Final Fantasy 12 var så före sin tid. Något ironiskt var det faktiskt så att många av de aspekter som spelet kritiserades för när det släpptes 2006 ansågs vara dess styrkor när The Zodiac Age äntligen kom. Det var definitivt en avvikelse från det vanliga, men Final Fantasy 12 är, och har alltid varit, stärkt av sina mer ovanliga element, av vilka många aldrig har dykt upp igen.
Det finns till exempel fortfarande inga andra spel som låter dig koda dina gruppmedlemmar rakt av för att underlätta för dig. Men det omstridda Gambit-systemet ger dig nästan fullständig kontroll över ditt teams instruktioner och prioriteringar med en lista över om-tillstånd som du normalt skulle förvänta dig i ett Excel-kalkylblad. AI:n kommer inte att fatta några oförklarliga beslut om att kasta Blind istället för Cure här!
De enda dumma besluten är dina egna, när du inser att du av misstag har ställt in saker för att kasta eld på skadade partimedlemmar. Och även om detta tidigare har lett till kritik om att spelet i princip spelar sig självt, om du verkligen vill finjustera dina Gambits så att gruppen är nöjd med att göra sin egen sak medan du går och gör en kopp te, måste du lägga ner arbetet för att få det att hända. När allt kommer omkring måste du köpa alla kriterier individuellt.
Licens för att gil
(Bildkredit: Square Enix)Prenumerera!
(Bildkredit: Future, Remedy)
Den här artikeln publicerades först i tidningen PLAY – prenumerera här för att spara på omslagspriset, få exklusiva omslag och få tidningen levererad till din dörr eller enhet varje månad.
Vilket leder vidare till FF12:s andra karaktäristiska system, licensnätet. I en värld där den högsta nivån av kejserliga soldater är Judge Magister är det inte så konstigt att ingen vill bli påkommen med att bära ett olagligt armband, så licenser krävs för varje svärd, trollformel och färdighet. Du måste välja – och betala för – varje licens för varje karaktär separat, och sedan betala igen för den faktiska utrustningen. Åtminstone kostar bara det senare gil, men det är fortfarande plötsligt förståeligt varför alla i Ivalice är panka.
Det kan dock vara kriget. Du kommer inte att få några licenser genom att bekvämt levla upp mitt i fängelsehålan heller. Köpte du ingen licens för en trollformel som botar gift innan du gick in i gruvorna? Det var synd. Om du har tur kastar din gäst barmhärtigt ett motgift till dig, men räkna inte med det. Final Fantasy-serien är inte främmande för att folk glider in och ut ur gruppen när handlingen kräver det, till och med så att de arbetar med fienden i enstaka strider.
FF12 tar detta ett steg längre med sitt fullständiga gästsystem. Inte nog med att flera partimedlemmar till en början ansluter sig till dig på en tillfällig och inte kontrollerbar basis (det tar ett tag att få ihop hela gänget och är villiga att göra som du säger), utan många andra karaktärer kliver in längs vägen, från hela FF12:s komplexa politiska spektrum. Det inkluderar slumpmässigt utvalda jägare som gör sin egen grej och hjälper dig om du är i närheten, vilket ytterligare fördjupar den rika och livliga värld som sträcker sig långt bortom huvudberättelsen även inom spelets ramar.
(Bildkredit: Square Enix)
”FF12 har en mycket mer gråtonad inställning till berättandet än vissa av sina seriebröder, och väljer att bortse från gott och ont och världens undergång för att istället fokusera på frihet, suveränitet och politiska intriger.”
Oavsett om du kämpar för att rekrytera Espers, jagar Marks för klanen eller snubblar in i valfria bossar och fängelsehålor som är alldeles för starka för dig, har du möjlighet att lära dig om världen, dess historia och dess folk allt eftersom, utan att det kastas på dig hela tiden. Allt detta bidrar till känslan av att Ivalice är en enorm värld och att din resa är lång (du kan bokstavligen gå oavbrutet från ena änden av kartan till den andra).
FF12 har en mycket mer gråtonad inställning till berättande än några av sina seriebröder, och väljer att bortse från gott och ont och världens undergång för att istället fokusera på frihet, suveränitet och politiska intriger. I Kurosawas The Hidden Fortress finns det gott om hemliga identiteter och alla, från dina gruppmedlemmar till de interagerbara NPC:erna, försöker bara ta sig fram i en värld som blir allt svårare att leva i.
I grund och botten finns det inga tydliga goda eller onda, bara en envis kackerlacka till kejsare som har mycket makt (och en del mycket bra hjälp), och spelet tvekar inte att påminna oss om att krigets fasor inte är kräsna när det gäller vem de drabbar. På många sätt är det för världspolitiken vad FFVII är för miljöfrågor och ekonomisk politik: ett slag i magen förpackat i en magitech-miljö.
Finns din favorit med på vår lista över de bästa Final Fantasy-spelen genom tiderna?