Risk of Rain släpptes ursprungligen i november 2013, och under flera år efter det hade det den åtråvärda positionen att vara en av de få roguelikes som jag alltid hade installerade på Steam – min personliga kortlista över bästa roguelikes. Till och med efter att ha rullat krediter dussintals gånger hoppade jag fortfarande halvregelbundet tillbaka in för en snabb körning, antingen solo eller med några vänner, trots de gudomliga co-op hangups. Sedan fick vi Risk of Rain 2 2019, som på ett mästerligt sätt omvandlade originalets spelslinga till en 3D-shooter och helt tog över co-op-utrymmet för en liten stund. Nu har den senaste utgåvan av Risk of Rain Returns fört oss tillbaka till ursprunget för denna lilla roguelike-juggernaut, och det är verkligen Risk of Rain 1.5 – mer grejer, bättre konst och inga gudomliga co-op-hangups.
Bättre än du minns
(Bildkredit: Hopoo / Gearbox)
Det sägs ofta att det bästa en remake kan göra är att få ett gammalt spel att se ut och kännas lika bra som dina minnen av det, vilket oundvikligen kommer att överdriva hur bra det gamla spelet faktiskt var. Risk of Rain Returns klarar den ribban med en jetpack, dubbelhoppsfjäder och en extra eftermonterad efterbrännare. Det är den slutgiltiga versionen av det ikoniska roguelike-spelet. Grafiken är ljusår bättre än i originalet, och en injektion av nya föremål och spelbara karaktärer har gett spelet en variation som når upp till den höga standarden i Risk of Rain 2.
Att se den här serien hoppa från 2D till 3D och nu tillbaka till 2D utan ett enda snedsteg känns som att se en dinosaurie bli en fågel och sedan gå tillbaka till att vara en ännu coolare dinosaurie. Det är verkligen en designmässig bedrift. Trots en hel dimension av avvikelser känns kärnan i spelet på något sätt densamma. Det är den hektiska balansen mellan att plundra och skjuta, kita och slåss, ständigt väga värdet av mer utrustning mot mer tid på den svårighetsgraderande klockan – och oundvikligen dö när du gör fel, girigt val.
Jag saknar det visuella spektaklet från Risk of Rain 2 när man ser sin karaktär bli synligt överbelastad med absurda föremål som sitter fast på dem som fjädrar på tjära, men ingen annan roguelike gör föremålsstapling som Risk of Rain. Med Returns har 2D-versionen fått tillgång till ett veritabelt Fort Knox av trasiga föremål, många av dem hämtade från Risk of Rain 2, men med nya användningsområden i sidledsrullande strider. Att låsa upp några föremål efter varje omgång är som alltid en av de mest spännande delarna av spelet, nu med extra krydda i form av ett riktigt härligt användargränssnitt. Att aktivt försöka låsa upp specifika föremål genom att leta upp dem i spelloggen och sedan utföra absurda stunts som att stå i lava i en minut i sträck ger också en lite vild känsla till banorna.
Få ihop bandet igen
(Bildkredit: Hopoo / Gearbox)
Detsamma gäller för de nu 15 spelbara överlevarna i Returns. Mina gamla favoriter, Huntress och Sniper, sparkar fortfarande mer röv än Doom Guy och Kratos stövlar tillsammans, och nu har jag fascinerande nykomlingar som Pilot att bemästra också. Med det sagt är Risk of Rain 2:s backportade rollbesättning lite ojämn. Den elementära trollkarlen Artificer känns till exempel bra, medan Loader – min Risk of Rain 2-huvudperson – är en skugga av sitt forna jag. Loader är i princip Sigourney Weaver som hon ser ut i Aliens klimakscen där hon robotbekämpar Xenomorph-drottningen, förutom med en snygg gripkrok som läggs till på mech-exosuiten. Att stå på plats och slåss med killar förmedlar inte det lika bra som att svänga runt i 3D-miljöer som mecha-Spider-Man, men jag antar att det är en begränsning av dimensionerna.
Jag saknar fortfarande fyra överlevare i skrivande stund, och jakten på dem är fortfarande den ultimata moroten att jaga. Jag måste till att börja med slå spelet några gånger till och även samla på mig några riktigt löjliga föremålssamlingar. Detta understryker den fascinerande utvecklingskurvan i Risk of Rain som är ännu bättre i Returns. Du gör inte permanenta framsteg på samma sätt som i roguelikes som Hades eller Vampire Survivors eller Dead Cells, för att bara nämna tre av mina favoriter. Kraftnivån förblir densamma, men taket blir högre när du får nya föremål och överlevare. Men det är alltid bara fler saker du kan hitta. Du börjar alltid som samma karaktär med samma statistik och inga föremål, och stirrar på samma klocka som skrämmande nog rör sig mot svårighetsgrader med namn som ”Jag kommer för dig.”
(Bildkredit: Hopoo / Gearbox)
Tja, jag säger att de är desamma, men Survivors har faktiskt fått en stor förändring i Returns. Risk of Rain 2 lade till alternativa färdigheter som låter dig skräddarsy din spelstil lite finare, och Returns har gett hela rollbesättningen samma behandling. Detta ger ännu fler upplåsningar att jaga – bakom rejäla utmaningar som ”samla 300 föremål” och ”besegra 3 000 fiender” – och ytterligare ett lager av omspelningsvärde som inte fanns i originalspelet. Det är ett riktigt trevligt tillskott till progressionstakten; även en ny färdighet kan dramatiskt förändra hur en karaktär känns, särskilt om det är deras mobilitetsteknik.
Risk of Rain Returns är samma 2013-utgåva under huven, men det faktum att jag inte bara är villig utan pinsamt ivrig att slå det en zillion gånger till talar för hur tidlöst det underliggande spelet är. Det känns som den typ av remake som bara kan göras efter 10 år, med alla uppdateringar och lärdomar och en uppföljare som är rankad som-52-för-alla-tid-Steam-reviews. Musklerna och pengarna från seriens stora framgång har använts på ett genomtänkt sätt här, och det är fantastiskt att se en helt ny publik få uppleva en bättre version av samma utgåva från 2013.