Mina första steg i The Axis Unseen är trevande. Jag dyker upp mitt i en vidsträckt skog med en pilbåge i handen och utan något minne av platsen eller vem jag är. En elgitarrs långsamma kluckande verkar matcha min hjärtfrekvens takt för takt när jag tar mig an min nya omgivning. Genom att avfyra en andepil kan jag spana efter faror, och dess överjordiskt blåa ljus översköljer den mörka terrängen med en sval filt av magi. Jag placerar en glödande markör på någon misstänkt struktur några hundra meter bort, och plötsligt slits jag bort från mitt spaningsuppdrag med en tung duns. Jag blir attackerad av en best med horn och något som ser ut som Bigfoot, och när jag snabbt snurrar på mushjulet för att byta till träpilar övergår den stämningsfulla gitarrmusiken plötsligt till en fullfjädrad metal-banger.
Så ser en vanlig dag ut i den mystiska, oförlåtande världen i The Axis Unseen. Spelet är ett indieprojekt från Just Purkey Games, med en före detta Skyrim- och Fallout-utvecklare i spetsen, och ställer spelarna mot en expansiv värld av fientliga varelser som är ute efter att sniffa upp dig. Jag har ännu inte upplevt alla vändningar i den namnlösa Hunters berättelse, men det finns en sak jag kan göra: jaga mitt byte i jakt på energikällor för att driva mina vapen, magi och en begynnande uppsättning hjälpsamma färdigheter – som förhoppningsvis kommer att få mig ur knepiga situationer lika snabbt som jag verkar hamna i dem.
Skarpskytten
(Bildkredit: Just Purkey Games)
Det jag kanske gillar bäst med Axis Unseen hittills är den onda blandningen av överlevnadsspel och hjärtklappande ögonblick av äkta terror. Upplevelsen förstärks av den ständigt närvarande musiken, som ökar eller minskar i takt med överhängande faror eller stridsmöten, och är en unikt sensorisk upplevelse som kräver min fulla uppmärksamhet.
Indie i rampljuset
(Bildkredit: Sunset Visitor, Fellow Traveller)
**1000xResist är en av spelvärldens bäst skrivna och mest fartfyllda berättelser
Det verkar inte finnas så mycket att titta på till att börja med. Ändlösa böljande jordkullar med enstaka blekvita stenar utgör den genomsnittliga terrängen på varje nivå, som nås genom att passera genom skimrande dörröppningar från ett säkert navområde. Men en snabb blick upp mot horisonten avslöjar gigantiska skelettrester som för tankarna till sedan länge döda monster som en gång strövade omkring i dessa trakter. Tack och lov är de varelser som lurar här nu mycket mindre – men de har fortfarande en rejäl slagkraft.
Mina första steg i The Axis Unseen är trevande. Jag dyker upp mitt i en vidsträckt skog med en pilbåge i handen och utan något minne av platsen eller vem jag är. En elgitarrs långsamma kluckande verkar matcha min hjärtfrekvens takt för takt när jag tar mig an min nya omgivning. Genom att avfyra en andepil kan jag spana efter faror, och dess överjordiskt blåa ljus översköljer den mörka terrängen med en sval filt av magi. Jag placerar en glödande markör på någon misstänkt struktur några hundra meter bort, och plötsligt slits jag bort från mitt spaningsuppdrag med en tung duns. Jag blir attackerad av en best med horn och något som ser ut som Bigfoot, och när jag snabbt snurrar på mushjulet för att byta till träpilar övergår den stämningsfulla gitarrmusiken plötsligt till en fullfjädrad metal-banger.
Så ser en vanlig dag ut i den mystiska, oförlåtande världen i The Axis Unseen. Spelet är ett indieprojekt från Just Purkey Games, med en före detta Skyrim- och Fallout-utvecklare i spetsen, och ställer spelarna mot en expansiv värld av fientliga varelser som är ute efter att sniffa upp dig. Jag har ännu inte upplevt alla vändningar i den namnlösa Hunters berättelse, men det finns en sak jag kan göra: jaga mitt byte i jakt på energikällor för att driva mina vapen, magi och en begynnande uppsättning hjälpsamma färdigheter – som förhoppningsvis kommer att få mig ur knepiga situationer lika snabbt som jag verkar hamna i dem.
Skarpskytten
(Bildkredit: Just Purkey Games)
Det jag kanske gillar bäst med Axis Unseen hittills är den onda blandningen av överlevnadsspel och hjärtklappande ögonblick av äkta terror. Upplevelsen förstärks av den ständigt närvarande musiken, som ökar eller minskar i takt med överhängande faror eller stridsmöten, och är en unikt sensorisk upplevelse som kräver min fulla uppmärksamhet.
Indie i rampljuset
(Bildkredit: Sunset Visitor, Fellow Traveller)
**1000xResist är en av spelvärldens bäst skrivna och mest fartfyllda berättelser
Det verkar inte finnas så mycket att titta på till att börja med. Ändlösa böljande jordkullar med enstaka blekvita stenar utgör den genomsnittliga terrängen på varje nivå, som nås genom att passera genom skimrande dörröppningar från ett säkert navområde. Men en snabb blick upp mot horisonten avslöjar gigantiska skelettrester som för tankarna till sedan länge döda monster som en gång strövade omkring i dessa trakter. Tack och lov är de varelser som lurar här nu mycket mindre – men de har fortfarande en rejäl slagkraft.