, ger möjligheten att faktiskt prata med dem en extra nivå av djup och gör världen ännu rikare.
Ny horisont
(Bildkredit: Larian Studios)
Baldur’s Gate 3 övertygade mig om att äntligen prova Larians sista kritikerrosade rollspel, och det håller snabbt på att bli min nya besatthet.
Som nybörjare på Larians RPG-spel hade jag ingen aning om att Divinity Original Sin 2 hade en liknande funktion. Du kan därför föreställa dig min glädje och förvåning när jag nyligen började min resa som Lohse i Rivellon och upptäckte att en liknande funktion fanns i detta fantasyrollspel också. Så mycket i Divinity har påmint mig om Baldur’s Gate 3, men inget kunde slå ögonblicket då jag såg ett popup-fönster med en handledning när jag stötte på ett får för första gången. ”Du kan inte förstå vad det här djuret försöker säga!” stod det i texten. ”Om du hade Pet Pal-talangen skulle du kunna ha en meningsfull konversation”. Jag kippade bokstavligen efter andan. Ingenting skulle stoppa mig från att skaffa denna talang vid första möjliga tillfälle.
Dialog med hundar
(Bildkredit: Larian Studios)
Lyckligtvis tog det inte lång tid för mig att chatta med några djur när jag hade gått upp i nivå och låst upp färdigheten. Den har redan visat sig öppna vägen för några mycket minnesvärda interaktioner, och den har till och med räddat mitt skinn i en farlig situation som också hjälptes av min fängelsevistelse. Efter att jag hade pratat med råttan hamnade jag i konflikt med en magister som torterade en stackars soldat. Min närvaro var uppenbarligen inte välkommen, och jag fick snart slåss mot honom och hans lakejer. Jag plundrade allt magistern hade, och även om jag såg att han hade en röd boll på sig, tänkte jag inte så mycket på det just då.
Jag har hamnat i ett underjordiskt fängelse i Divinity Original Sin 2, och en viss syn har just gjort mig vansinnig. En sekvens av händelser i Fort Joy som involverar en staty, en knapptryckning och en lucka har tagit mig på denna oväntade omväg, och jag har ingen aning om vad som väntar mig. Jag möts av en mörk och smutsig hall med kullerstensgolv, spindelnät i varje hörn och slitna väggar som behöver repareras. På båda sidor om mig finns dörrar som leder till en handfull celler, och efter att ha skickat min eviga följeslagare Fane att dyrka upp några lås med sina skelettfingrar börjar jag utforska.