Bara tre kapitel in i The Night is Grey, jag känner redan att hjärtat kommer att krossas. Whalestork Interactives peka och klicka-berättelsemysterium känns kusligt och atmosfäriskt från början, och de handritade bakgrunderna ger det en sagoboksestetik som fängslar mig direkt. Ingen röststyrd dialog stör dessa månbelysta flodmiljöer, en blinkande musikpartitur är min enda guide när jag håller mellanslagstangenten för att avslöja intressanta punkter framåt. När vargarna morrar mjukt över den rangliga bron och hindrar mig från att nå min destination, finns det inget annat val än att vandra in i skogens gapande mörker istället.
Ju mer jag utforskar allt som The Night is Grey har att erbjuda i all sin interaktiva prakt, desto säkrare blir jag på att den här sagan inte kommer att sluta lyckligt. Anledningen till det? Det känns nästan som en videospelanpassning av en barnberättelse som skrevs av en fransman på 1600-talet – men ännu mer olycksbådande än dess redan läskiga ursprung.
Varning: Diskussion om känsliga teman, inklusive våld i hemmet
Vilka stora ögon du har
(Bildkredit: Whalestork Interactive)Indie Spotlight: Indika
(Bildkredit: 11 bit studios)
Denna konstiga indie förvandlar ifrågasättande av din tro till en konstigt underbar spelbar upplevelse
Jag vet inte om det är meningen att The Night is Grey ska påminna mig om Charles Perraults Rödluvan, men det gör det definitivt. En berättelse om vargar, en vilsekommen liten flicka och att gå vilse ännu mer på vägen till mormors hus? De grundläggande plotpunkterna finns där, men vissa nykterande vändningar till formeln är det som gör att The Night is Grey känns fräsch, nervös och tyst dyster.
Låt oss börja från början. Efter att ha flytt från ett vargpaket hittar huvudpersonen Graham en isolerad stuga inbäddad djupt inne i skogen. Där träffar han en liten flicka vid namn Hannah. Hennes mamma har inte varit hemma på några dagar, så istället för att lämna barnet till sin ensamhet erbjuder sig Graham att ta henne till hennes morföräldrars hus i byn på andra sidan skogen. Hannah tror först att Graham är något slags monster och pekar ut hans tjocka päls (ett skägg) och lysande stora ögon (hans glasögon) som bevis. Spelaren får sedan i uppdrag att laga en generator i närheten och få tillbaka ljuset i stugan, det första av många upphittade pussel som kommer att utgöra grunden för vårt kärnspel framöver. Graham förtjänar därmed Hannahs förtroende och de två ger sig ut på äventyr.
Bara tre kapitel in i The Night is Grey, jag känner redan att hjärtat kommer att krossas. Whalestork Interactives peka och klicka-berättelsemysterium känns kusligt och atmosfäriskt från början, och de handritade bakgrunderna ger det en sagoboksestetik som fängslar mig direkt. Ingen röststyrd dialog stör dessa månbelysta flodmiljöer, en blinkande musikpartitur är min enda guide när jag håller mellanslagstangenten för att avslöja intressanta punkter framåt. När vargarna morrar mjukt över den rangliga bron och hindrar mig från att nå min destination, finns det inget annat val än att vandra in i skogens gapande mörker istället.
Ju mer jag utforskar allt som The Night is Grey har att erbjuda i all sin interaktiva prakt, desto säkrare blir jag på att den här sagan inte kommer att sluta lyckligt. Anledningen till det? Det känns nästan som en videospelanpassning av en barnberättelse som skrevs av en fransman på 1600-talet – men ännu mer olycksbådande än dess redan läskiga ursprung.
Varning: Diskussion om känsliga teman, inklusive våld i hemmet
Vilka stora ögon du har
(Bildkredit: Whalestork Interactive)Indie Spotlight: Indika
(Bildkredit: 11 bit studios)
Denna konstiga indie förvandlar ifrågasättande av din tro till en konstigt underbar spelbar upplevelse
Jag vet inte om det är meningen att The Night is Grey ska påminna mig om Charles Perraults Rödluvan, men det gör det definitivt. En berättelse om vargar, en vilsekommen liten flicka och att gå vilse ännu mer på vägen till mormors hus? De grundläggande plotpunkterna finns där, men vissa nykterande vändningar till formeln är det som gör att The Night is Grey känns fräsch, nervös och tyst dyster.
Låt oss börja från början. Efter att ha flytt från ett vargpaket hittar huvudpersonen Graham en isolerad stuga inbäddad djupt inne i skogen. Där träffar han en liten flicka vid namn Hannah. Hennes mamma har inte varit hemma på några dagar, så istället för att lämna barnet till sin ensamhet erbjuder sig Graham att ta henne till hennes morföräldrars hus i byn på andra sidan skogen. Hannah tror först att Graham är något slags monster och pekar ut hans tjocka päls (ett skägg) och lysande stora ögon (hans glasögon) som bevis. Spelaren får sedan i uppdrag att laga en generator i närheten och få tillbaka ljuset i stugan, det första av många upphittade pussel som kommer att utgöra grunden för vårt kärnspel framöver. Graham förtjänar därmed Hannahs förtroende och de två ger sig ut på äventyr.
Med en trasig båt och vargar som fortfarande smyger omkring på bron blir uppgiften att hitta en alternativ väg. När jag inleder ett samtal med lilla Hannah väcker dock det hon berättar om sin mamma min oro.