Det finns inget som riktigt liknar den första flygningen i The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom. I Links senaste blockbusteräventyr är första upplevelsen faktiskt allt. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att Tears of the Kingdom är ett spel som inte bara stöds av sina första upplevelser, utan även definieras av dem. Att ta sig ur den långa skuggan av sin femstjärniga föregångare skulle aldrig bli lätt, så att göra ett omedelbart intryck på mer än ett sätt var absolut nödvändigt sex år senare.
Den första vapensäkringen som ger dig några extra styrkepoäng är underbar. Den första Ultrahand som låter dig överbrygga två till synes olänkbara toppar, tusentals meter över havet, är en absolut kick. Det första tärningskastet efter att ha sköljt fem Zonai-enheter i spelets gigantiska gacha-maskiner får det att vända sig i magen på dig. Och naturligtvis är den första gången du tar dig upp i luften på baksidan av en metallglidare och kastar försiktighet (och regelboken för hälsa och säkerhet) för vinden, magnifik.
Jag känner mig visserligen fortfarande fram genom huvuduppdraget efter några dussin timmar, men jag är så förtjust i det jag har spelat av Tears of the Kingdom hittills att jag till och med njuter av mekaniker som jag normalt hatar i videospel över hela linjen. Med det sagt finns det en funktion som jag anser att Tears of the Kings föregångare, Breath of the Wild, hanterar mycket bättre än sin hyllade uppföljare. Och det handlar om stora hästar.
Neigh bra
(Bildkredit: Nintendo)SOPHOMORE PLEASE
(Bildkredit: Nintendo)
The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom recension – ”En rik, robust upplevelse som bygger vidare på det som kom innan”
Ibland vill man bara rida på en gigantisk häst. Visst måste du tämja den, skapa ett starkt band till den, kanske till och med vandra miltals på dess rygg medan du upprepade gånger lugnar den för att få den registrerad i ett särskilt stall. Men med oändlig uthållighet och ojämförlig styrka som belöning, för att inte tala om det faktum att den här hästen en gång kan ha tillhört din absoluta ärkefiende, gör det allt värt det. Eller hur?
Den passande benämnda ”jättehästen” i Breath of the Wild var unik i sitt slag. Den såg ut som Ganondorfs häst – glänsande svart päls, chockerande röd man och allt – men det förklarades aldrig uttryckligen på ett eller annat sätt. Den befann sig i Taobab Grassland och det närmaste användbara stallet var Highland Stable, vilket innebar att vägen till Highland, sedan till Taobab och sedan hela vägen tillbaka igen var en resa. Om du, som jag, gjorde den resan tidigt under din första genomspelning (och, vilket var avgörande, glömde att packa staminahöjande förnödenheter), var hela försöket episkt i skala – och att promenera hem på ryggen av den nyligen tämjda hästen kändes som en riktig prestation.
I Tears of the Kingdom är det annorlunda. Ja, du kan så småningom spåra upp och tämja ”Ganons häst”, men det är mycket mer sannolikt att du först kommer att stöta på spelets ”Giant White Stallion” – en karbonkopia av det tidigare stoet (ner till exakt samma statistik), förutom dess utseende. Att tämja den vita jättehingsten innebär samma smyg-och-stamina-metod, på bekostnad av två fulla staminahjul, men efter att ha fått reda på dess existens från Padok i denna världs variant av Highland Stable, innebär lokaliseringen av den döda hingsten en kort vandring söderut till hästgudens sjö. I den processen blir uppdraget helt berövat på någon verklig känsla av prestation.
Hay, lyssna!
(Bildkredit: Nintendo)
”Om detta är det enda anmärkningsvärda problemet med ett så ambitiöst spel med öppen värld, då är det okej. Men jag tycker också att det är rättvist att lyfta fram ett ögonblick som hanterades så bra i Breath of the Wild och som verkar komma så kort här.”
När du väl har Ganons häst i sikte i Tears of the Kingdom är spänningen i scenariot nästan borta – och jakten på att tämja och inhysa detta fyrbenta odjur tar dig på en mycket längre resa från stallet till platsen och tillbaka igen. Vilket för mig kändes mer mödosamt än äventyrligt.
Och även om jag helt förstår att om detta är det enda anmärkningsvärda klagomålet några dussin timmar in i ett sådant spretigt och ambitiöst mångfacetterat spel med öppen värld, så är det okej. Men jag tycker också att det är rättvist att lyfta fram ett ögonblick som hanterades så bra i Breath of the Wild som verkar falla så kort här.
Återigen är Tears of the Kingdom ett spel som njuter av sina första intryck, ett spel som ständigt bjuder in dig att delta i spektaklet och överraska vid varje vändning. Den första användningen av Fuse, Ultrahand, Ascend och/eller Recall får dig att stanna upp – och du kommer att le från öra till öra igen när du för första gången använder spelets nya förmågor för att kringgå den upptrampade stigen eller för att ta dig förbi fiendehorder ute i det vilda. Första gången i Tears of the Kingdom är en kick, en spänning och en flyktig dos endorfiner. Hatten av för Nintendo, för det sätt på vilket spelet ramar in och omformulerar dessa ögonblick, så att de känns fräscha och nya varje gång, är inget annat än mästerligt.
Men när något inte räcker till blir besvikelsen mycket mer kännbar. Särskilt när den besvikelsen involverar två hästar på 2 500 kilo.
Här är några spel som Zelda som är fulla av utforskning och äventyr