Detta reportage publicerades först i majnumret 2023 av tidningen Total Film. Du kan köpa en tryckt kopia här.
Dario Argento slog igenom på 1970-talet med en serie ohyggliga mordmysterier som varvades med mördande scenerier och gjorde sedan Suspiria, en övernaturlig spänningsthriller som nu betraktas som en av de bästa skräckfilmerna som någonsin gjorts.
Den italienske mästaren guidar Total Film genom sju av sina mest magnifika filmer. Var rädd, mycket rädd…
Suspiria (1977)
(Bildkredit: Produzioni Atlas Consorziate)
”Efter Deep Red [1975, den fjärde giallofilmen som Argento hade gjort på fem år, med början med debuten The Bird with the Crystal Plumage] ville jag verkligen förändra något. Jag ville ge mitt berättande en twist. Så jag började titta på de skräckfilmer som jag brukade se när jag gick i gymnasiet i Paris och jag brukade gå till CinÉmathÈque FranÇaise för att se alla dessa antika skräckfilmer med skuggor och ljus. Jag ville verkligen att det skulle återspeglas i Suspiria. Jag ville verkligen att atmosfären, trolldomen och häxorna skulle återspeglas i den här filmen, som jag ville skulle vara helt annorlunda än de andra, men fortfarande med en Dario Argento-känsla. Jag ville ha färger, blod och flamboyans – en magisk syratripp. Jag älskar saker på gränsen mellan verklighet och fantasi – det övernaturliga. Häxor var något alldeles speciellt. Som barn skulle jag ha velat, kanske en gång, träffa en häxa. Jag brukade tro att min rektor var en häxa. Det skrämde mig inte. Häxor är intressanta…
”Den inledande scenen [Jessica Harpers Suzy Bannion tar en helvetisk taxiresa genom en regnig skog för att anlända till Freiburgs balettakademi precis när ett utstuderat dubbelmord äger rum] var inte särskilt svår för mig att filma, eftersom jag visste att jag ville filma i den tyska Schwarzwald. Så jag letade efter inspelningsplatser där. Jag letade efter de små byarna, de små husen. Så inspelningsplatsen fanns där. Jag behövde inte göra något speciellt med inspelningsplatsen eftersom den fanns där naturligt. Suspiria var framgångsrik eftersom det var en saga som återuppfanns. Och i denna saga finns alla element av det undermedvetna, av psykoanalys och av sex.’
Fågeln med kristallplommonet (1970)
(Bildkredit: Titanus)
”Jag tror att min debut såg så fulländad ut eftersom jag innan dess var filmkritiker. Jag skrev om och tittade på massor av filmer, och jag absorberade så mycket jag kunde eftersom film alltid har varit min passion. Så när jag var på inspelningsplatsen var det väldigt enkelt för mig. Jag visste exakt vad jag skulle göra eftersom jag hade tagit till mig alla erfarenheter av att titta på bra filmer. Jag arbetade med fantastiska proffs, inklusive filmfotografen Vittorio Storaro [Konformisten, Apocalypse Now].
”Jag förväntade mig inte att filmen skulle bli så väl mottagen eftersom den började ganska svagt i Italien. Sedan blev den en enorm succé i Frankrike, England och USA. Det krävdes att folk gick och såg filmen för att jag skulle förstå att jag hade gjort något speciellt. Inte en vanlig thriller; det var verkligen en personlig vision av en thriller, en vision av Dario Argento. Min egen vision av giallon var helt instinktiv. Det fanns inget planerat, inga storyboards. Det var lätt för mig eftersom det var naturligt. Det kom ur min inspiration och fantasi. Min vision av mördaren [som upprepas i Argentos filmer] hämtade jag från de amerikanska filmer jag brukade titta på och älska. Jag ville hylla dessa [film noir]-filmer genom att använda samma grundläggande element – de mörka handskarna, rocken och hatten.
”Kritiker har sagt att jag inte gillar kvinnor, vilket naturligtvis är helt fel. Min mamma [Elda Luxardo] var en fantastisk fotograf och hon specialiserade sig på kvinnoporträtt – vanliga människor, men också stora skådespelerskor som Sophia Loren, Gina Lollobrigida och Claudia Cardinale. Så jag var naturligtvis omgiven av dessa kvinnors elegans och kvinnlighet. Jag älskade att arbeta med kvinnor. Och jag måste tacka min mamma, för i mina filmer tog jag många av hennes lärdomar: hur man belyser ett utrymme, hur man gör en kvinna vacker, hur man skapar uttrycket i hennes ögon…”
Djupt röd (1975)
(Bildkredit: Cineriz)
”Mördaren i den här filmen var traumatiserad av en händelse som han bevittnade som barn. Jag är helt övertygad om att man kan få ett stort intryck när man är barn – det behåller man hela livet. Jag minns att min pappa och mamma tog med mig när jag var fyra år gammal för att se Shakespeares Hamlet. Jag blev så chockad av scenen där spöket dyker upp att de var tvungna att ta ut mig från teatern. Jag kunde inte få bort detta från mitt huvud.
”Det här var mitt första samarbete med [det italienska progrockbandet] Goblin [som gjorde musiken till Suspiria, och även Tenebrae och Phenomena]. Det var ren tur. Jag letade efter andra band som Deep Purple, men de var alla upptagna. Jag ville hitta något nytt och träffade de här fyra killarna som precis hade gått ut musikhögskolan. De var väldigt färska och hade idéer. Vi inledde ett mycket intimt samarbete. Jag brukade filma på dagen och de kom hem till mig på eftermiddagen eller kvällen. Vi diskuterade scener och musiken. Det var ett totalt utbyte av känslor gentemot AL AMY, GET T Y musiken, och vi inledde ett samarbete.”
Inferno (1980)
(Bildkredit: 20th Century Fox)
”Jag studerade symbolism, jag studerade mystiska teckningar, mystiska målningar, jag studerade gåtor. Det är därför filmen är full av gåtor. Jag minns att jag visade filmen på 20th Century Fox med Sherry Lansing, som var VD på den tiden. Hon var mållös. I slutet av filmen frågade hon mig: ”Varför har du lagt in alla dessa gåtor i filmen och sedan inte gett någon lösning. Vad vill du?” Och jag svarade: ”Jag vill inte ge någon lösning. Jag vill att publiken och allmänheten ska tänka tillsammans med mig. Jag vill ta med dem på en resa med mig.”
”Undervattenssekvensen i början av filmen [en ikonisk scen där en karaktär tappar sina nycklar i en nedsänkt balsal och dyker ner för att hämta dem, bara för att en ruttnande kropp ska flyta in i bilden] var svår att filma. För att hitta skådespelaren åkte jag till Los Angeles och gjorde intervjuer med skådespelerskor. Den första frågan var: ”Kan du simma? Kan du dyka?” Nittio procent av dem svarade ”Så där ja” tills det kom en skådespelerska som var amerikansk mästare i simning [Irene Miracle]. Hon kunde också dyka. Hon var fascinerande och hon agerade under vattnet på ett mycket naturligt sätt. Poolen var inuti en studio. Jag är väldigt, väldigt glad. Det var en otroligt svår situation, så jag är otroligt tacksam för allt det hårda arbete som hon gjorde för att göra scenen möjlig.
”Jag anser att Inferno är en av mina bästa filmer.”
Tenebrae (1982)
(Bildkredit: Titanus)
”It was a very difficult movie to shoot because I didn’t want to give any colour. There are no blues, no reds. The palette I used is mainly beige. Why? I wanted this suspended atmosphere and I used a natural location called EUR, which is an area of Rome. I’d shoot there in the morning light and in the night light, just to get inspiration from great symbolistic painters like [Giorgio de] Chirico, who sat in the same place. His paintings have a strange, deformed reality, which is the same impression I wanted my movie to look like. I wanted Tenebrae to have this metaphysical balance between reality and a dreamy horror movie. I wanted to put the movie “in between”. I was aware of the movie being banned in the UK [it was one of the 39 ‘Video Nasties’ that were successfully prosecuted under the Obscene Publications Act]. I didn’t understand why, because when I was in London I would see the movie theatre packed with people. I was sad at the censorship. Nowadays, I can’t imagine what disturbed them so
Fenomen (1985)
”Det som inspirerade mig, det som gav mig en glimt av den här historien, var ett radioinslag där de berättade att det i Tyskland fanns en mördare som upptäcktes tack vare insekternas hjälp [deras kläckningscykler i förmultnande kroppar gjorde det möjligt att tillämpa en tidsram]. Så jag arbetade med en entomolog för att göra filmen så verklig som möjligt. Vi tränade inte insekterna alls [för scener där flickan med krafter, som spelas av Jennifer Connelly, kommunicerar med dem]. De bara gjorde det och jag var mycket snabb att ta bilden när de gjorde vad jag ville. Vi tränade schimpansen [som fungerar som sjuksköterska och hjälpare till Donald Pleasences insektsexpert]. Schimpansen var mycket intelligent. Vi sa: ”Du måste göra detta, detta och detta.” Och den nickade. Man hade en känsla av att den verkligen förstod. Och han nickade med huvudet. Man fick intrycket att han verkligen förstod. Det är verkligen otroligt: schimpanser är ibland bättre än människor.”
Opera (1987)
(Bildkredit: CDI)
”I came up with the idea of the pins keeping the eyes open as I didn’t like it when people closed their eyes at the scary bits in my films! It’s true. Opera has many visual flourishes, like the crow’s-eye view as it swoops around the opera house, and the bullet being fired through a spy-hole in the door. I really love the movement of the camera. I learned this from the set of Sergio Leone, when I was a writer on Once upon a Time in the West [1968]. I was looking at how he moved the camera. I realised that this was the most important part of the movie for me, to give this kind of aspect. In Tenebrae, there is an incredible scene where the camera turns all around the house [including up and over the roof]. I have fun and I think it’s really the movement of the camera that makes the difference in my movies. I feel very free to move it wherever I want to move it and to give the right impression to the public.”
För fler kusliga upptåg, kolla in vår lista över de bästa skräckfilmerna genom tiderna.