För många människor är Disneys gyllene era (1937-42) fortfarande höjdpunkten för animerad film. Med en nästan oöverträffad kvintett av klassiker – Snövit och de sju dvärgarna, Pinocchio, Fantasia, Dumbo och den eviga tårögda Bambi – är det en bländande period som gjorde mycket för att definiera mediet för generationer.
Och även om Musens hus sedan dess har haft andra perioder av kreativ briljans – särskilt från 1989 till 1999 (Den lilla sjöjungfrun, Skönheten och odjuret, Lejonkungen m.fl.) – har den tidiga eran länge varit riktmärket. Tills nu.
Under de senaste åren har vi sett en förlägenhet av rikedomar. Filmer som Spider-Man: Into/Across the Spider-Verse, Wolfwalkers och Guillermo del Toros Pinocchio har utvidgat, omdefinierat och förändrat formen på ungefär samma sätt som Snövits verklighetstrogna rörelser gjorde -37, och alla har de utvecklat animationen på olika sätt.
För det första finns det estetiska variationer: oavsett om det är cellanimation, CGI, stop-motion eller en blandning av dem alla, är mångfalden av stilar otroligt levande. Men det som också är spännande är de många olika rösterna som visas. I stället för farbror Walts till stor del vita, patriarkala och heteronormativa värld, innehåller dagens landskap mästerverk från människor från alla samhällsskikt.
Några av de mest spännande verken från de senaste tio åren har kommit från studior som Laika (Coraline, Kubo and the Two Strings) och Cartoon Saloon (The Secret of Kells, Song of the Sea), som i tysthet har format landskapet efter sina egna förutsättningar och lyft fram kulturspecifika berättelser i förgrunden.
Därmed inte sagt att mångfalden inte fanns tidigare – den japanska jätten Studio Ghibli har en kanon av klassiker som sträcker sig tillbaka till mitten av 80-talet (Min granne Totoro, etc) – men den nuvarande tillgängligheten av olika typer av animationer, och den takt med vilken moderna mästerverk fortsätter att skapas, är nu oöverträffad.
Så ja, Disney är fortfarande en viktig kraft inom animation, men när världen går vidare befinner vi oss nu förmodligen i den största animationsepoken hittills, den perfekta konvergensen av stil, form och innehåll. Eller är det bara jag?
- Är det bara jag, eller borde superhjältar vara mindre buffliga?
- Är det bara jag, eller görs för många filmer om till musikaler?
- Är det bara jag, eller är Riverdale ett djärvt, experimentellt mästerverk?