The Banshees of Inisherin fick mig att tänka om när det gäller manlig vänskap och förlust

”Jag gillar dig helt enkelt inte längre.” Så förklarade Brendan Gleeson i förra årets BAFTA-vinnande fabel och allegori över det irländska inbördeskriget, The Banshees of Inisherin. Ett förödande sakligt avsked, kallt framfört, och ett som fick PÁdraic SÚilleabhÁin (Colin Farrell) att hamna i en existentiell kris.

Det var ett händelseförlopp som jag mindes när en av mina egna en gång så kära vänskaper föll samman, mindre än 12 månader efter att jag sett filmen. Jag har turen att ha en bred och mångsidig vänskapskrets, med vänner från alla delar av livet, från barndomen till universitetet och olika jobb.

Jag är ingen sportig kille, men de män som står mig närmast har jag knutit till mig genom en gemensam kärlek till film, rå komedi och, när vi mognar till en viss ålder, brädspelskvällar och samtal om fogning. Fram till nyligen hade jag aldrig upplevt hur en vänskap gick i kras på nära håll.

Visst, jag hade glidit ifrån människor som jag brukade stå nära (särskilt när vi närmar oss medelåldern och med rätta prioriterar familjer och bostadslån). Men den här vänskapen, som har funnits i mer än 15 år, föddes ur ett trist jobb i detaljhandeln och de öl som följde efter en särskilt hemsk dag på kontoret. Vi knöt band när vi ritade komiskt ådriga kukar på rullar med kassapapper (så typiskt Superbad) och skvallrade om en lätt skrämmande kollega som vi kallade ”Pingvinen” (så kallad för sin vana att kvacka och snegla på kvinnor som Danny DeVito i Batman Returns).

PRENUMERERA!

Total Films Ridley Scott-utgåva

(Bildkredit: Scott Council/Total Film)

Den här artikeln publicerades först i tidningen Total Film – prenumerera här för att spara på priset, få exklusiva omslag och få tidningen levererad till din dörr eller enhet varje månad.

”Har vi precis blivit bästa vänner?” sa vi, med tungan inte helt på skämt, när vi upptäckte vår gemensamma kärlek till zombiefilmer och Peep Show. Det var en vänskap som skulle bestå långt efter att vi lämnat jobbet och vinkat adjö till våra tidiga 20-år. Precis som Martin McDonaghs skildring av en vänskap som gått överstyr började med ett avvisande på puben, så dog vår egen med en viskning snarare än en smäll. Inget hetsigt samtal, inget uppslitande gräl.

Läs mer  Vem är blå skalbagge? Den nya DC Studios hjältes komiska historia

Men även The Banshees of Inisherin hade sin incident i slutändan. Inga avhuggna fingrar, inga döda åsnor här – våra föll sönder med en nedslående avsaknad av dramatik. Det var som om vi hoppade direkt till strandscenen och den dystra förståelsen mellan tidigare vänner.

Saker och ting ställdes på sin spets under en ödesdiger helg, en sorglig situation som det vid det laget var för sent att rätta till. Vi hade sakta glidit ifrån varandra under månader och år, i tysthet blivit olika personer utan att ta hänsyn till varandra. Precis som många andra vänskaper som grundas på gemensamma intressen har vi alltid hållit vårt förhållande till standarden för den ultimata manliga ambitionen – det dramafria förhållandet. Känslor kom aldrig in i bilden, även om de säkert fanns där någon gång.

Vi hade alltid funnits där för varandra på alla sätt som betydde något (tröstat mig under mitt mest anmärkningsvärda uppbrott, flera husuppvärmningar, födelsedagar, grillfester och husflyttar). Jag hade antagit att det alltid skulle vara så. När PÁdraic kämpade för att förstå vad som hade gått fel, så plågades jag under de veckor och månader som följde.

Colin Farrell och Barry Keoghan i The Banshees of Inisherin

(Bildkredit: Searchlight Pictures)

Min egen Colm Doherty hade inte gått så långt som att kalla mig ”tråkig” (inte för att det inte hade slagit mig), men den kalla upplösningen av en vänskap hade inte varit mindre förödande eller förvirrande. Till och med PÁdraic fick sin förklaring – jag hade bara den distinkta medvetenheten om att en av mina käraste vänner inte gillade mig längre.

Jag kunde driva det till sin spets: förfölja honom över hela ön (eller, i det här fallet, Birmingham), sätta eld på hans hydda eller tvinga fram en direkt konfrontation. Men efter att i så många år inte ha pratat om något meningsfullt, skulle den manliga envisheten och vanan inte tillåta mig att börja nu. Ingen dramatik, ända till slutet.

”Utgångspunkten var att fånga det sorgliga i ett uppbrott, oavsett om det gäller kärlek eller vänskap”, säger McDonagh om Banshees centrala konflikt. ”Att befinna sig på båda sidor av det är en lika hemsk situation.” Och det var detta budskap som fick resonans när jag sörjde. Vi hade passerat den punkt i bromance-filmen där kompisarna går skilda vägar efter ett smärtsamt gräl: Jay och Simons rasande separation i Inbetweeners-filmen; Dale och Saul som stormar iväg i vredesmod i Pineapple Express. Men i det här fallet var det ingen triumferande återförening eller stor gest.

Läs mer  Författaren och regissören till The Blackening pratar om att bryta mot stereotyper, att påverkas av Saw och Scream, och *den* mördarmasken

Jag vill gärna tro att det fortfarande finns en Catalina Wine Mixer vid horisonten, men den bistra vapenvilan mellan Colm och PÁdraic verkar mer sannolik. Den manliga vänskapen kan vara trösterik i sin uppenbara enkelhet, men den är osäker i det som inte sägs. Alla relationer kräver arbete, och vi hade tagit vår för given. En vänskap kan inte överleva enbart på Step Brothers-referenser och kukteckningar. Jag borde ha sagt det tidigare, men nu är det för sent. Jag älskade dig, mannen.

The Banshees of Inisherin finns att se på Disney Plus i Storbritannien och på Hulu i USA.

Kolla in vår lista över de bästa Disney Plus-filmerna och de bästa Hulu-serierna att streama nu.

Frenk Rodriguez
Hej, jag heter Frenk Rodriguez. Jag är en erfaren skribent med en stark förmåga att kommunicera tydligt och effektivt genom mitt skrivande. Jag har en djup förståelse för spelbranschen och håller mig uppdaterad om de senaste trenderna och teknikerna. Jag är detaljorienterad och kan noggrant analysera och utvärdera spel, och jag närmar mig mitt arbete med objektivitet och rättvisa. Jag tillför också ett kreativt och innovativt perspektiv till mitt skrivande och mina analyser, vilket bidrar till att göra mina guider och recensioner engagerande och intressanta för läsarna. På det hela taget har dessa egenskaper gjort att jag har kunnat bli en pålitlig och tillförlitlig källa till information och insikter inom spelbranschen.