Vad spelar du den här veckan? Det känns som om hela världen har spelat antingen Baldur’s Gate 3 eller Starfield i en evighet. De mest förvirrade bland oss – inte minst GR+:s egen Heather Wald – spelar båda. På samma gång. Och det får min hjärna att brista lite. Mig? Jag har varit stjärnbunden av Bethesdas galaxomspännande rymdopera, men jag måste erkänna att jag har blivit lite avundsjuk av att höra märkliga berättelser om hur man uppvaktar bläckfiskhövdade knäppskallar, korta kungar som kysser demondamer och är fruktansvärt, hemskt, oresonligt elaka i Larians D&D-inspirerade high fantasy-fiefdoms.
Med så många snygga och kunniga berättelser som redan har delats bland GamesRadar+-personalen, tänkte jag på hur jag skulle vilja närma mig Baldur’s Gate 3, med tanke på att jag nu äntligen har fått lite tid att dyka in i det. Och jag skulle gärna vilja berätta för dig att jag har skämts över att vara en total skitstövel mot alla jag har pratat med i Forgotten Realms. Men det har det inte. Sanningen att säga har jag älskat varenda jävla minut av det.
Som du säkert har förstått av rubriken ovan: jag är sen till Baldur’s Gate 3-festen, så jag har bestämt mig för att förstöra den festen genom att vara en riktig skitstövel mot alla jag träffar.
Sänk dina tänder
(Bildkredit: Larian)BEAUTIFUL FRIEND, THE END
(Bildkredit: Larian)
Jag besegrade Baldur’s Gate 3:s sista utmaning med en helt ny stridsstil och en rejäl dos RNG
”Så du skapade inte din egen karaktär?” var den första frågan jag fick när jag delade med mig av mina planer till det bredare GR+-teamet. Jag menar, jag kunde ha skapat en avatar från grunden, men med tanke på att spelets Origins-karaktärer kommer med bagage och personlighetsbrister från början, var det mer logiskt för mig att välja en befintlig Baldur’s Gate-infödd. The Dark Urge var säkert det mest skruvade av startalternativen, men deras omnämnande av att gå på vägar ”kantade av blod” och det faktum att de dras till ”ofattbara grymheter” kändes lite för långt borta – även för mig och vad jag försökte uppnå. Karlach-skådespelaren Samantha BÉarts ”bränn allt till marken”-inspirerade tillvägagångssätt lät definitivt tilltalande, men mitt primära mål var inte att döda allt som rör sig, det var helt enkelt att agera som ett kukhuvud och göra alla förbannade.
Jag bestämde mig för att Astarion passade perfekt: ”Astarion strövade omkring i natten som vampyryngel i århundraden och tjänade en sadistisk mästare tills han rycktes bort. Nu kan han vandra i ljuset, men kan han lämna sitt onda förflutna bakom sig?”
(Bildkredit: Larian)
Härifrån var reglerna enkla: när jag fick dialogalternativ skulle jag välja de mest stötande och olämpliga svaren och handlingarna. Saker och ting började ganska tamt, som när Lae’zel verkade riktigt nöjd med att jag inte var en Thrall vid vårt första möte under spelets inledande sträcka. Hon talade om att gå samman för att överleva, och att någon forntida gud kanske hade välsignat henne. Jag svarade helt enkelt med, ”Vem är du?”, i hopp om att hon skulle ta hintet och dra åt helvete och irritera någon annan. Det visade sig att det inte fanns någon annan, så jag tvingades stå ut med hennes hyperboliska skämt tills det funktionsstörda utomjordiska skeppet vi befann oss på kraschlandade på någon strand eller liknande.
Saker och ting blev lite kryddigare på torra land. Som när jag upptäckte att Shadowheart längtade efter en ASBO medan hon oupphörligt slog på en trädörr med knytnävarna och gjorde ett riktigt hoo-ha. Strax innan hade jag bestämt mig för att jag var ute efter ”något byte att äta på”, men hon väsnades så mycket att jag kände mig tvungen att söka någon annanstans.
”Du – du har samma sak som jag, i ditt huvud. Jag kände det,” sa Shadowheart, med hänvisning till de hjärntvättande varelserna som verkligen hade slagit sig ner i våra hjärnor. ”Jag kände ingenting. Jag har ingen aning om vad du pratar om”, svarade jag i ett försök att avsluta samtalet. Det här skulle uppenbarligen bli en hel grej. ”De här sakerna kommer att förtära oss inifrån och göra oss till hjärntvättare”, sa hon tillbaka. ”Lugna ner dig. Vi flydde – vi överlevde. Det finns ingen anledning till dramatik”, sa jag.
Senare i samtalet sa jag till Shadowheart att sluta bulta på dörren som en polis som jagar en rymling.
Shadowheart: ”Men jag har knappt gjort en buckla i den.”
Jag: ”Det du gör är att föra oväsen. Ljudet kommer att väcka uppmärksamhet.”
Sedan avfyrade Shadowheart någon fräck kommentar om hur hon hade dödat massor av människor och att jag kanske borde göra detsamma. Blah, blah, blah, sluta skryta, tänkte jag för mig själv. Hon började sedan gå mot högre mark för att ta sig förbi den låsta dörren, och med hennes fräckhet fortfarande på näthinnan bröt jag mot mina egna regler och erbjöd henne en match på plats eftersom jag var så förbannad.
(Bildkredit: Larian)
Jag lärde mig en läxa, antar jag. Jag laddade om och lät min högljudda granne slippa undan med sin snorkighet. Jag vandrade sedan själv upp för samma kulle och hittade en glödande lila virvel med någons arm som stack ut från andra sidan. Lyssna, jag förstår fullständigt att det här är ett fantasispel. Det är inte på riktigt, allt är på låtsas. Men tänk dig att det här hände dig i verkligheten. Försöker du säga att du skulle hjälpa den här killen? Kom igen nu. Du skulle springa i motsatt riktning, eller hur? Självklart skulle du det. Om den här clownen kan ta sig in i den här situationen, då kan han ta sig ur den också.
Gale: ”En hand, någon?”
Jag: *Slappa handen*
Gale: ”Aj! Jag kanske borde ha förtydligat mig. En hjälpande hand, någon?”
Jag: *Med en skarp men beräknad vändning försöker du sabotera sigillet*
Trots mina försök till motsatsen klättrade Gale faktiskt ut ur det eteriska hålet. Jag kan bara säga att den här killen kommer att bli en riktig plåga.
Gale: ”Säg, men jag känner dig, eller hur? På sätt och vis. Du var också på nautiloiden [det kraschlandade skeppet från tidigare].”
1. Ja, det var jag.
2. Strunta i nautiloiden. Hur fastnade du i den där stenen?
3. Du litar inte på den här mannen. Dra ditt vapen.
Det är alternativ 3 hela dagen, jag är ledsen. Skit i den här killen.
Gale: Woah – lätt gör det. Du vill verkligen, verkligen inte göra det. Inget hot, bara en observation.
1. Hölja ditt vapen
2. Och varför skulle jag verkligen, verkligen inte vilja attackera dig?
3. Attackera.
Det är 3 igen. Uppenbarligen.
(Bildkredit: Larian)
Vid den här tidpunkten fick jag veta att Gale nu tydligen var halvdöd och att jag tydligen hade sprängt ett hål i rymdtidskontinuumet och att jag faktiskt inte kunde utveckla spelets övergripande berättelse medan den här mannen förblev förvisad från de levandes land. Gale försökte förklara sig men jag hade inte det. ”Jag börjar tro att det är bättre att du är död”, sa jag till honom samtidigt som jag klagade på att hela hans grej var löjligt genomarbetad.
Gale: ”Jag försöker inte pröva ditt tålamod, jag behöver bara vara helt säker på att du förstår (vikten av att han återuppstod).”
Jag: ”Var inte så ovanlig, Gale. Innan jag hittar ett sätt att döda dig två gånger.”
Dra åt helvete, Gale. Vi ses aldrig.
Stolthet kommer före fall
(Bildkredit: Larian)
”Detta utbyte var också det ögonblick som markerade början på min undergång.”
Senare – när jag och min smarta Astarion nu är i full färd med att vara en riktig skitstövel mot alla varelser, stora som små – korsar jag vägarna med en fräck liten skitstövel som heter Grimblebock. Den eldiga gnomen agerade tufft tillsammans med sin kompis och berättade för mig att trots att jag var dubbelt så lång som han, hade jag bara ”hälften så mycket ryggben” som han. Men jag var i zonen. Jag fick möjlighet att attackera, men jag behövde inte det. Jag stod helt enkelt på mig och gav honom en tusenmetersblick.
”Bara flina, blottande dina huggtänder.”
Vilket fick Grimblebock och hans tysta kompis att rusa iväg i motsatt riktning. Vilken gulbukig jävel.
Det här utbytet var vad allt handlade om. Det var vad jag föreställde mig när jag bestämde mig för att förstöra den berömda Baldur’s Gate 3-festen. Det var också det ögonblick som markerade början på min undergång. För medan du kommer att läsa om de bästa Baldur’s Gate 3-byggena, kompanjonkonfigurationerna och statallokeringarna för att ta dig framåt i spelet på det mest effektiva sättet, tillbringade jag så mycket tid i de tidigaste stadierna av akt 1 med att sträva efter att vara en idiot för så många människor som möjligt att jag inte tänkte på strid, ja, någon tanke överhuvudtaget. Så när jag fann mig själv fångad i ett grottnätverk under själva kapellområdet där jag hade skrämt vettet ur lilla Grimblebock, och när jag råkade på en hord av fientliga magiska vaktskelettsoldater, insåg jag snabbt att jag var, för att uttrycka det rakt ut, helt körd.
Hur skrämmer man ett skelett? Hur testar man tålamodet eller sårar känslorna hos en varelse som inte har någotdera? Hur engagerar man en grupp fientliga angripare i en debatt eller ett hetsigt ordkrig när de jävlarna inte ens har tungor? Svaret är: det gör man inte. Istället blir man jagad och slaktad gång på gång på gång. Det finns ingen plan B i det här fallet. Du står kvar och flinar, bär på dina huggtänder, fylld av ånger och hukar i ett hörn efter att ha blivit tvångsmatad med en hälsosam dos av din egen medicin.
Det verkar inte vara kul att vara mottagare. Inte undra på att alla var så förbannade på mig. Men, hej, att vara oäktingen i Baldur’s Gate 3 var kul så länge det varade.
Starfield eller Baldur’s Gate 3 – vilket av årets största RPG-spel ska du spela först?