Blade, regisserad av Stephen Norrington, är en superhjältefilm som börjar med en blodrave. Vi får en kort ursprungshistoria i form av en flashback till 1967 där en kvinna får för tidiga värkar efter att ha blivit attackerad av en vampyr – och sedan klipper vi direkt till en klubb som får Gotham City att se ut som Disney World. Sprinklersystemet går igång, blod regnar från taket och alla är genomblöta. Välkommen till den första kommersiellt framgångsrika live-action Marvel-filmen.
Och det är något som folk tenderar att glömma: Blade inledde en ny era för superhjältegenren – serietidningsfilmer som inte känns som serietidningsfilmer, sådana som tar karaktären från sidan och anpassar materialet till media som har lite för alla. Gore? Zombies? Romantik? Skurkar med vapen? Blade prickade in alla rutor. Dessutom var han cool. Han var coolare än Dolph Lundgrens Punisher (1989), och han påminde fansen om Brandon Lees The Crow (1993), med skjutklara vapen i en hotfull trenchcoat av läder.
Sedan är det faktum att han är en vampyrjägare…som också är en vampyr. Tekniskt sett är han en ”Daywalker”, eller en människa-vampyrhybrid som kan gå omkring i dagsljus (utan att fatta eld) och umgås med vanliga människor. I serietidningarna använde han knivar av teakträ och hade en färgpalett som liknade den hos en Teenage Mutant Ninja Turtle. I filmen uppgraderade manusförfattaren David S. Goyer honom till en elegant, samurajliknande lönnmördare. Förutom ett par samurajsvärd har han en pistol fullpackad med ihåliga silverkulor – som är fyllda med vitlök.
(Bildkredit: New Line Cinema)
Och vad är en cool superhjälte utan en lika cool skurkmotsvarighet? När vi får vårt första riktiga möte med Deacon Frost (Stephen Dorff) dyker han upp på ett styrelsemöte fullt av rakryggade kostymklädda vampyräldste med en cigarett i handen, skägget rufsigt och håret elegant rufsigt. Han är ung, het, rik och hatar det. ”Vi ville att [Frost] skulle vara nästan som en karaktär från en roman av Bret Easton Ellis”, berättade Goyer för Entertainment Weekly under en återträff med skådespelarna 2019. Frost är inte ”renblodig” som de trångsynta kostymnissarna, han och hans gäng är nya pengar – de blev vampyrer genom att bli bitna, snarare än födda. Dorff ville spela Frost som någon som är så avslappnad och charmig att tittaren helt glömmer bort att han är en skurk – tills han drar fram en pistol eller skär halsen av någon.
Blades jakt på Frost leder oss så småningom till hans lya, som är en högteknologisk skyskrapa med glasväggar och en pool på taket (som av någon anledning är fylld med gummiankor). Det är dessa postmoderna, neofuturistiska detaljer som bidrar till att skapa filmens kyliga atmosfär: nattscenerna kastas i ett vinterblått ljus, datorerna visar svarta skärmar med gröna typsnitt i Matrix-stil, och Frost sover i en modern metallgrav som öppnas med en knapptryckning. I Whistlers (Kris Kristofferson) butik får Karen (N’Bushe Wright) en vampyrspikklubba och en bärbar kanon som avger ett köttförbrännande UV-ljus. Inga träpåkar eller kors här.
Det är Karen, en hematolog som blivit vampyroffer, som ger filmen dess värme. Karen inser att det inte är mycket tid kvar innan hon blir en motvillig medlem av de odöda och bestämmer sig för att ansluta sig till Blade i hans strävan att ta ner ondskan i dess kärna. Det dröjer inte länge förrän hon tar på sig en skinnjacka, en pistol och spöar vampyrer. Goyer, som skrev hennes rollfigur specifikt för filmen, ville att hon skulle vara ”mer än bara en flickvän”, och Snipes beskriver henne som en hyllning till ikonen Pam Grier och 70-talets Blaxploitation-filmer. Karen hjälper Blade att hitta sin mänsklighet och ger hans annars dystra liv ett nytt syfte i processen.
(Bildkredit: New Line Cinema)
Filmens arv är obestridligt. Utan Blade skulle det inte finnas någon Batman Begins eller The Dark Knight. Och jag menar detta bokstavligen: Goyer var manusförfattare till alla tre filmerna i Nolans Dark Knight-trilogi. Mindre bokstavligt känns det som om det inte skulle finnas någon The Batman, som regissören Matt Reeves till och med sa ”känns som en skräckfilm” och har en perfekt emo Batman spelad av Robert Pattinson. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att det inte skulle finnas någon Suicide Squad, med sin mörka, våldsamma syn på superhjältegenren.
Det verkar också värt att notera att den första framgångsrika Marvel-filmen hade en uppenbar effekt på kommande DC-filmer, medan Marvel-filmerna skulle bli mycket ljusare i tonen och mer lättillgängliga allt eftersom åren gick. Jag måste erkänna att detta gör mig nervös inför en remake (även om de många problemen under förproduktionen inte direkt lugnar mina nerver heller).
Vissa skulle kanske hävda att Marvel har viss erfarenhet av mörkare adaptioner. Morbius, till exempel, passar en liknande ton (mannen själv dyker upp i den första Blade i en borttagen cameo av Norrington) och Sony bygger en Spider-Man-värld som är mer blodig än Marvel Cinematic Universe någonsin kan föreställa sig. Men Blade-remakefilmen tillkännagavs som en del av Marvel Phase 5 – vilket innebär att Mahershala Alis Daywalker kan komma att slåss med Tom Hollands Spider-Man eller samarbeta med (vad som är kvar av) Avengers eller något annat som Kevin Feige bestämmer sig för att planera.
Allt detta gör det svårt att föreställa sig en reboot av Blade som inte har R-klassificering eller är insvept i konstigt blått ljus eller inte har mannen själv som levererar galna oneliners som ”Vissa jävlar försöker alltid åka skridskor i uppförsbacke” eller ”Säg till honom att det är öppen säsong för alla dumskallar.” Men nu har vi åtminstone originalet, och eftersom det är 25 år sedan den släpptes har det aldrig funnits ett bättre tillfälle att se om den.
För mer information, kolla in alla kommande Marvel-filmer och serier som bör finnas på din radar.