Det är en gnagande känsla i maggropen. Jag har knappt tagit mig utanför gränserna till Castle Ensis, en tidig plats i Elden Ring: Shadow of the Erdtree, men något är fel. Hittills har jag mött horder av halvdöda, en mäktig jätte vars blodtörst var som hämtad ur Roald Dahls största barnroman och en samling med jämna mellanrum försvinnande magiker som utan att tveka överöste mig med blå genomträngande trolldom. Men nu är det tyst. För tyst.
När jag rör mig mot krönet av en kulle som leder till en glänta, hukar jag mig i det lämpliga långa gräset som kramar klippväggen till vänster om mig. Jag går framåt, långsamt, innan jag stannar upp. Ingenting. Jag reser mig upp, tar två steg framåt och – HELVETE! Var kom den där zombiehunden ifrån och varför har hälften av min hälsobar försvunnit?
Det är en saga lika gammal som tiden, eller hur? Precis när man tror att man är säker i den här typen av spel, så är man helt klart inte det. Precis som Dark Souls. Precis som Bloodborne. Precis som Demon’s Souls. Och precis som Kalisto Entertainments Nightmare Creatures, ett spel vars enerverande klaustrofobi fortfarande hemsöker mig än i dag.
Lär upp en gammal hund
(Bildkredit: Activision)Dubbla skrämselbilderna
(Bildkredit: FromSoftware)
Ett område i Shadow of the Erdtree bevisar att FromSoftware borde göra ett skräckspel
Med tanke på den uppenbara klyftan i hårdvarukapacitet mellan de två är Nightmare Creatures och Shadow of the Erdtree inte omedelbart lika i visuella termer, men det finns starka övergripande likheter från fladdermusen. De är båda placerade i gotiska världar, var och en fylld med de mest avskyvärda och vridna skurkarna. De utvecklas under mörkrets mantel och drivs av magvändande ljuddesign. Nightmare Creatures ligger inte mot en vidsträckt öppen värld på samma sätt som Shadow of the Erdtree är, men den förstnämnda större världen hänvisas ständigt till via sin berättelse – den ligger år 1666 där en djävulsdyrkande kult har tagit över London och förgiftat sina ovetande civila och i sin tur förvandlat dem till fula monster.
Det är en gnagande känsla i maggropen. Jag har knappt tagit mig utanför gränserna till Castle Ensis, en tidig plats i Elden Ring: Shadow of the Erdtree, men något är fel. Hittills har jag mött horder av halvdöda, en mäktig jätte vars blodtörst var som hämtad ur Roald Dahls största barnroman och en samling med jämna mellanrum försvinnande magiker som utan att tveka överöste mig med blå genomträngande trolldom. Men nu är det tyst. För tyst.
När jag rör mig mot krönet av en kulle som leder till en glänta, hukar jag mig i det lämpliga långa gräset som kramar klippväggen till vänster om mig. Jag går framåt, långsamt, innan jag stannar upp. Ingenting. Jag reser mig upp, tar två steg framåt och – HELVETE! Var kom den där zombiehunden ifrån och varför har hälften av min hälsobar försvunnit?
Det är en saga lika gammal som tiden, eller hur? Precis när man tror att man är säker i den här typen av spel, så är man helt klart inte det. Precis som Dark Souls. Precis som Bloodborne. Precis som Demon’s Souls. Och precis som Kalisto Entertainments Nightmare Creatures, ett spel vars enerverande klaustrofobi fortfarande hemsöker mig än i dag.
Lär upp en gammal hund
(Bildkredit: Activision)Dubbla skrämselbilderna
(Bildkredit: FromSoftware)
Ett område i Shadow of the Erdtree bevisar att FromSoftware borde göra ett skräckspel
Med tanke på den uppenbara klyftan i hårdvarukapacitet mellan de två är Nightmare Creatures och Shadow of the Erdtree inte omedelbart lika i visuella termer, men det finns starka övergripande likheter från fladdermusen. De är båda placerade i gotiska världar, var och en fylld med de mest avskyvärda och vridna skurkarna. De utvecklas under mörkrets mantel och drivs av magvändande ljuddesign. Nightmare Creatures ligger inte mot en vidsträckt öppen värld på samma sätt som Shadow of the Erdtree är, men den förstnämnda större världen hänvisas ständigt till via sin berättelse – den ligger år 1666 där en djävulsdyrkande kult har tagit över London och förgiftat sina ovetande civila och i sin tur förvandlat dem till fula monster.
Därefter tar det ockulta överhanden med en mängd skurkaktiga agenter, opålitliga berättare och allmänt opålitliga jävlar som tävlar om absolut kontroll över ett mytiskt, kanske inte verkligt men evigt vördat föremål. Låter det bekant? Naturligtvis gör det det, men dessa tematiska hörnstenar återspeglar FromSoftwares spel på en allestädes närvarande skala i motsats till något specifikt. Visuellt och faktiskt berättande flyger Nightmare Creatures Lovecraftian-fanér sannolikt närmare Bloodborne än Elden Ring, faktiskt. Men det är Shadow of the Erdtrees obevekliga känsla av klaustrofobi som har fått mig att tänka på ett PS1-spel från 27 år sedan under hela min tid i The Realm of Shadow.
Shadow of the Erdtrees mästerliga balans mellan öppna och slutna utrymmen hindrar dig från att slå dig till ro och hitta en rytm, vilket ger närstrider i trånga gångvägar en extra ångestframkallande kant. Samma sak kan generellt sägas om Elden Ring, men medan grundspelet redan från början visar spelarna hur stort det är – det här är trots allt en markant avvikelse från Souls-serien – är Shadow of the Erdtree en påminnelse om hur brutala de här spelen kan vara när du är under press.
Registrera dig för nyhetsbrevet GamesRadar+