Är det bara jag, eller finns det något mycket tillfredsställande med att klä din karaktär i ett RPG som vad som helst som världens motsvarighet till en normal person är? Personligen, om inte straffet för att ignorera optimering är helt brutalt, går jag in i slagsmål i vad som helst som motsvarar jeans och flanell, oavsett statistik. Och när någon dyker upp i en gyllene bröstplåt och eldhjälm, eller LED-belysta cyberbodys… Ja, de kan inte låta bli att verka lite fåniga nu. Men varför är det så?
När jag spelade om Ghost of Tsushima inför PC-utgåvan kom jag ihåg att den här vanan verkligen kom fram. Det första ”rustningssetet” du får i det spelet är bara några lätta resekläder, ganska obetydliga jämfört med de utsmyckade kabutos och cuirasses du får senare. Tillsammans med en bred stråbondehatt ser Jin i princip ut som alla andra, bara en i mängden. Senare börjar du låsa upp utrustning som är mer passande för en fruktad hämnare – ghoulish ansiktsmasker och förfädernas plåtrustning – men jag tyckte att jag var ganska ljummen på de sakerna och gick alltid tillbaka till kläderna och stråhatten.
Stil över substans
(Bildkredit: Sucker Punch)
Men det var bara början. Det hände igen när min Baldur’s Gate 3 Monk tillbringade större delen av kampanjen i de mest obeskrivliga lägerkläderna jag kunde hitta för dem: en lätt tunika och byxor som kändes som Faeruns svar på joggingbyxor och en t-shirt. Visserligen lämpar sig munken mer för detta val, eftersom det är en klass som undviker utrustning och rustning till förmån för obeväpnad strid, men det vanliga valet för en sådan karaktär är eleganta, fritt flytande kläder, inte en hamnarbetares reservdelar. Samma sak hände igen i Cyberpunk 2077, där V slöade runt i Night City i en bomberjacka direkt från välgörenhetsbutikernas lågprisfack, och min Sea of Thieves-avatar var aldrig gladare än när han var klädd i slitna shorts och en sliten väst och avvisade de olika fjäderhattarna som spelet drev mig mot.
Många kallar den här typen av saker för ”modesjälar”, där en karaktärs rustning väljs för stil snarare än statistik, men jag är inte säker på att det är exakt vad som händer här – främst för att mina karaktärer aldrig ser särskilt snygga ut. De tidigare nämnda gyllene kostymerna och förbeställningsutrustningen jag harpade på – * de * känns mer som modesjälarnas tankesätt i aktion. Att ha någon glamorös cape och metallvingar skiljer sig mycket från den pragmatiska, funktion över form-utrustning som jag gillar att se karaktärer fyllda i.
(Bildkredit: Sällsynt)
Är det bara jag, eller finns det något mycket tillfredsställande med att klä din karaktär i ett RPG som vad som helst som världens motsvarighet till en normal person är? Personligen, om inte straffet för att ignorera optimering är helt brutalt, går jag in i slagsmål i vad som helst som motsvarar jeans och flanell, oavsett statistik. Och när någon dyker upp i en gyllene bröstplåt och eldhjälm, eller LED-belysta cyberbodys… Ja, de kan inte låta bli att verka lite fåniga nu. Men varför är det så?
När jag spelade om Ghost of Tsushima inför PC-utgåvan kom jag ihåg att den här vanan verkligen kom fram. Det första ”rustningssetet” du får i det spelet är bara några lätta resekläder, ganska obetydliga jämfört med de utsmyckade kabutos och cuirasses du får senare. Tillsammans med en bred stråbondehatt ser Jin i princip ut som alla andra, bara en i mängden. Senare börjar du låsa upp utrustning som är mer passande för en fruktad hämnare – ghoulish ansiktsmasker och förfädernas plåtrustning – men jag tyckte att jag var ganska ljummen på de sakerna och gick alltid tillbaka till kläderna och stråhatten.
Stil över substans
(Bildkredit: Sucker Punch)
Men det var bara början. Det hände igen när min Baldur’s Gate 3 Monk tillbringade större delen av kampanjen i de mest obeskrivliga lägerkläderna jag kunde hitta för dem: en lätt tunika och byxor som kändes som Faeruns svar på joggingbyxor och en t-shirt. Visserligen lämpar sig munken mer för detta val, eftersom det är en klass som undviker utrustning och rustning till förmån för obeväpnad strid, men det vanliga valet för en sådan karaktär är eleganta, fritt flytande kläder, inte en hamnarbetares reservdelar. Samma sak hände igen i Cyberpunk 2077, där V slöade runt i Night City i en bomberjacka direkt från välgörenhetsbutikernas lågprisfack, och min Sea of Thieves-avatar var aldrig gladare än när han var klädd i slitna shorts och en sliten väst och avvisade de olika fjäderhattarna som spelet drev mig mot.
Många kallar den här typen av saker för ”modesjälar”, där en karaktärs rustning väljs för stil snarare än statistik, men jag är inte säker på att det är exakt vad som händer här – främst för att mina karaktärer aldrig ser särskilt snygga ut. De tidigare nämnda gyllene kostymerna och förbeställningsutrustningen jag harpade på – * de * känns mer som modesjälarnas tankesätt i aktion. Att ha någon glamorös cape och metallvingar skiljer sig mycket från den pragmatiska, funktion över form-utrustning som jag gillar att se karaktärer fyllda i.
(Bildkredit: Sällsynt)