Jag skulle kunna slå vad om att jag är den enda personen som spelar The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom och blir påmind om Grand Theft Auto: Chinatown Wars. Jag spelade visserligen först det senare toppstyrda actionäventyrsspelet från 2009 på en annan av Nintendos handhållna konsoler – Nintendo DS – men de uppenbara, personliga jämförelserna för mig slutar där.
Tekniskt, visuellt, mekaniskt och tematiskt kunde dessa två spel verkligen inte vara mer olika. Men en likhet på marknivå kvarstår, och det är båda spelens förmåga att få dig att känna dig obetydlig och totalt värdelös i en värld som inget hellre vill än att svälja dig hel. Huvudpersonerna Link och Huang Lee är inte gjorda av samma virke på något sätt, men de tvingas båda kämpa mot oddsen från första början, som få andra berättelser i sina respektive spelserier.
Bortkastat
(Bildkredit: Nintendo)Bygg upp
(Bildkredit: Nintendo)
Byggnaden i Zelda: Tears of the Kingdom förändrar spelet, men Nintendo kan ha satt ribban för högt
Vertikalitet spelar en stor roll för Links tidiga snubblande i Tears of the Kingdom. I Breath of the Wild var vår orädde hjälte tvungen att klättra upp för molntorn från början för att låsa upp specifika delar av Hyrule-kartan – men det var korta resor som främst var utformade för att underlätta förvärvet av en glidflygare. Tears of the Kingdom börjar på liknande sätt, men när Link dyker upp 30 000 meter över havet på Great Sky Island utgör varje svävande plattform en potentiellt dödlig fallgrop. Nästan omedelbart tvingas Link klättra upp för knivskarpa bergstoppar, navigera genom livsfarliga forsar, motvind och överleva de kallaste klimaten i sin jakt på välsignelsernas ljus.
Även under de lugnare stunderna går handlingen mycket snabbare här än den någonsin gjorde i Breath of the Wild, inte minst när man närmar sig fiendens läger – dessa bastioner är nu fullpackade med fiender på flera nivåer, så att de uppmuntrar till kreativ användning av Links nya Fuse-, Ultrahand-, Recall- och Ascend-förmågor. Det är i de här stunderna när du får lite frihet i striderna som Tears of the Kingdom briljerar – och även om detta har varit sant under hela min nästan 40 timmar långa första genomspelning hittills, fanns det en särskild spänning i början, när jag var ordentligt underlägsen och grön, som har gått förlorad längs vägen.
(Bildkredit: Nintendo)
Alla som ens har ett litet intresse för Grand Theft Auto-serien känner till att varje spel bygger på att man blir rik på sin lott. Det är sant för alla spel, både huvudspel och sidospår, att hjälten i berättelsen börjar fattig och arbetar sig upp (eller i fallet med GTA 5:s Michael De Santa, tillbaka) till toppen; från ett liv i relativ misär till ett liv i överflöd och överdåd. Detsamma gäller för Grand Theft Auto: Chinatown Wars, men i det här spelet är inlärningskurvan brantare än i motsvarande crime sim-spel, eftersom huvudpersonen Huang Lee dras allt djupare in i droghandeln.
Till en början gör han det lite motvilligt, innan det blir hans levebröd och hans skändliga väg till lyxlivet. I början av spelet hade jag dock inga pengar att röra mig med, så jag rånade civila på gatan på deras småslantar. Jag hotade spritbutiker med pistol för att få det som fanns i kassan och använde mina magra pengar till att köpa hårda droger som jag sålde i gathörnen. Det var naturligtvis ett hemskt sätt att ta sig fram på, men som veteran i GTA-serien var det också det första spelet som fick mig att arbeta så hårt för att få till det minsta lilla.
Täck mig
(Bildkredit: Nintendo)
”Jag är inte säker på att jag någonsin kommer att nå de tidiga topparna igen i Hyrule, men jag är glad över att ha haft dem – och ännu gladare över att fortsätta söka.”
Så när jag slog läger i det långa gräset mitt emot ett Bokoblin-fäste i Hyrule, med tre hjärtan till mitt namn, en pinne med en sten smält fast i änden och ett grytlock som sköld, påmindes jag om Huang Lee som gjorde rån på gamla män på gatorna i Liberty City. Känslan av att flyga så nära ett misslyckande var oslagbar, med vetskapen om att varje drag måste planeras minutiöst för att jag inte skulle hamna i bakhåll och dödas. Ofta vägde jag värdet av att storma ett 10 man starkt högkvarter mot storleken på dess skattkista som jag, om allt gick väl, till slut skulle plundra bland mina fienders döda kroppar.
Några dussin timmar senare, med flera fler hjärtbehållare till mitt namn, ett ordentligt grepp om mina förmågor och tillgång till några av spelets dödligaste vapen, är möten av den här typen inte längre lika spännande i Tears of the Kingdom. Och även om jag förstår att detta gäller för de allra flesta videospel, har få spel fått mig att jaga draken på samma sätt – vilket är ett bevis på hur väl Tears of the Kingdom tar in dig, och sedan fortsätter att dingla moroten framför dig när du marscherar in i dess mittspelszoner och berättelser.
Elden Ring var det senaste spelet av liknande storlek som slukade min tid som Tears of the Kingdom har gjort, men även om det finns få tidiga bosstrider som skakar om dig på samma sätt som mötet med Limgraves Tree Sentinel, gör det faktum att det kan kringgås helt att det blir lättare att väga risk och belöning. Men i Tears of the Kingdom – precis som i Grand Theft Auto: Chinatown Wars – är de hårda striderna bara för lockande för att kringgå. Jag är inte säker på att jag någonsin kommer att nå de tidiga topparna igen i Hyrule, men jag är glad över att ha haft dem – och ännu gladare över att fortsätta leta.
26 spelutvecklare förklarar varför Zelda: Tears of the Kingdom kommer att bli omtalat i åratal.