Om det finns en spelserie som är så definierad av sin brutalitet som Stalker, så har jag ännu inte dött i den. Miljön, den övervuxna skyddszonen kring kärnkraftverket i Chornobyl, är bedrägligt vacker. Men de grönskande fälten är fulla av strålning och dödliga fenomen som kallas anomalier, allt från eldpelare som spyr ur sprucken asfalt till osynliga virvelvindar som kan slita dig från marken på ett ögonblick. Banditer, som lockats till The Zone av övernaturliga rikedomar som skapats av katastrofen, ligger redo att döda besökare på ett ögonblick, medan livliga vallmofält döljer muterade vilda djur som inte är noga med vad de äter.
Trots allt detta har jag längtat efter att ta ut min geigermätare på en ny resa. Det har gått 15 år sedan seriens senaste spel, Call of Pripyat, och under den tiden har få spel kunnat matcha The Zones dystert uppslukande överlevnadsupplevelse. Men innan jag fick spela seriens efterlängtade uppföljare Stalker 2: Heart of Chornobyl, som lanseras i november, har jag varit orolig för att det senaste bidraget skulle minska lite av sin grusighet i ett försök att tilltala mer mainstream-smak – det har trots allt tyst blivit ett av de största kommande Xbox Series X-spelen 2024, med Microsoft Gaming som samarbetar med utvecklaren GSC Game World för att föra Stalker till världen.
Dessa bekymmer, i efterhand, var mycket dumma. Jag besökte nyligen GSC Game World i Prag – dit hälften av teamet har flyttat på grund av Rysslands invasion av Ukraina – och under de tre timmar av Stalker 2 som jag fick spela blev spelet nästan komiskt i hur lite det bryr sig om spelaren. Vid ett tillfälle överlevde jag en spännande skottlossning med tre banditer, bara för att dö när jag inte kunde bandagera ett blödande sår i tid. Senare misslyckades ett försök att jaga ett gäng efterlysta män för deras skottpengar när ljudet av skottlossning drog till sig en flock vilda hundar, som bestämde sig för att jag såg ut som den mest smakliga förföljaren i gruppen och slet mig i stycken. Det fanns andra tillfällen då jag inte ens riskerade att slåss, utan föredrog att muta banditer för en viktig ledtråd i stället för att slösa bort min begränsade ammunition på att slåss med dem om den.
Om det finns en spelserie som är så definierad av sin brutalitet som Stalker, så har jag ännu inte dött i den. Miljön, den övervuxna skyddszonen kring kärnkraftverket i Chornobyl, är bedrägligt vacker. Men de grönskande fälten är fulla av strålning och dödliga fenomen som kallas anomalier, allt från eldpelare som spyr ur sprucken asfalt till osynliga virvelvindar som kan slita dig från marken på ett ögonblick. Banditer, som lockats till The Zone av övernaturliga rikedomar som skapats av katastrofen, ligger redo att döda besökare på ett ögonblick, medan livliga vallmofält döljer muterade vilda djur som inte är noga med vad de äter.
Stalker 2: Shadow Of Chornobyl – Den stora förhandsvisningen
Den här månaden dyker vi in i The Zone för Stalkers efterlängtade återkomst. För att hitta all vår täckning, besök denna Stalker 2: Heart of Chornobyl Big Preview hub.