Det har funnits flera tillfällen då jag har snubblat över något nytt i Baldur’s Gate 3 som helt gått mig förbi i tidigare genomspelningar. Faktum är att i stort sett varje körning har presenterat mig med något jag inte har sett förut. Kanske var det därför jag inte ens tänkte på att känna mig rädd när Alfria, den älskvärda tieflingbarden, dök upp i mitt läger för allra första gången. Jag minns att jag tänkte: hur har jag kunnat missa att ha en av mina favorit-NPC:er med mig hela den här tiden? Kanske hade jag inte sovit i lägret tillräckligt länge för att detta skulle utlösas i Akt 1, eller så kanske mina handlingar i lunden utlöste något nytt. Jag kände mig dumt nog upprymd när jag gick över till min säng för att avsluta dagen… men, åh helvete, jag fick en mycket otäck väckarklocka.
Varför i hela friden misstänkte jag inte ens att det hela var kopplat till det faktum att jag spelade som Dark Urge för första gången? Jag hade äntligen stålsatt mig för att prova det unika Origin efter att ha hört så mycket om det. Som någon som väljer att vara ”god” i virtuella världar var jag visserligen länge tveksam till idén. Visst, jag har tagit den avfälliga vägen i Mass Effect och jag har fattat tvivelaktiga beslut i andra äventyr som The Witcher 3, men Dark Urge lät bara så… blodtörstig. Min nyfikenhet tog ändå överhanden, och med så mycket kärlek till Larians RPG har jag varit fast besluten att uppleva Sword Coast från alla möjliga vinklar.
Men när jag satt där med handen hårt klämd över munnen i chock, började jag undra om jag hade fattat rätt beslut. Den mörka driften hade just visat sitt fula tryne för första gången, och stackars Alfira var mitt oskyldiga offer. Den medfödda lusten att döda hade tydligen bubblat upp till ytan över natten på det mest ondskefulla och blodiga sätt, och mycket blod var på mina händer. Vid den här tidpunkten visste jag inte att det jag skulle göra härnäst skulle leda mig till det mest tillfredsställande och givande sättet att spela Baldur’s Gate 3.
Upproriskt barn
(Bildkredit: Larian Studios)
Det fina med att spela ett rollspel som Baldur’s Gate 3 är den mängd frihet och valmöjligheter det erbjuder. Det lägger verkligen tonvikten på rollspel, med en myriad av sätt att forma ditt äventyr. Från att välja klasser, till att bestämma vem du vill älska, och så mycket mer, har omfattningen av det fått mig att komma tillbaka för mer gång på gång. Naturligtvis gäller detta även för Dark Urge Run.
Du kan ha dessa våldsamma impulser, men du behöver inte ge efter för dem. Det är helt upp till dig om du omfamnar dem eller gör motstånd, och de kommer att forma hur din resa för att få bort grodynglen från din hjärna och gå upp mot de absoluta kultisterna kommer att utvecklas. Så i den blodiga efterdyningarna av mitt olyckliga mordförsök i lägret fattade jag ett fast beslut: Jag tänker inte ge efter, jag tänker kämpa mot den här lusten. Jag ska spela rollspel som en Tav som inte vill ha den här förbannelsen och som är fast besluten att slå tillbaka mot den röst som säger åt dem att döda.
Rollspel
(Bildkredit: Larian Studios)
Origins i Baldur’s Gate 3 öppnar upp en värld av möjligheter som jag gärna skulle se fler RPG:er göra
Min första handling för att genomföra detta var att vara ärlig mot mina gruppmedlemmar. Jag tänker inte gömma Alfira’s kropp, eller tvätta bort blodet från händerna. Utan några minnen eller någon aning om varför jag har detta medfödda behov av att döda, tänkte jag att det bästa vore att berätta det för dem. Kanske kunde de hjälpa mig att komma på hur jag skulle kunna bekämpa detta. Naturligtvis ledde samtalet till viss spänning i lägret, och alla (utom Astarion) var ganska misstänksamma mot mig. Men ärlighet är den bästa politiken.
Från den stunden kämpade jag ständigt mot driften på alla sätt jag kunde. Från att undvika dialogalternativ som kunde ge näring åt de djävulska tankarna, till att helt enkelt vägra ta liv när min ondskefulla butler, Scelertias Fel
– som är ett otvivelaktigt dåligt inflytande som försöker instruera dig att ge efter för dina drifter för ditt ”arv”. Naturligtvis kommer dina handlingar att få konsekvenser om du motstår dina drifter, men de gör det faktiskt ännu mer belönande.
(Bildkredit: Larian Studios)
I ett fall kommer din vägran att döda att utsätta din närmaste följeslagare för potentiell fara. Jag har aldrig känt mig mer nervös över att få en lyckad tärningskontroll i något spel jag har spelat hittills, men scenen är ett av de bästa ögonblicken i Baldur’s Gate 3. I mitt fall var det Astarion, som efter att ha insett att jag så desperat försökte undvika att döda honom, hjälpte mig att kämpa mot mina mörka önskningar. Samtalet som utspelade sig efteråt kändes så intimt och meningsfullt, och förde oss allt närmare varandra när min Tav delade med sig av sin svåra börda.
Jag vill inte avslöja mer än jag redan har gjort, men det blir riktigt intressant i akt 3 när du äntligen får veta sanningen om ditt ursprung och fattar ett sista stort beslut som kommer att avgöra din väg en gång för alla – och kanske även Svärdkustens öde med det. Men min vilja att stå emot är orubblig, och att se mina ansträngningar löna sig i en av de största konfrontationerna du har i spelets avslutande del var det mest tillfredsställande ögonblick jag har haft i något spel hittills, både när det gäller berättelsen och ur ett rollspelsperspektiv.
Jag har upptäckt att det är tillfredsställande på flera sätt att spela som Dark Urge. Det förändrar verkligen känslan i äventyret, med så många unika interaktioner och dialoger att uppleva som är helt inriktade på Origin. Din bakgrundshistoria gör dig också till en integrerad del av handlingen på ett nytt och oväntat sätt, vilket äntligen har fått mig att förstå vad min kollega Jasmine Gould-Wilson menade när hon hävdade att Dark Urge är den kanoniserade berättelsen i Baldur’s Gate 3.
Ibland är det minsta motståndets väg som gäller, men när det gäller Dark Urge är det bästa sättet att uppleva Baldur’s Gate 3 att kämpa mot sina medfödda instinkter. Kanske en dag, om jag kan stå ut med det, kommer jag att ge efter för dessa drifter i en annan spelomgång och se vilket kaos jag kan skapa. Men för tillfället kommer jag att njuta av spänningen i att kämpa mot den väg som var avsedd för mig, trygg i vetskapen om att Alfira var det sista offret för driften.
Efter 400 timmar i Baldur’s Gate 3 fattade jag ett stort beslut som ledde mig till en strid i Lord of the Rings stil.