Jag är normal när det gäller Dragon Age, vilket är en normal sak för normala människor att säga om en RPG-franchise för videospel. Jag har spelat och älskat varje del som utvecklaren BioWare har gett ut, sammanställt en kritisk sammanställning om det populärt förtalade Dragon Age 2 och kör – nutid – ett helt normalt antal (tre, i en delad miljö, där den längsta har börjat för nästan ett decennium sedan) samtidiga bordskampanjer med Green Ronins Dragon Age-system.
Men att säga att mina förväntningar på Dragon Age: The Veilguard, som kommer att släppas nästan 10 år efter Inquisition, var höga när jag gick in på ett förhandsgranskningsevenemang på plats tidigare denna månad är tekniskt felaktigt. Mellan Inquisition och Veilguard producerade BioWare i slutändan Anthem och Mass Effect: Andromeda, som båda misslyckades med att leva upp till förväntningarna, och olika rapporter genom åren, även tagna med flera saltkorn, har inte reflekterat vänligt över Veilguards egen produktion. Och då har vi inte ens kommit in på mina egna mer personliga sår och besvikelser – även om det känns viktigt att erkänna att jag skickade ett sms till en grupp på fyra andra personer: ”De lät Mary Kirby gå??” i augusti 2023.
Det skulle vara mer korrekt att säga att mina förväntningar var dämpade. Vad är ens Dragon Age 2024, tänkte jag för mig själv inför evenemanget. Jag undrade om BioWare äntligen hade lyckats få ihop det som var kulmen på så många berättelser och år av arbete, eller om det skulle falla sönder som flera av utvecklarens andra projekt. Jag hade stålsatt mig och förberett mig för möjligheten att det senaste spelet i en franchise som faktiskt betydde något för mig skulle missa målet, samtidigt som jag räknade på just hur långt ifrån det kunde vara.
Efteråt – och förutsatt att resten av spelet är lika bra om inte bättre än det jag spelade – har jag dock kommit att tro att ja, jag kan och kommer gärna att spela det senaste och bästa Dragon Age i ytterligare 10 år om det behövs. Berättelsen, så mycket som jag har sett, är lika episk och förödande, följeslagarna är övertygande och det är mekaniskt mycket mer expansivt på vissa sätt medan det är stramare på andra.
I efterhand tror jag inte att det var helt fel att oroa mig med tanke på… ja, allt. Men ungefär sju timmar med Dragon Age: The Veilguard, från början av spelet genom olika delar av vad utvecklarna kallade ”Act 1”, har lugnat alla rädslor jag hade, och jag misstänker att det kommer att göra detsamma för alla andra i en liknande båt vid full release.
Efteråt – och förutsatt att resten av spelet är lika bra om inte bättre än det jag spelade – har jag dock kommit att tro att ja, jag kan och kommer gärna att spela det senaste och bästa Dragon Age i ytterligare 10 år om det behövs. Berättelsen, så mycket som jag har sett, är lika episk och förödande, följeslagarna är övertygande och det är mekaniskt mycket mer expansivt på vissa sätt medan det är stramare på andra.
I efterhand tror jag inte att det var helt fel att oroa mig med tanke på… ja, allt. Men ungefär sju timmar med Dragon Age: The Veilguard, från början av spelet genom olika delar av vad utvecklarna kallade ”Act 1”, har lugnat alla rädslor jag hade, och jag misstänker att det kommer att göra detsamma för alla andra i en liknande båt vid full release.