Jag sabbade Baldur’s Gate 3 rejält genom att spela som en Dark Urge. Inte för att jag inte gillar att vara onödigt ond i spel – tvärtom, det är en av mina favoritsaker att göra. Men när jag går in i Moonrise Towers med bara tre följeslagare vid min sida och stirrar ner på ungefär 90 fiender totalt, kan jag nästan känna hur hela mitt partis knän börjar vika sig. Jag är på väg att lära mig den hårda vägen att det finns en stor, stor anledning till att utvecklaren Larian Studios föreslår mot att göra exakt vad jag just nu gör: spela Dark Urge på din allra första gång.
Att vara ond känns ibland så bra i det här spelet, särskilt när du belönas för det med unik utrustning, en behemoth-form och till och med din egen butler. Men i Baldur’s Gate 3 kan konsekvenserna bli riktigt allvarliga. Min genomspelning av Dark Urge är första gången jag har känt mig riktigt rutten när jag har spelat ett rollspel, första gången jag har stirrat på min skärm med fasa över resultatet av några av mina avskyvärda handlingar. Det är sant: jag dödade några mäktiga allierade på uppmaning av min mörka drift, och allt jag fick var några usla föremål. Och gissa vad? Jag skulle göra om allt igen.
Varning: Spoilers för Baldur’s Gate 3 fram till slutet av akt 2
Trevliga killar slutar sist
(Bildkredit: Larian Studios)”En ny guldstandard för rollspel”
(Bildkredit: Larian Studios)
Kolla in vår Baldur’s Gate 3 recension och se vad GR+ tycker om det.
Jag plågas av en obehaglig känsla av att jag kanske inte är gjord för livet som skurk trots allt. Få spel får dig att möta den sanningen precis som Baldur’s Gate 3. Dark Urge-versionen av huvudkampanjen är ett bevis på författarnas rena skicklighet och skapar en spelbar skurk som känns omväxlande rolig och skrämmande när du rör dig genom berättelsen.
Till att börja med är spelet väldigt bra på att få mig att glömma mitt samvete. Att välja de otäckaste alternativen känns ibland ganska enkelt – logiskt, smidigt, naturligt för min karaktär. Jag ger efter för min drift och avrättar den snälla prästfrun Isobel, beskyddare av Last Light Inn och en potentiellt viktig spelare i slutspelet i akt 2. Det här är något jag gör helt på eget bevåg, bara för att se vad som kan hända. Jag spelar trots allt Dark Urge; jag är skyldig mig själv att se igenom det.
Det vill säga tills jag blir påmind om detta samvete med en rivande stöt i magen. Att döda Isobel var lätt nog, särskilt med tanke på att det var fyra mot en. Det är inte förrän jag står öga mot öga med hennes kära gamla pappa, Ketheric Thorm, som jag hittar en lapp på hans lik. ”Pappa, älskar dig. Iz”, står det. Aj.
Det är små detaljer som dessa som visar hur kärleksfullt författarna har skrivit varje resultat av dess uppriktigt förbryllande, spretiga utbud av val. Att mörda Isobel och alla på Last Light Inn – inklusive den potentiella följeslagaren Jaheira – är verkligen inte vad du vill göra under en bra genomspelning. Men som en Dark Urge kan Baldur’s Gate 3 fortfarande kännas givande när du gör de dystraste av saker.
Pojken är min
(Bildkredit: Larian Studios)
Genom att hålla tillbaka mig själv, om så bara den där gången, känns de lager av komplexitet som läggs till min mörka drift monumentalt viktiga.
Jag brukar gärna ge efter för min mörka drift, men jag drar gränsen när den lilla goblinbutlern Sceleteritas Fel försöker få mig att göra mig av med min egen kavaljer. Jag ska erkänna det: Wyll var inte mitt första val när det gäller mitt kalla, onda hjärta, men eftersom jag var tvungen att döda Karlachs infernaliska mekaniker och hon tekniskt sett aldrig kommer att kunna röra mig alls, tänkte jag varför i helvete inte? En Dark Urge-munk som jag kan göra mycket värre saker än Blade of Frontiers. Dessutom låter det ganska tufft att ha en djävul till pojkvän.
När Sceleritas kommer på besök mitt i natten och berättar att jag är på väg att döda min favoritkompanjon bestämmer jag mig för att jag inte vill ha något av det. Jag tänker inte mörda den enda personen i hela lägret som faktiskt tycker att jag är anständig. Det som händer sedan är en av de mest stressande, hjärtskärande sekvenserna i något spel jag någonsin har spelat.
Jag väcker Wyll och berättar för honom om Sceleritas profetia: att om jag somnar kommer jag att försöka döda honom. För att inte göra det måste jag lyckas med en rad mycket viktiga räddningskast och hålla tillbaka min drift så att den inte förtär mig och sliter ut hans strupe. Wyll lugnar mig hela tiden, och för ett ögonblick tänker jag att hans självbelåtna enögda ansikte kanske verkligen skulle se bättre ut om det slets av. Hans irriterande natur är dock på något sätt en del av hans charm, så jag fortsätter att kämpa emot. De närmaste stunderna går febrilt medan jag kämpar mig tillbaka från randen innan jag till slut somnar.
Jag vaknar nästa dag och Wyll lever. Jag lever, hunden Scratch lever och det gör alla andra också. Tja, alla utom Isobel Thorm. Och Alfira, den passionerade tieflingbarden som jag kallblodigt slet i stycken. Och alla som jag ursprungligen räddade i Smaragdlunden i akt 1 och senare tvingades döda i Sista ljuset. Ändå är jag stolt över mig själv för att jag inte slaktade min pojkvän.
Genom att hålla tillbaka mig själv, till och med bara den gången, känns de lager av komplexitet som lagts till min Dark Urge monumentalt viktiga, och det är en belöning i sig. Kommer jag att förkasta min blodtörstiga natur framöver, eller är det dags att omfamna min roll som en äkta Slayer? Jag är ännu inte säker. Vissa saker i Baldur’s Gate 3 är värda att döda för, men författarna låter dig aldrig glömma att balans är nyckeln till varje bra berättelse.