Alone in the Dark är en stämningsfull psykologisk thriller som försöker blåsa nytt liv i en klassiker inom survival horror

Dercetos herrgård utstrålar karaktär. Träpanelklädda korridorer ger plats åt låsta dörrar, knarrande trappor och en mängd märkligt undanglidande invånare – som alla vaktar en hemlighet som jag är fast besluten att avslöja. Den stora herrgården som hjälpte till att definiera det ursprungliga Alone in the Dark har förvandlats till ett psykiatriskt sjukhus i THQ Nordics vidsträckta remake, och det skulle verkligen kännas som en tredje protagonist om det inte på något sätt arbetade emot mig.

När jag spelar igenom de tre inledande kapitlen i Alone in the Dark, först som Emily Hartwood och sedan som detektiven Edward Carnby, får jag fler frågor än svar. Det är en spännande upplevelse, där atmosfären förstärks av ett doom jazz-soundtrack som böljar fram och tillbaka med handlingen när jag navigerar i en labyrint av pussel, monster och paranormalitet.

THQ Nordics kommande skräckspelsklassiker gör ett lysande jobb med att rekontextualisera den här överlevnadsskräckklassikern, med en ny 20-talsmiljö samtidigt som man håller fast vid originalets anda. Resultatet hittills är ett spännande detektivgarn som ibland känns mer thriller än skräck, och även om jag hoppades på en bra skräck, verkar en läskig whodunnit passa mycket bättre den här gången.

Älskar hantverket

(Bildkredit: THQ Nordic)

Det här är inte första gången som en utvecklare försöker sig på en Alone in the Dark-återupplivning. Utvecklaren Eden Games gjorde ett försök redan 2008, ett ambitiöst försök som tyvärr missade målet. Nu, cirka 16 år senare, arbetar Pieces Interactive fram sin egen vision för framtiden för serien som visar en hel del potential.

De två världarna, som är uppdelade mellan plantagen Derceto Manor och Jeremy Hartwoods drömvärld, representerar två olika spelstilar. De olinjära pusslen i Derceto kompenseras av actionsekvenser där du skjuter och dödar monster som du får tillgång till via en talisman, och varje gång du reser dit måste du lösa ett nytt pussel. Det antyds att denna till synes voodoo-baserade magi kommer att hjälpa Emily att spåra sin förlorade farbror, som oförklarligt har försvunnit i Derceto.

(Bildkredit: THQ)

Att prata med sina medpatienter, när du kan hitta dem, ger en liten bakgrund till Jeremys fall. Emily avfärdar först deras underligheter som klinisk galenskap, men Derceto är inte allt det verkar vara. Det finns ett stort antal mellansekvenser i de tre första kapitlen, var och en med en ny karaktär – patient, läkare eller något annat – som hjälper dig att få en tydligare bild av hur det är att bo på herrgården.

Det finns en tydlig gammaldags Hollywood-känsla i filmerna, och Jodie Comers och David Harbours berömda skådespelarinsatser får mig ibland att glömma att jag spelar ett videospel istället för att titta på en Stranger Things/Killing Eve-crossover. Till och med ledtrådarna är fullt uttalade när de undersöks i min inventering, och allt detta bidrar till en oklanderlig känsla av världsbyggande.

Det betyder inte att jag inte stötte på några problem när jag spelade igenom den här förhandsvisningen – det är trots allt en tidig version, och spelet blev nyligen försenat ännu en gång. Men även med lite ojämnheter när det gäller laddningstider och texturer är det jag har sett av Alone in the Darks atmosfär elegant, autentisk och minutiöst detaljerad.

Världar bortom

(Bildkredit: THQ Nordic)

Medan herrgården känns klaustrofobisk att utforska, full av låsta dörrar och pussel för att få tillgång till dem, är Alone in the Darks drömvärld en ständigt utvecklande liminal plats fylld med outsägliga fasor. Från det monsterinfekterade French Quarter till en övergiven oljerigg som på något sätt påminner om Resident Evil 7, jag vet aldrig vad jag kan förvänta mig när jag använder min talisman för att ta mig igenom från Derceto.

Dessa talismanpussel är ganska enkla och involverar till stor del en kodex för att räkna ut symboler och deras motsvarande nummer, men när jag spelar i modernt läge dyker de flesta ledtrådarna upp som interagerbara föremål när jag går förbi dem. Att stänga av det här spelläget skulle hjälpa mig att luta mig mot detektivaspekterna i Alone in the Dark lite mer, om jag så ville, eftersom jag skulle behöva gå igenom varje rum noggrant för att se till att jag inte missade något.

Derceto-delarna av spelet fokuserar på berättelse, sammanhang och pussellösning, men jag är inte helt säker från drömvärlden ens här. Jag ser glimtar av sumpig bayou när jag glider genom Dercetos korridorer som detektiv Carnby. Jag springer in i ett nytt rum precis när det fylls med en trögflytande svart sörja, fönstren står på vid gavel och fåglar kraxar högt utanför som om de varnade för en farlig närvaro. Dessa visioner är borta på ett ögonblick, men känslan av att jag hela tiden befinner mig på ena sidan av ett mynt med osäker balans hindrar mig från att någonsin sänka garden.

(Bildkredit: THQ Nordic)

Utforskning är nyckeln i Alone in the Dark, ja, men det är också ett överlevnadsskräckspel. Det betyder att striderna ändå är viktiga, trots att det har en stark dragning åt psyk-thriller. Jag har hittills bara låst upp en pistol och hagelgevär för båda karaktärerna, med rikligt med ammunition för båda vapnen. Jag tillåter det faktum att det råkar finnas en hel del pistolkulor, hagelgevärsskal och hälsofrämjande flaskor med alkohol gömda i olika soptunnor och frysar i hela denna pittoreska New Orleans-anknutna stad.

När det gäller själva pistolspelet hade jag i stort sett inga problem med det bortsett från enstaka ljudavbrott när jag avfyrade pistolen. Pistoler var inte heller det enda alternativet, eftersom jag också kunde plocka upp tunga provisoriska vapen för närstridsattacker om jag skulle få slut på pistolammunition. Dessa inkluderade rör, skiftnycklar och till och med en eldyxa – även om alla gick sönder efter fem eller sex på varandra följande slag.

Det finns en tydlig gammal Hollywood-känsla över dessa filmer, och Jodie Comers och David Harbours berömda skådespelarinsatser får mig ibland att glömma att jag spelar ett videospel…

Alone in the Darks strider började öppna upp sig mot slutet av min förhandstitt på tre kapitel, med kastbara föremål och brännbara molotovs som erbjuder unika miljödödar. Det jag har sett hittills får mig att tro att upplåsning av vapen kommer att fungera på samma sätt som i andra moderna överlevnadsskräckspel som Alan Wake 2, Resident Evil Village och Dead Space – jag måste lösa pussel för att få dem.

Stämningsfullt, grubblande och kärleksfullt anpassat från originalet, jag är glad att se Alone in the Dark nå sin fulla potential. Det kanske inte bryter någon ny mark när det gäller dess trogna överlevnadsskräckmaskineri, men det kompenserar mer än väl för det med levande karaktärer, miljöer och berättelser som drog in mig direkt.

Det finns en magnetisk konstighet om Derceto, både i hur du navigerar den och hur udda dess invånare är, som ibland kan kännas mer utomjordisk än drömsekvenserna. Det väcker en fråga: vilken är den verkliga världen och vilken är mardrömmen? Jag måste vänta till den 20 mars 2024 för att få reda på det, men jag är glad över att kunna leva med konstigheterna tills dess.