På vissa sätt känns det som om Super Mario RPG kastar ut Nintendos regelbok – även om det börjar i bekant territorium. Prinsessan Peach sköter sina egna affärer när Bowser kommer och kidnappar henne. Jag har sett det här scenariot många gånger tidigare, och med Mario i het jakt skulle du bli förlåten för att tro att du är på väg ut på ännu ett räddningsuppdrag, inte olikt de plattformsspel som kom före det. Men när en ny skurk som kallas Exor dyker upp – i form av ett gigantiskt svärd – blir det snabbt tydligt att du har ett äventyr av ett annat slag framför dig. Och det här är allt annat än bekant.
Det är egentligen helt logiskt. Det här var det allra första Mario RPG, och när rörmokaren tar steget från plattformsspel till actionrollspel får du se nya sidor av karaktärer som Bowser och Peach. Spelet består av en serie minispel och turordningsbaserade strider över en världskarta med olika platser, och du kastas in i ett svamprike fullt av roliga NPC:er, fräcka skämt och fåniga upptåg. Och som någon som aldrig spelade originalet från 1996 kan jag bara inte komma över hur härligt udda allt är.
Att ta ut svängarna
(Bildkredit: Nintendo)BRA PÅ PAPPER
(Bildkredit: Nintendo)
Paper Mario The Thousand Year Door var ett hysteriskt mörkt skämt som vi inte förväntade oss att Nintendo någonsin skulle dra igen
Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men Super Mario RPG har alltid varit en del av Mario-historien som jag har varit nyfiken på. Det ursprungliga Super Mario RPG släpptes först i mitten av 90-talet på SNES i Nordamerika och Japan, men kom inte till Europa förrän 2008 års Wii-port. Trots att jag ägde ett Wii, och senare ett Wii U (som också blev hem för det klassiska äventyret), gick det mig helt förbi. Jag är ett stort rollspelsfan, och efter att ha hört så mycket om dess okaraktäristiska humor och unika gruppmedlemmar, innebar remaken en möjlighet för mig att äntligen få uppleva det själv. Jag kan inte tala om vilka förbättringar det har jämfört med originalupplevelsen – läs vår Super Mario RPG-recension för att få en bättre känsla av det – men som nykomling kan jag säga att jag är så glad att jag äntligen har fått kolla in den här märkliga delen av Mario-historien.
Det finns definitivt några paralleller till Paper Mario här. Som Marios första RPG har det en liknande gruppindelning och turordningsbaserad stridsstil, men det känns helt annorlunda i andra avseenden. Efter att ha brutit dig loss från den klassiska vägen att jaga Bowser kastas du in i ett äventyr där du hoppar från område till område och klarar av labyrintliknande, fiendefyllda platser, minispel och bosstrider. Minispelen sträcker sig från en tävling med Yoshi, till en bana där du hoppar över tunnor, och en järnvägsvagnsektion där du försöker säkra så många mynt som möjligt. Det finns så många exempel att det känns som en serie mindre spel på olika platser, vilket gör att det känns som en ganska varierad upplevelse överlag.
Hela spelkänslan är annorlunda än i de flesta Mario-äventyr, med NPC:er som kommer med repliker som är riktigt roliga att skratta åt. Från en padda som pratar om att lämna en bazooka hemma (du vad, nu?), till att leka med dockliknande versioner av karaktärer med den minnesvärda kid Gaz, det finns så många fåniga interaktioner, antydningar och fåniga upptåg som fångade mig med överraskning. Det är verkligen höjdpunkten med att spela Super Mario RPG, och om du är ny som jag är, råder jag dig att prata med absolut varje NPC du stöter på; du vet aldrig vad de kan säga eller göra.
Du kanske fortfarande är på uppdrag att hitta Peach till att börja med, men det varar inte. Faktum är att Peach och Bowser har olika roller att spela, vilket kom som en trevlig överraskning. Nu står du inför Smithy-gänget och ska reparera Star Road och sätta stopp för den skarpa fienden Exor. Du behöver dock inte göra det ensam. Mario får snart sällskap av följeslagare som alla har sina egna motiv för att samarbeta med dig på ditt uppdrag. Från den lilla molnliknande Mallow till dockan Geno, jag är också glad över att Bowser och Peach ansluter sig till dina led längre fram.
Ja, skurken som jag så ofta är van vid att möta och prinsessan som jag brukar rädda slåss faktiskt tillsammans med mig, med sina egna unika krafter att leka med. Mario måste alltid vara med i sällskapet, men du kan ha två andra följeslagare med dig, och du kan byta ut dem för att få ut det mesta av deras förmågor mot fienderna. Mallow är till exempel en hjälpsam helare, medan Bowser känns så tankfull som man kan förvänta sig och utdelar kraftfulla slag med sina mäktiga klor.
Vänlig, eld
(Bildkredit: Nintendo)
”Utanför NPC:erna älskar jag hur Super Mario RPG visar upp en annan sida av karaktärer som tidigare har varit ganska endimensionella.”
Inte helt olikt Paper Mario kan de också utrusta sig med vapen för att verkligen slå på stort. Från början påminner striderna mig om spel som Dragon Quest. Speciellt eftersom du trycker på en knapp vid precis rätt tidpunkt för att blockera eller landa en mer effektiv träff, vilket ger din speciella Gauge-rörelse kraft. Denna unika rörelse varierar, med en som ger dig ett extra föremål, medan en annan ser hela gruppen arbeta tillsammans för att landa ett kraftfullt slag mot en fiende. Det senare påminner om Pep Powers i Dragon Quest, som jag alltid älskade för känslan av lagarbete och kamratskap som de visade upp.
Utanför NPC:erna älskar jag hur Super Mario RPG visar upp en annan sida av karaktärer som tidigare varit ganska endimensionella. Naturligtvis är detta inget nytt nuförtiden tack vare senare utgåvor, men även utan sammanhanget när detta ursprungligen släpptes, får jag en sådan kick av porträtteringen av sådana som Bowser. Som en antihjälte som motvilligt hjälper Mario efter att ha blivit utkonkurrerad av en ännu större fiende, försöker Bowser ständigt rädda ansiktet inför sin långvariga rival, vilket skapar några mer genuint roliga stunder. Han är inte längre en orädd fiende. Han har sina egna problem. På samma sätt är det kul att se prinsessan Peach smyga ut ur slottet för att hjälpa dig att återställa Star Road.
Den omarbetade versionen av spelet för Switch är en välkommen utgåva i min bok. Som en del av historien som jag känner att jag alltid har missat, är jag glad att detta har gett mig chansen att äntligen uppleva detta off-beat äventyr. Det kanske inte riktigt kan mäta sig med de senaste årens mer moderna Mario-spel, men det fick mig att skratta hela tiden och överraskade mig så mycket mer än jag hade förväntat mig.
Satsa på de bästa RPG-spelen som stjäl fritid just nu