När jag gick in i en Avatar: Frontiers of Pandora-hands-on demo-session för första gången var jag beredd på att känna mig lite vilsen. Vad jag inte var beredd på var en gigantisk, blomstrande värld som, precis som min flygande ikran Carol, skulle hålla mig på armlängds avstånd för det mesta.
Eftersom det är ett av få spel med öppen värld bland de kommande Ubisoft-spelen kan man förvänta sig en stor karta och alla tillbehör som följer med den. Jag pratar om flora och fauna som stämmer överens med historien, grönskande ängar och täta regnskogar, och alla möjliga otroliga djur som lurar i detta visuellt fängslande FPS. Men när jag kämpar för att orientera mig i överflödets land oroar jag mig för att utvecklaren Massive Entertainment lyckades införliva alla knep i handboken för öppna världar utom det viktigaste.
Välkommen till djungeln
(Bildkredit: Ubisoft)Utanför denna värld
(Bildkredit: Bethesda/Motrionresque)
Några av de bästa open world-spelen har vidsträckta landskap med till synes oändliga möjligheter.
Avatar: Frontiers of Pandora är ett vackert spel att gå vilse i, och det är väldigt lätt att göra det. Det är inte alltid en komplimang, eftersom det är ett absolut uppdrag i sig att hitta till uppdragsområden tack vare avsaknaden av kartmarkörer. Jag har precis landat i Pandora och mina instruktioner pekar mig ”sydväst” om olika platser som jag aldrig har hört talas om, i ett område som verkar vara 6 kilometer bort enligt min karta. Jag rycker på axlarna och bestämmer mig för att leta efter frukt istället.
Förmågan att förlora sig själv i Pandora och bli helt distraherad är, enligt Massives kreativa chef Magnus JansÈn, ”ett tecken på framgång i ett spel med öppen värld som detta. Det beror på att berättelsen kommer att vänta på dig”. Han har inte fel i det – det här är ett riktigt massivt actionäventyr med öppen värld, fyllt av slumpmässiga möten och vänliga eller fientliga varelser när du rör dig genom det, och det kvardröjande avtrycket av Assassin’s Creed Mirage innebär att jag inte har något emot att ha en kompass i stället för en minimap. Men att gå så vilse i denna grönskande lekplats att jag kämpar för att hitta tillbaka till uppdragsområden känns som ett felsteg.
Om du inte har något emot att leta efter dina uppdrag med hjälp av kurragömma, kan Pandoras värld fortfarande kännas överväldigande. Lila prickar markerar viktiga saker att undersöka, men de försvinner snabbt i den visuella röran. Mina ögon far över skärmen och försöker utan att lyckas ta in alla blommor, färger, växter, löv, träd, gräs, sjöar framför mig – och vänta, är det en dinosaurie?
(Bildkredit: Ubisoft)
”Den är väldigt reaktiv”, säger JansÈn om Pandoras svårhanterliga naturvärld. ”Den trycker liksom tillbaka. Det är all fara och skönhet, men på en högre nivå finns det i Avatar ett etos om hållbarhet och att ta hand om moder natur. I de handlingar som du utför finns det en mildare touch, och det återspeglas i hur du behandlar djuren.” Jag vill se och uppleva allt detta, men tiden är knapp under den här korta förhandsvisningen, så jag fortsätter mot mitt första möte med ett djur från Pandoran.
När jag väl har klättrat upp i ikranernas rokoko och knutit an till min bevingade följeslagare Carol, som går att anpassa i stor utsträckning, är jag lättad över att ha hittat en lösning på mina problem med kartans rörlighet. Att flyga känns intuitivt och smidigt i Frontiers of Pandora, även med tangentbords- och muskontroller, och det förändrar definitivt hur jag spelar spelet från och med nu. Det är mycket mindre skrämmande att ta sig an vildmarken sittande på en ikran, men hur rikt och levande detta landskap än är riskerar Avatar: Frontiers of Pandora fortfarande att isolera spelaren mitt i det.
Den märkliga spänningen mellan att vilja utforska och att ta sig till min uppdragsplats är desorienterande på ett sätt som jag inte har upplevt i andra spel med öppna världar. Jag har svårt att hitta rätt och känner mig helt förvirrad överallt, och jag kan inte avgöra om bristen på handledning är uppfriskande eller bara irriterande. Men ur ett narrativt perspektiv verkar det åtminstone vara avsiktligt.
Att bli listig
(Bildkredit: Ubisoft)
Precis som vår egen Joe Donnelly sa i sin hands-off-förhandstitt tidigare i år, skriver Fallout 4- och Far Cry 3-jämförelserna sig själva. Frontiers of Pandora kanske inte är det postapokalyptiska ödeland som utgivarens tidigare satsningar, men för den nyligen reformerade föräldralösa Na’vi som blev RDA-fånge som jag spelar som är det precis lika mystiskt.
JansÈn beskriver vår karaktär som ”ett barn av två världar, men helt obekant med [sitt] eget hem”, vilket lämnar ”spelaren och spelarens karaktär på samma sorts fyrtåiga fot” när det gäller att försöka förstå Pandora. Detta är en fördel med Massives försummelse av kartmarkörer: utan mycket vägledning känner jag mig verkligen som en förvirrad outsider som kämpar med en konstig ny värld.
Den öppna världen betyder byrå. Det betyder spelarkontroll, det betyder att jag är fri att göra vad jag vill, och jag behöver inte dansa efter er pipa, era onda speltillverkare.
Magnus JansÈn (Massive Entertainment)
Det är en sensorisk virvelvind från första början. 3D-surroundljud ger riktningsangivelser mitt i den visuella anstormningen och varnar mig för förbipasserande djur eller närliggande fientliga RDA-drönare som jag kan skjuta ner. Lite trial and error visar att det udda växtlivet som hör hemma på Pandora kan vara till hjälp ibland; att springa genom snabbspormoln ger en tillfällig rörelseförstärkning, medan andra stönar nyfiket och brinner rätt i ansiktet på dig. Det tar mig också alldeles för lång tid att inse att jag inte bara kan parkoura uppför allting, eller att pumpaliknande frukter får rankor att svinga sig och klättra på när man skjuter på dem. Jag kan föreställa mig hur smidigt det är att springa genom lövverket och hoppa från träd till lian med tillräckligt med övning, men det är ett knep som jag inte lyckas bemästra på 150 minuter.
Hantverk och matlagning är också viktiga inslag i Avatar: Frontiers of Pandora, och det bästa är att du faktiskt ser din karaktär förbereda sina måltider. Det är dessa små ögonblick som gör att Avatar får kontakt med mig, små intima vardagliga saker som gör att detta bisarra land känns mer välkomnande för mig. Där du hittar en kokgryta finns det normalt ett tillverkningsbord i närheten – men jag har ännu inte kommit på hur man tillverkar ammunition eller plundrar den någon annanstans än från övergivna RDA-utposter. Detta skulle naturligtvis visa sig vara katastrofalt.
(Bildkredit: Ubisoft)
När jag är ute och utforskar naturen upptäcker jag att inget attackerar mig – så jag attackerar det. Jag ser hur mina pilar och kulor tar slut, och när jag har dödat min beskärda del av förmodligen ofarliga djur beger jag mig tillbaka till en närliggande RDA-bas för att plundra. Det är inte förrän senare, när jag äntligen ställs inför ett stridstungt uppdrag, som problemen uppstår. Jag älskar överlevnadsskräck, men jag har inte registrerat mig för Resident Evil-nivåer av ammunitionsförbrukning. Efter att ha skjutit ner bara två av de fem helikoptrarna, min SMG:s spray and pray-strategi gör väldigt lite för mig, har jag slut på ammunition och måste fly med Carol för att fylla på lagret. Det räcker att säga att jag var mer än lite besviken över att jag inte fick uppleva några av de mer tekniska stridselementen – rökgranater, två olika pilbågar och en kulsprutepistol – förrän min praktiska session nästan var över.
Avatar: Frontiers of Pandora ser ut att bli en av Ubisofts mest ambitiösa satsningar hittills. Dess tunga vapen, filmiska världsuppbyggnad och detaljerade ljudlandskap är i linje med vad du kan förvänta dig av Far Cry-utgivaren. Utforskningssystemen saknar dock den polering och känsla av identitet som jag hade hoppats på. Jag förstår att det skulle vara lätt att fördriva timmarna med att leta igenom ändlösa djungler, men min oro kvarstår: utan mer struktur, kan det distrahera från den övergripande berättelsen? Kanske, och det är lite av poängen.
”Det är en berg- och dalbana, det är författat, det är en underbar patriotisk berättelse med vändningar och fantastiska prestationer, fantastiska karaktärer och fantastiska scenarier”, säger JansÈn. ”Men den öppna världen innebär agens. Det innebär spelarkontroll, det innebär att jag är fri att göra vad jag vill, och jag behöver inte dansa efter er pipa, ni onda speltillverkare som vill sätta mig på räls”, skrattar han. ”Den här kombinationen är magisk för mig.”
Från Far Cry till Fallout – de bästa actionspelen kommer att hålla dig på tårna.