Starfield är massivt. Om du har så mycket som doppat tån i Bethesdas interstellära action-RPG sedan lanseringen, vet du redan detta. Det är utvecklarens första nya spelserie på 25 år och tar allt de lärt sig från sina systerfranchises, The Elder Scrolls och Fallout, och tar sig bortom stratosfären till den vidsträckta rymden.
Resultatet är en massa utforskbara galaxer, främmande planeter, sci-fi-städer och otaliga andra intressanta (eller inte så intressanta) platser utspridda över hela kosmos, där var och en är annorlunda än den andra. Och precis som i Skyrim och Fallout 4 är frihet och val en av Starfields mest försonande egenskaper – om du kan se det, antingen i siktlinjen eller via kartskärmen, kan du nästan säkert besöka det.
Jag upplevde den här känslan av utforskande förundran första gången när jag spelade Novagen Softwares Mercenary 3 på min pappas Atari ST-hemmadator 1992, och jag har längtat efter den här känslan av nyfikenhetsdriven vördnad ända sedan dess. Vissa spel har kommit nära under de 31 år som gått sedan dess, men inget har fått den där nomadiska klådan att klia som Starfield under de senaste veckorna.
Bland stjärnorna
(Bildkredit: Bethesda Game Studios)Huvud-till-huvud
(Bildkredit: Larian)
Starfield vs Baldur’s Gate 3: Vilket av årets största RPG-spel ska du spela först?
Det är värt att säga direkt att jag inte är riktigt lika förtjust i Bethesdas senaste som i vår Starfield-recension. Personligen ser jag Starfield som mer av en bristfällig pärla; ett enormt ambitiöst företag som kan vara magnifikt ett ögonblick och vardagligt nästa. Det är ett fantastiskt Bethesda-spel, absolut, men kanske inte det allra bästa i sitt slag – många av dem har skapats av Bethesda själva under de senaste 15 åren. Starfield är inte ”Skyrim i rymden”, som Todd Howard en gång sa för ett par år sedan, men det trivs absolut i sina tystaste stunder eftersom få studior gör implicit fruktan som Bethesda. Områden där det är helt oöverträffat är dock i sin storlek, skala och statur.
Du kanske tycker att mitt påstående om att jag senast inspirerades av utforskning i videospel för 30 år sedan är en överdrift, men det är det inte. Jag var bara sex år gammal 1992, och därför är jag väl medveten om att nostalgi kan ha förvrängt mina minnen. Men Mercenary 3 (Mercenary III: The Dion Crisis, för att ge det dess söndagsnamn) var långt före sin tid.
Mercenary 3 spänner över inte bara en utan flera planeter och låter dig vandra runt i ett vidsträckt universum fyllt med taxiservice, busslinjer och människor att konversera med. När huvudpersonen anländer till Eris hamnar han i en häktescell på grund av ett ”missförstånd”. Du får en halvhjärtad ursäkt, du släpps ut på gatan och du blir tillsagd att besöka en kille som heter PC BIL. Du får veta att president Margaret har nått slutet av sin politiska mandatperiod. Du får veta att det ska hållas val. Den här PC BIL kan man inte lita på. Han kandiderar till ämbetet och vrider skruven åt en pervers agenda. Och bara du kan stoppa honom.
(Bildkredit: Novagen)
Med det i åtanke kommer du att vandra runt på flera planeter till fots, med bil, buss (tajma din klocka efter en tidtabell) och rymdskepp i ditt försök att hindra BIL. Du kommer att avslöja BIL:s olagliga affärer med skatteflykt, olagliga gruvkontrakt, manipulation av pressen och, i slutändan, konspiration för att begå mord. Du kommer att ställa upp mot honom i den politiska kampen och utsättas för en smutskastningskampanj av enorma proportioner. Tidningarna kommer att trycka förtalshistorier om din karaktär. BIL:s privata flotta av spionskepp kommer att börja dyka upp i skyn. Allt detta händer i ett spel från 1992 som ser ut som ovan och vars centrala antagonist ser ut så här:
(Bildkredit: Novagen)
För att besegra BIL, med polygonalt ansikte och allt, måste du muta pressen, förläggarna och programföretagen. Du anlitar en privatdetektiv för att gräva fram smuts om detta formidabla kryp. Du riggar hans kasinon och gör honom bankrutt. Du mutar byggföretag, bygger fängelser och fängslar honom mot hans vilja, samlar sprängämnen och genomför ett lönnmord – och reser över hela universum för att göra det.
Redan som sexåring minns jag tydligt hur jag överväldigades av storleken och omfattningen på Mercenary 3 och hur jag intensivt tittade på när min pappa kämpade för att få bukt med en sådan hjärtlös jävel till tv-spelsskurk. I det ögonblicket minns jag att jag till hälften förstod videospelens kraft och potential – ett minne som jag utan tvekan har förskönat i mitt huvud sedan dess.
Men det minnet har hållit i sig, och även om Skyrim, GTA Online, Minecraft och några av de bästa open world-spelen jag har spelat sedan dess har visat upp liknande ambitionsnivåer, är det Starfield som verkligen har tagit mig tillbaka i tiden. Fallout, No Man’s Sky och Cyberpunk 2077 har kommit närmast i sina sci-fi-, retro-futuristiska inramningar, men inget har imponerat riktigt som Starfield – och dess möjligheter att visa och berätta är vad som placerar det högst upp på högen.
Till oändligheten
(Bildkredit: Bethesda)
”Kommer Starfield fortfarande att dominera RPG-samtalet under de kommande åren på samma sätt som dess indirekta föregångare Skyrim har gjort?”
Det är en väldigt personlig sak, men jag älskar att hitta den högsta tillgängliga punkten på en öppen världskarta innan jag väljer en viss plats på avstånd och försöker göra mitt yttersta för att ta mig dit levande och njuta av de djur, landskap och/eller fiender som jag stöter på längs vägen. Ur ett praktiskt perspektiv ger vandringen till och från dessa utsiktspunkter en bättre förståelse av själva kartan – men det är alltid något jag tycker är underbart med att veta att just den lilla markplätten, den förfallna bondgården, den till synes övergivna ön som jag kan se från min perch kan nås och utforskas, bara för att. Det kanske inte finns något av värde där vid ankomsten (ganska ofta finns det inte det) men jag njuter av det faktum att det kan göras i den här typen av spel.
I Skyrim, till exempel, upptäckte jag först Oghma Infinium-boken genom att snubbla över Septimus Signus utpost efter att ha sett den från taket på College of Winterhold. I Fallout New Vegas planerade jag minutiöst ett bakhåll mot Caesars legion från bergen öster om deras läger. I The Witcher 3 klättrade jag upp på Kear Trolde-bron i Skellige bara för att kunna hoppa ner i vattnet nedanför, för varför i helvete inte?
Och i Starfield – medan många av dessa expeditioner är utspridda mellan kartstudier, interstellär tomgångskörning och planetmätning – har jag, precis som de mest orädda spelarna bland oss, upptäckt en helt ny värld mogen för plundring och skövling. Kommer Starfield fortfarande att dominera RPG-konversationen under de kommande åren på samma sätt som dess indirekta föregångare Skyrim har gjort? Vi är säkert för nära för att säga något om det just nu, men det kommer att krävas en del för att gå större och djärvare ut i rymden som Bethesdas senaste. Vem vet, kanske kommer jag att sjunga Starfields lov år 2054 – på samma sätt som jag känner för Mercenary 3 idag.
Vill du ha 25 av de bästa rollspelen som finns tillgängliga just nu? Självklart vill du det! Följ den här länken för att kolla in dem